Det vi mår bra av

En av dem som lyser upp mitt liv.
Foto: Benjamin Jidhag

Det är en orolig och skrämmande tid vi lever i. Stundtals kan jag fastna i läskiga tankar om allt som händer, bli helt uppslukad och tappa sugen för det mesta. Då känns inte träning och tävling särskilt viktigt.

Samtidigt så tror jag att träningen är viktigare än någonsin för mig och min hälsa. Det är ju trots allt en aktivitet där jag är så inkörd på att vara här och nu och bara ha fokus på det jag gör just nu. Många års träning i att släppa tankar på allt annat just då kommer så väl till pass. Hundarna är också fantastiska terapeuter. De ger så mycket glädje och energi. Jag vet att jag verkligen ska unna mig dessa pauser och jag känner en stor tacksamhet över att ha hundarna och träningen i mitt liv.

Tango och jag har haft uppehåll med lydnaden i tre månader då vi satsat på brukset istället och under den tiden har jag samlat på mig en massa nya idéer att testa i träningen. Att dessutom få planera en kampanj och jobba med bitar som jag vill utveckla i vår träning hjälper mig att tänka framåt och ger mig också lite tilltro till att det så småningom kommer en framtid när allt är mer som vanligt igen och ordningen är återställd.

Tangos brukssatsning avslutades med en start i lägre klass i mitten av mars. Upptaget gick fint och vi plockade de första pinnarna säkert, men sen hade vi några tapp, missade några pinnar och sista vinkeln som innebar att vi även missade själva slutet. Upplevelsen av att tävla spår med Tango var verkligen milsvid i skillnad mot kicken jag upplevt bakom Salsa i spåret. Direkt efteråt funderade jag på varför vi skulle hålla på med det här när vi egentligen inte är så duktiga i spåret. Det här var ingen kul upplevelse och detta vill jag inte göra om igen tänkte jag.

Ett bra tag så har jag tänkt att när jag skaffar nästa hund, vilket ligger många år bort, så kommer jag inte att ha en lika tydlig bild av vad vi ska syssla med så som jag hade när jag skaffade Tango. Att vi skulle träna och tävla lydnad som huvudgren var jag så säker på från början. Det känns i och för sig väldigt bra att det blev så med facit i hand, men jag hoppas att jag hade kunnat vara flexibel om det hade behövts. Nästa gång ska jag dock vara mer öppen från början. Kanske blir det jaktapportering eller bruks eller så blir det en lydnadshund till? Vi ska göra det som passar oss bäst tillsammans. Det betyder inte nödvändigtvis vad man har mest fallenhet för, utan kanske snarare ska vara det man mår bäst av.

Där behöver man visserligen ha balans, tror jag, mellan sånt som faller sig enkelt och naturligt och sånt där man snarare får chans att jobba med sina svagheter. I spåret jobbar Tango och jag verkligen med våra svagheter tillsammans på ett roligt och utmanande sätt. Det ska vi absolut jobba vidare med och i framtiden hoppas jag att vi byggt våra svagheter så starka att vi kommer runt hela tävlingsspåret ihop.

För Salsa och mig så har spåret snarare haft motsatta funktion. Där känner vi oss trygga och säkra och vet vad vi gör. Jag bara hänger på och Salsa löser det mesta själv. När vi kämpat mer med lydnaden så är spåret där vi fått känna oss kompetenta och att det är lätt och flytigt. Det är nog så viktigt att få uppleva det tillsammans.

Salsa och jag gjorde också vår andra start i högre spår i mitten av mars och det var verkligen som en dröm att gå bakom Salsa i spåret. Uppletandet löste hon fint och lydnaden gick helt ok. Jag är så tacksam för de brukstävlingsdagar som jag fått dela med henne. De har varit helt fantastiska upplevelser på många sätt. Efteråt så kände jag trots det att nu hade vi tävlat klart i brukset. Jag har ingen bra förklaring och jag känner inte att jag behöver ha det. Nu är vi i mål. Salsa och jag ska ägna oss åt annat. Jag har inga storslagna mål. Vi bara är och gör lite av allt och det känns som att det är vad vi mår bäst av just nu.

På så vis är vi också ett bra team alla tre. Med Tango är träningen strukturerad och målinriktad och jag älskar det. Med Salsa är träningen spontan och avslappnad och jag älskar det med. Båda hundarna får det som de mår bäst av just nu och jag får båda delarna i mitt liv och det mår jag själv väldigt bra av.

Det är bara border collies som lyckas i lydnaden

I olika sammanhang, både på sociala medier och i verkligheten, framförs ibland synpunkten att det är minsann bara border collies som lyckas i lydnaden (nu för tiden …). Jag kan bli väldigt konfunderad när jag läser eller hör sådant. Det finns ju andra raser än border collie ända upp på pallen i VM så det håller liksom inte att säga att det är ”bara border collie” ens på den nivån.

Foto: Benjamin Jidhag

Men detta vet nog egentligen de flesta som säger så. Jag tycker uttrycket är tråkigt av flera anledningar. Det kan nog väldigt lätt bli en självuppfyllande profetia. Både att det gör att ännu fler som vet att de vill satsa på lydnaden väljer att skaffa border collie, men också att man inte satsar lika mycket om man valt en annan ras. Det är också ett väldigt tråkigt osynliggörande av alla som faktiskt tävlar i klass 3, SM eller landslag med hundar av andra raser. Varför räknas inte de?

Vad man egentligen menar med att ”lyckas i lydnaden” är förstås olika från person till person. För mig personligen så känner jag att vi har lyckats när vi tränar och tävlar lydnad och både hundarna och jag trivs med det och har kul på den nivån vi är. Det är vad som känns som ett lyckande för mig. Man kan förstås också relatera det till ett eget uppsatt mål och huruvida man når fram eller inte, men även där blir ju att lyckas olika från person till person. Att lyckas i lydnaden kan vara att ta diplomet i startklass, att ta sig till landslaget och allt däremellan. Det bestämmer man faktiskt helt själv. Om man då pratar om att man måste ha border collie för att lyckas i lydnaden så har man osynliggjort ännu fler som tävlar, tränar och njuter av att få ägna sig åt lydnadssporten.

En del verkar uppleva att regler och bedömning är utformade så att det gynnar just border collies. Det tror inte jag. Ja, jag tror att det finns en risk att när vi har sett många border collies göra fina utföranden så kan dessa utföranden bli målbilder och ramar som andra raser får svårt att passa in i. Jag tror att det är en fara som man ska vara medveten om, både som domare och hundtränare, att målbilden kan bli snäv på typ av utförande, snarare än på kvalitet av detsamma. En rottweiler som springer med bra tempo och stannar direkt i rutan ser väldigt annorlunda ut mot en border collie, men det kan ju vara lika bra och ska då så klart belönas med lika högt betyg.

Min erfarenhet, efter att ha tävlat ganska mycket med både golden och lagotto i klass 3, är dock inte att man ofta får obefogade avdrag för tempo eller att man inte blir rättvist bedömd. Att jag har dessa erfarenheter innebär självklart inte att andras upplevelser inte är sanna. Jag känner bara att det är viktigt att ge ett annat perspektiv från min egen verklighet, för att jag tycker att det är riktigt trist om uppfattningen att det alltid är så ska hindra folk från att ens försöka.

Det finns säkert många anledningar till att det är så många border collies i lydnadens klass 3. Att det är en hundras som avlats för arbete med sin förare både på nära och på långt avstånd gör att det förstås inte är någon slump, men jag tror att dominansen över andra raser blir förstärkt av vissa faktorer. Detta är förstås ren gissning, men man kan väl ändå anta att jämförelsevis med de flesta andra raser så köps det en stor andel border collie-valpar av förare som från början vill satsa på att tävla lydnad på hög nivå. Jag tror också att det blir en positiv spiral av att det finns många duktiga hundtränare som tillsammans kan skapa en stor gemensam kunskapsbas på just den typen av träning som generellt passar border collies.

I grund och botten så får man trots allt väldigt olika förutsättningar för att kunna lösa uppgifter tillsammans på en lydnadsplan beroende på om och vilket arbete som en hund är ämnade för. Det finns också stora skillnader mellan individer i samma ras och vilka utmaningar man har att ta sig igenom. Bara för att det står border collie i stamtavlan betyder inte att man fått en hund som kommer att älska att göra lydnadsmoment, samarbeta med sin förare och så vidare. Det är förstås inte särskilt roligt att ses som en i mängden av alla border collie-ekipage när man har en egen helt unik resa precis som alla med andra raser.

Ibland tror jag att man blandar ihop just fördelar och förutsättningar när man diskuterar varför det är just vissa raser i de högsta klasserna. Speciellt när man är ny så kan man lätt tro att det är lättare med vissa raser och att man därmed inte behöver lägga ner lika mycket jobb och träning. Jag skulle säga att hela poängen är att man kan träna så mycket mer med en hund med rätt förutsättningar. Det är motiverande med en hund som alltid vill träna mer och tränar man mycket så ökar man chanserna att bli bättre. Men inte bara för att man alltid vill träna, man behöver träna för att tillfredsställa den typen av hunds behov. Av egen erfarenhet så vet jag att den drivkraften kommer också att ta en ut på en hel del träningspass.

Där är också en stor skillnad på mina två hundar. Om jag tränar lydnad lika mycket med Salsa som jag gör med Tango så kanske vissa delar bli bättre och säkrare, men hon tappar samtidigt i intresse och engagemang. Det innebär att vi totalt sätt kanske ändå inte blir bättre när det gäller. Man är mer beroende av att träna smart och med kvalitet och för att komma dit så behöver man som hundtränare träna mycket för att utveckla sina egna färdigheter. En ekvation som kan vara svår att få ihop. Dessutom upplever jag att det är svårare att få fram det där allra bästa som Salsa kan under de förutsättningar som är vid en lydnadstävling jämfört med hur det är med Tango. Det tror jag också är en viktig aspekt att ta hänsyn till när man diskuterar olika hundars förutsättningar.

Träningsviljan var också det som var det viktigaste när jag valde vilken ras jag skulle skaffa som hund nummer två. Jag valde definitivt inte en jaktgolden utifrån hur bra jag trodde att den skulle prestera på tävlingsplan. Däremot så visste jag att jag gärna ville träna mycket och jag ville ha en ras där sannolikheten för att individen som skulle flytta hem till mig skulle trivas med ett sådant liv var stor. Jag ville ju att både hunden och jag skulle få göra det vi gillar tillsammans och som tur var så var det precis så det blev med Tango. Att typ av träning och mängden därav anpassas efter hundens behov tycker jag är viktigt ur etisk synvinkel. Träningen ska vara hundarnas guldkant i vardagen och inte något som vi gör bara för att jag vill tävla.

Helt ärligt så tycker jag att det är jätteroligt med stor variation av raser på lydnadsplan och att det finns utrymme för ännu större variation när det gäller exempelvis en sådan sak som antalet raser och antalet individer i olika raser som är representerade på SM. Jag tror att det är bra med förebilder och att en större rasvariation gör att sporten känns relevant för fler. Däremot så kan jag inte se det som ett problem att det ser ut som det gör just nu för självklart vill vi att de som är bäst ska kvala till SM oavsett ras. Jag relaterar tillbaka till förra inlägget om att ta ansvar. Om man själv ser det som ett problem att det är alltför stor andel border collies på kvallistan så är det faktiskt bara att försöka göra något åt saken och ta sig dit själv, men att beklaga sig över det får man gärna låta bli. Det sprider faktiskt bara tråkig stämning och missuppfattningar som riskerar att motverka den variation som man från början ville ha.

Foto: Daniel Eidenskog

Ansvar är en möjlighet – inte ett ok att bära

För några veckor sedan lyssnade jag på ett intressant och tankväckande avsnitt av podden Monkey mindset. Avsnittet heter Därför ska du ta ansvar och handlar om de mekanismer som gör att vi ibland undviker ansvar och gärna vill skylla ifrån oss när något går fel. I avsnittet presenteras det som att vi människor gärna likställer ansvar med skuld när något går fel och att det är en tanke vi behöver jobba med om vi vill bli bättre på att ta ansvar för rätt saker och sluta skylla ifrån oss. En intressant tanke tyckte jag som jag kände igen både mig själv och andra i.

I avsnittet presenteras frågan ”Vad kan jag göra för att lösa det här problemet?” som en utgångspunkt för att ta reda på om något är ens ansvar. Ibland kanske svaret är ”ingenting”, men då har man iaf slagit fast det och då behöver man ju inte lägga mer tid på att gnälla över det. För att gnälla eller älta var ju trots allt inte svaret på frågan. Jag gillar frågan för att den siktar framåt på hur jag kan förändra något och jag tror att det i sig kan hjälpa en att sudda ut den här kopplingen som vi gör mellan ansvar och skuld. Man behöver inte slå fast varför ett problem har uppstått. Kanske tror vi att vi behöver det för att kunna hitta lösningen, men jag är tveksam.

Jag tror att en väldigt vanlig tankeloop kan vara ungefär så här: Tango tuggar på apporten – jag har tränat för dåligt på att hålla fast – vi behöver träna mer på hur hon ska hålla apporten. Alternativet är: Tango tuggar på apporten- vi behöver träna mer på hur hon ska hålla apporten. Det är en ganska lätt slutsats att dra. Samma resultat kan man tänka, men jag tror att det är en risk att man ibland fastnar på steg två alldeles för länge. Då kommer man inte vidare med att faktiskt lösa problemet.

Om man likställer ansvar med skuld så finns det en risk att man inte tar ansvar för att man inte vill ha skulden om det blir fel, men det är också en risk att man tror att man tar ansvar bara för att man tar på sig skulden för ett problem. Många med mig är noga med att ta på sig skulden själv och inte lägga den på hunden när ett problem uppstår, och det är väl sympatiskt. Men om det stannar där och man ändå inte gör något för att lösa problemet, är det då att ta ansvar för det?

Det betyder inte att man måste försöka lösa alla sina träningsproblem, men om man inte gör det så kanske man för sin egen skull ska lägga ner jobb på att inte längre se de som problem. En del saker kan man ju välja att leva med.

Foto: Josefin Zaar

En del hundtränare pratar om att hunden ska ta ansvar för vissa saker på träningsplan. Det kan handla om position i fria följet, aktivitetsnivå eller omkring sina belöningar. Jag har tänkt att ansvar är något som är alltför komplext för hunden att ta. När man istället ser det som att agera för att lösa ett problem så kan det vara lättare att sätta in en hund i det, men då måste man ju också ta in den andra aspekten av frågan. Vems är egentligen problemet? Kan jag förvänta mig att någon annan ska lösa ett problem som definierats av mig och som den andra varelsen inte ser och förstår. Troligen inte. Tango ser ju inget problem i att tugga på apporten, däremot så tror jag att hon kan se ett problem i att hon får för få belöningar och försöka lösa det. Om sedan vägen till fler belöningar finns i att hålla apporten stilla? Det är faktiskt upp till mig som hundtränare och inte henne att ta ansvar för.

Det kan vara en hjälpsam tanke även i situationer med människor som man tycker tar för lite ansvar för ett gemensamt problem. Det behöver inte betyda att de inte vill och kan ta ansvar. Kanske ser de bara inte problemet på samma sätt som en själv.

2019 med tre (och några till) ord

Foto: Benjamin Jidhag

Om jag ska välja tre ord att sammanfatta hundåret 2019 så är det tacksamhet, utveckling och träningsglädje.

Tacksamhet

Hundarna har i huvudsak mått bra och varit friska under året. Salsa hade känningar av sin höftböjare igen i början av året, men efter vila, lite smärtlindring och elektroterapi så var hon återställd och har inte visat något senare under året. I samband med detta så röntgades Salsas rygg och höfter för att utesluta att där fanns något problem, men där såg allt fint ut och det är ju väldigt skönt att höra. Tacksamhet över att ha hälsan i behåll. Det är trots allt viktigare än något annat.

Foto: Jenny Wibäck

I år tog Salsa och jag oss till slut också till start i högre klass spår. Det var en otroligt rolig dag. Några missar i spåret och uppletandet som kostade poäng, men det räckte ändå till ett godkänt resultat och det gav mersmak trots att jag innan hade tänkt att detta skulle bli vår enda start i högre. Att få gå ett långt spår på ett nytt ställe, att leta i en ruta där jag inte vet var föremålen ligger, det gör att tävling faktiskt är ännu roligare än träning när det gäller bruks. Det är häftigt att få vara i team med en hund som har en sån entusiasm och arbetsglädje i den här typen av uppgifter. Tacksamhet för dessa utmaningar som Salsa och jag får ta oss an tillsammans.

Utveckling

Under 2019 har Tango och jag startat på WT två gånger och både gångerna fått uppflyttning till öppen klass. Efter att inte ha tränat jakt ett enda gång under 2018 så kickade vi igång 2019 med jaktträning redan på nyårsdagen. Det höll vi i till och från fram till i höstas. Det märktes att Tango hade utvecklats mycket i sina retrieveregenskaper. Hon är bättre på att markera och bättre på att slå på nosen vid rätt tillfälle. Jag tycker att det är jättekul med inlärning av dirigeringar och jag hoppas att jag någon gång ska ta mig tiden att träna för en start i öppen klass. Året slutade med en start i appellklass spår och även där fick vi en uppflyttning med oss. Jag är så glad för den utveckling som Tango har visat i nosarbete under året.

Efter att ha dömt första tävlingen för 2019 så bestämde jag att om jag inte skulle må bättre i min roll som domare eller känna mer tillfredsställelse över min insats, så skulle jag sluta döma när året var slut. Jag tyckte att det var så jobbigt och vill egentligen sluta på studs, men ville ge mig själv chansen att utvecklas och lära mig mer innan jag gav upp. För varje uppdrag så har det ändå känts något bättre, så jag kämpar på trots allt. I november vågade jag mig också på att hålla kurs igen och även i den rollen så trivdes jag bättre. Jag lär mig oerhört mycket av att hålla kurs och hoppas förstås att jag också har något att ge de som går kurs. Det är utvecklande att vara utanför sin comfortzon, väldigt jobbigt, men samtidigt utvecklande och jag är stolt över att jag tagit dessa chanser till utveckling.

Träningsglädje

Att få tävla SM i lydnad skulle lätt kunna kvala in under rubriken tacksamhet, men jag tror att definieras ännu bättre av ordet träningsglädje. De två månaderna inför SM var oerhört inspirerande och jag njöt verkligen av att få lägga fokus och prioritering på att vara så bra som möjligt när det var dags att äntra planen i Hallsberg. Jag njöt av den här perioden och alla härliga pass vi körde tillsammans minst lika mycket som av själva SM:et. Så kul att Tango och jag fick en så positiv upplevelse på vårt första SM och jag hoppas att vi får en ny chans både till en sådan här träningsperiod och SM-start.

Foto: Daniel Eidenskog

Träningsglädje har vi haft mycket av under året i övrigt också. Själva träningen i sig har mycket större betydelse för mig nu för tiden och tävling känns inte riktigt lika viktigt längre. Tango och jag får mer och mer flyt för varje år som går känns det som. Tango verkar också tycka att träningen och uppgifterna blir både viktigare och roligare. Min träningsmotivation har hållit sig stark under hela året oavsett med- eller motgång och det känns som en väldigt stabil grund att stå på.

Salsa och jag började träna nosework lite mer ambitiöst i somras. Det var en perfekt träning för oss under perioder när jag lagt mer tid på Tangos lydnadsträning. Med kortare tidsinsats så kan ändå båda hundarna få samma tillfredställelse och det är trots allt den viktigaste parametern att vara rättvis i. Salsa älskar verkligen allt där hon får använda sin nos och jobba självständigt. En träningsglädje som smittar av sig på mig.

Så summerar jag 2019 och ser samtidigt framemot att få uppleva allt som 2020 har att erbjuda oss.

Med uppkavlade ärmar

När jag hade deppat klart över mina tillkortakommanden som hundtränare så var det alltså dags att göra upp en plan för vägen framåt. På ett sätt tillbaka till en bra känsla inne på tävlingsplan kanske man skulle kunna säga, men Tango och jag är ju inte exakt samma som vi var för ett år sedan. I vissa hänseenden så har vi tappat, men i andra så har vi samtidigt utvecklats och den utvecklingen vill jag förstås ta med. Framåt är alltså riktningen för oss. Jag vill att vi ska ha roligt när vi tävlar och jag vill att det ska kännas lätt och flytigt.

Något som jag fått lära mig ett antal gånger om oss som ekipage och som jag får acceptera är att vi behöver en stor träningsmängd för att vara i tävlingsform. Mer än andra? Säkert mer än vissa, men samtidigt också ganska oväsentligt hur det förhåller sig med det. Det viktiga är ju att jag vet vad vi behöver göra och ser till att ge Tango och mig förutsättningarna för att göra det jag vill på ett sätt som jag vill.

Precis som det varit denna hösten, så kommer det att komma perioder med mindre träning i framtiden också. Det är nog rent av en förutsättning för att leva ett balanserat och hållbart liv för oss båda, men jag får nu också inse att i sådan perioder så ska vi inte tävla. Egentligen så handlar det inte om att vi ska träna så mycket mer än vad vi gjort i våra aktivaste perioder, men jag ska göra mig själv mer medveten om vår formkurva. Jag tänker nu sätta mig ner och titta framåt i kalendern och försöka planera formkurvan och därefter behöver jag samtidigt bli bättre på att anpassa mig efter hur den i verkligheten blivit.

Även om jag alltså också tidigare har förstått att vi behöver en stor träningsmängd för att vara på topp, så har den bakomliggande orsaken till det inte varit helt klar för mig. Det är nog faktiskt inget jag ens reflekterat så mycket över om jag ska vara ärlig. Nu har jag dock en teori. Tango är nog egentligen inte en hund med väldigt hög arbetskapacitet och motor. Det är lätt att bli lurad av att hon ofta ligger på en hög aktivitetsnivå och har mycket energi och spring i benen, men det är ju egentligen inte samma sak. Jag skulle kanske inte säga att hon ger upp lätt, men hon tar gärna hjälp av mig och det är ju också en väldigt fin egenskap. Hon samarbetar gärna och hon gör gärna sina uppgifter, men när det tar emot så blir insatsen inte helt hundra. Det är en sida som jag känner igen i mig själv när det gäller fysiska utmaningar. Jag är visserligen seg och envis, men har svårt för att mobilisera mina krafter och ta i det där lilla extra när det är riktigt tungt. Egentligen så tror jag inte att detta är någon egenskap som är särskilt unik för Tango och mig. Det finns ju en funktion i att inte göra slut på sina krafter och det är ju både smart och normalt. Samtidigt så vet ju jag också hur härligt det känns när man blir pushad, tar i och verkligen ger allt. Det är ju en fantastisk känsla i sig självt och den vill jag gärna ge oss båda tillfälle att uppleva.

Att göra lite till när det tar emot är något som jag tror att vi behöver få kontinuerlig träning på för att hålla i liv. Jag behöver visa och påminna Tango om att det är väl värt att göra det på lydnadsplan. På sommaren när det är varmt så får vi naturligt mycket sådan träning eftersom vi inte behöver träna särskilt länge för att hamna där, men på hösten och vintern så krävs det desto mer och då blir det samtidigt inte lika ofta som man får till det där.

Det är viktigt för oss att träna mycket lydnad, men det är inte bara i lydnadsträningen vi kan jobba med detta. Jag tror att man kan träna sitt pannben, som detta till viss del handlar om, även i andra situationer. Till exempel i spårandet så har Tango en gräns när hon inte riktigt orkar koncentrera sig fullt ut och att i de läget få henne att försöka lite till och då nå fram till slutet stärker pannbenet lite till. En annan sak som jag måste arbeta mer med är att hålla på kriteriet för Tangos engagemang. Om hon inte är med i träningen fullt ut så blir det varken kul för henne eller för mig och sådana goda vanor kan vi förhoppningsvis ta med oss in på en tävlingsplan så småningom.

Det pratats kanske en del om fysträning för att hålla hunden stark och hållbar, men jag tycker ändå att det är en underskattad bit. Att fysisk aktivitet, styrketräning och pulshöjande träning har stor effekt på våra hjärnor är känt genom forskning och det borde rimligtvis vara samma för hundarna. När vi fystränar regelbundet så höjer vi vår koncentrationsförmåga och förbättrar inlärningen, det är jag övertygad om. Jag har tänkt att vi ska återuppta simträningen för det passar ju bra så här års och jag ska försöka hitta ett sätt att få in löpning i våra rutiner. Allra helst och bäst hade varit om vi kunde träna lite intervaller, och det har jag velat i flera år, men ändå inte lyckats ta mig över det mentala motståndet. Kanske är det dags nu.

Ett sista område som jag försummat det senaste är att se till att tävlingsträna regelbundet och se till att Tango får lika hög förväntan på tävlingslika situationer som hon har i träning. Jag tränar väldigt gärna själv med mina hundar och jag har nog helt enkelt blivit lite för bekväm med det och i princip inte skapat eller tagit några tillfällen för tävlingsträning det senaste halvåret. Jag blev nog lite tagen på sängen av hur mycket vi faktiskt behövde sådan träning så det får det bli ändring på.

Det är skönt att ha en plan och även om jag vet att det kommer att krävas mycket jobb från oss båda, så vet jag också att det ger mig en stor tillfredsställelse att göra en plan och följa den mot ett uppsatt mål. Kanske når vi inte hela vägen fram, men då vet jag i alla fall att jag har gjort vad jag har kunnat.

Konsten att se sina egna segrar

Foto: Benjamin Jidhag

Den här hösten har varit väldigt intensiv på jobbfronten. Jag har både fått jobba mycket mer och haft mer krävande uppgifter än vanligt och det har definitivt gått ut över min stressnivå och min fritid. Just nu är jag rätt så slutkörd och det kommer att ta ett tag innan jag återhämtat mig helt har jag fått lov att inse. Trots att jag inte kunnat prioritera hundträningen så som jag brukar så har den haft en minst lika viktig roll för välbefinnandet. Flera gånger har jag stannat upp och känt en stor tacksamhet för att jag har hundarna och inte minst vår träning i mitt liv.

För träningen i sig är verkligen pricken över i:et. Att jag har hundarna som gör att jag prioriterar att röra på mig och ta mig ut i dagsljuset är förstås så viktigt för min hälsa. När jag bara är ute och promenerar, vilket jag så klart också mår väldigt bra av, så går tankarna i huvudet ofta runt ändå, men på träningsplanen då tvingas jag att fokusera på exakt det som jag har framför mig och gör just nu. Det är ett effektivt sätt att stänga av allt annat för en stund och det har gett mig ett skönt och välbehövligt andrum. När jag åkte hem från ett av mina sena pass i november så tänkt jag ”Det här är ändå det som är att vara en lyckad hundtränare för mig. När träningen gör hundarna och mig lyckligare och våra liv bättre.” Prestation är oviktigt, resultat är oväsentligt. Det är inte ens viktigt att utvecklas. Det är hur man upplever träningen som har någon betydelse.

Ett område där vi dock har sett bevis på stor utveckling är det här med Tangos jakt- och viltintresse. Den senaste tiden har vildkaninerna alltför ofta uppehållit sig på träningsplanen på hemmaklubben. Första gången jag kom till klubben och såg dem skutta runt på planen bredvid där vi skulle träna så tänkte jag ”Vilken tur att vi kan träna linförighet och framförgående iaf.” Till slut så insåg jag att Tango faktiskt inte brydde sig särskilt mycket om dem och vågade träna med henne lös. Jag har till och med kunnat skicka henne på uppgifter i riktning mot kaninerna och hon har valt sina uppgifter helt oberörd av dem. Jag är så oerhört stolt över att vi har kommit hit, att hon inte bara går att bryta, utan att hon helt själv väljer bort dem. Det är nog egentligen min allra största prestation som hundtränare och det har gett oss så många härliga stunder tillsammans på träningsplan. För drygt 1,5 år sedan när hon under några veckors tid drog av planen någon gång varje pass, oftast utan att jag ens hunnit se efter vad, så hade jag aldrig i mina vildaste fantasier kunnat tro att vi skulle nå så här långt.

Trots att vi haft en härlig känsla och flyt i träningen så har den inte hängt med in på tävlingsplan. I år har vi faktiskt gjort ganska många konstiga starter där momenten inte blivit som vanligt, känslan inte har varit rätt och vi helt enkelt inte fått till det som jag önskat. Jag har inte kunnat sätta fingret riktigt på vad det är som inte stämt, men efter årets sista start så började ana vad det berodde på och inte minst vad jag behövde göra för att få ordning på det.

Och jag blev helt matt bara av tanken på allt jobb vi har framför oss och allt jag behöver ändra på i träningen. När jag känner att vi kämpar och anstränger oss till max och det ändå inte räcker så kan jag inte hjälpa att jag blir besviken. Inte på Tango, men på prestationen i sig. Det känns trist att inte kunna visa upp den utveckling som jag upplever i träning på tävling. Det är tufft att inse hur mycket kontinuerlig träning som krävs för att vi ska vara i tävlingsform och jag måste acceptera att vi under de förutsättningarna som varit denna höst tyvärr inte räcker till.

Besvikelsen handlar minst lika mycket om att jag inte hanterar motgången på bästa sätt i mina tankar. Besviken på att jag låter motgångarna överskugga våra segrar. Här känns det som att jag verkligen borde vara rättvisare och schysstare mot mig själv. Det behövdes trots allt bara några dagar för att jag skulle landa på fötterna, kavla upp ärmarna och bestämma mig för att det är värt att försöka återerövra glädjen även på tävlingsplan. Vi kanske inte är där jag skulle vilja vara ännu. Jag har mycket kvar att lära mig och jag inser att det kommer att ta mycket tid och kraft, men jag vet också att om det är något som jag redan har så är det viljestyrkan och förmågan att göra det jobbet och prioriteringarna. När vi nu har så roligt när vi tränar så är det ju inte heller så svårt att acceptera att vi behöver träna desto mer. Tango kommer definitivt inte att beklaga sig.

Hotivation eller motivation – vad driver dig?

Foto: Benjamin Jidhag

Jag hade igår kväll möjligheten att lyssna på Kjell Enhagers föreläsning Levla ditt liv, där det förstås sas väldigt mycket klokheter. Bland annat så pratade han om att drivas av hotivation, det vill säga att man vill undvika saker som skrämmer en eller är obehagliga, och fly eller att drivas av motivation, det vill säga att man vill uppnå saker och strävar mot ett mål, och fajtas.

Efter att ha läst Jenny Wibäcks fenomenala blogginlägg om att det räcker att få till det ibland (in och läs om du inte redan gjort det!) så började jag fundera på det där med rätt och fel i träningen. Det blev extra intressant när jag relaterade det till hotivation och motivation. Vad är det man drivs av i träningen? Strävar man alltid efter rätt i träning och på tävling? Eller hamnar man ibland snarare i att försöka undvika felen?

Förra våren så bloggade jag om att jag såg en stor utvecklingspotential i att bli bättre på att få till mer rätt och mindre fel. Även om jag tycker att jag utvecklats sedan dess, så är det nog fortfarande där min tränarförmåga skulle kunna utvecklas mycket. Att förutse vad som är lagom nivå på övningarna är en utmaning och tränarteknisk färdighet som jag tror att man behöver mycket erfarenhet för att utveckla. Samtidigt så är jag glad för den styrka som det är att inte vara så rädd för felen. I det så känner jag också att jag drivs mer av motivation i hundträningen, men så har det inte alltid varit.

När jag började träna lydnad med Salsa och vi skulle börja med apportering så läste jag på en massa. Jag minns att jag förstod att det fanns många fallgropar och hur viktigt det var att det blev rätt från början. Det fick inte bli fel! Till slut så hade jag läst så mycket att jag inte vågade börja alls. Jag blev tvungen att inse att jag kommer aldrig att lära mig att träna apportering om jag inte ens börjar. Så jag plockade fram apporten, Salsa tog den, sprang till skogs och grävde ner den. Det var värre fel än vad jag hade kunnat föreställa mig, men till slut så lärde vi oss båda två och dit hade vi så klart inte kommit om jag aldrig ens hade tagit fram apporten.

En sak som vi pratade en del om i helgen när jag höll kurs var hur man ska hantera när det blir fel i kedjor. Jag tror på att man ska ta tillfället i akt att träna på att kunna köra på även om något har blivit fel. Det kan handla om att rädda det som räddas kan av momentet, men också om att kunna gå vidare till nästa moment utan att felet förföljer en. Att ge hunden erfarenhet av att det blev kanske inte som det brukar, men vi jobbar på ändå är viktig för mig.

Den träningen är minst lika viktigt för mig som förare. Kanske har man gjort en större miss i momentet, men ger man upp innan det är slut så kan en eventuell 5:a eller 6:a raskt förvandlas till en 0:a. Om man alltid bryter kedjan när det blir fel så får man ju som ekipage aldrig chans att träna på just detta.

Ur momentinlärningssynpunkt så kanske man får se till så att det är väldigt stor chans att lyckas nästa gång och därmed få chans att bygga rätt mönster i hjärnan. Felet i sig har ju dock redan hänt och frågan är om man inte omedvetet riskerar att förstärka det mer om man bryter än om man jobbar på i kedjan. Här kan jag knyta an tillbaka till föreläsningen med Kjell Enhager, där han pratade om detta med att man genom starka känslor påverkar hur starkt minnesbilder lagras.

När jag ser fel som ett tillfälle att träna på att hantera felen och inte en anledning att bryta träningsplanen så kommer min känsla för fel snarare att vara neutral. De innebär ju bara ett fortsatt träningstillfälle. Om man däremot ser felen som farliga och en anledning att genast bryta kedjan så tror jag att man riskerar att genom sin besvikelse befästa och förstärka bilden av felet i både ens egen och i hundens hjärna än mer. Att förstärka felet var ju just det man var så rädd för!

Höstens planer

Helt plötsligt så var vi mitt i hösten och jag är inte helt säker på hur det gick till, men om jag tvivlat så hjälpte kylan i helgen till att övertyga mig. Nu vill jag hinna suga tag i hösten och inte låta den bara rusa förbi. För det har ju redan hunnit hända en del den här hösten.

Foto: Benjamin Jidhag

I somras bestämde jag mig för att ta upp nosework-träningen med Salsa lite mer regelbundet och seriöst. För att se till att träningen verkligen skulle bli av så anmälde jag oss till ett doftprov. Till min stora förvåning så klarade Salsa doftprovet galant och då blev det anmälan till en träningstävling för att jag skulle se till att fortsätta träna. Även det var kul och Salsa överraskade mig med att vara fantastiskt duktig. Jag har fått jättebra träningstips från Sara Andersson på Dogsis som hjälpt oss vidare och jag inser att jag skulle kunna nörda ner mig precis hur mycket som helst även i nosework-träning.

Nu ska vi testa på att tävla officiellt om några veckor. Två saker som är extra roligt med nosework, förutom att Salsa tycker att det är en väldigt rolig aktivitet, är dels att det gett tillfälle att återigen träna med våra allra första träningskompisar Pernilla och Eroth och dels att det efter många år i lydnads- och bruksvärlden är roligt att delta i en gren där Salsas egenskaper, både rasspecifika och andra, bara är till fördel.

Tango och jag har istället mest tränat och tävlat lydnad. I mitten av september tog vi vårt tredje första pris den här kvalperioden och har nu ett snitt på dryga 281 poäng till SM 2020 Helsingborg. Även om det är ett knappt halvår kvar av kvalperioden så är det i alla fall ett resultat som har räckt till SM de senaste åren med 80 deltagare och jag har tilltro till att det kommer göra så även nästa år. Jag hoppas därför att jag redan nu kan se framemot ett nytt SM-äventyr med Tango för det var en upplevelse jag definitivt inte fått nog av.

Även om vi generellt har haft bra flyt på tävling den här hösten så har vi också gjort några starter där känslan inte riktigt varit med oss, trots att det ibland ändå har sett bra ut på resultatlistan. Det är ju både positivt att vi har en högre lägsta nivå och momentsäkerhet när allt inte känns på topp, men jag får jobba vidare med att hitta vad det är som gör att det ibland inte riktigt stämmer.

Nu känns dock som ett ypperligt tillfälle prioritera lite annat än lydnaden och jag har länge tänkt att en bruksstart med Tango hade varit väldigt kul. Vi har ju spårat en del tidigare och Tango har utvecklats väldigt mycket i uppletandet. Salsa och jag har startat tre gånger i spår och det har varit väldigt roliga tävlingsupplevelser så det skulle vara kul att ta chansen att få uppleva det även tillsammans med Tango.

Så nu behöver vi i första hand lära in budföring och framförgående. Budföringen har vi kommit en bit med, men jag vill ha tränat på fler okända och framför allt män innan vi är redo för tävling. Framförgåendet är precis påbörjat, men känns ändå som att vi har en start som kan bli något. Det är väldigt kul att få börja inlärning från noll med ett moment igen. Framförgåendet kan vi nog egentligen klara oss utan, men så som Tango spårar, så lär vi behöva budföringen om man ska satsa mot uppflyttning.

Spåret är ett kapitel för sig. Att spåra med mina hundar är en extremsport där man riskerar att bli släpad över stock och sten i ett hiskeligt tempo. Vet inte vad jag gjort för fel där?! Det är en sak med Salsa och hennes 11-12 kg, men Tango som väger dryga 20 kg behöver man bromsa med hela sin kroppstyngd. Deras entusiasm och engagemang är det i alla fall inget fel på och det är underbart att se hur mycket de gillar att spåra och att få använda sina nosar.

Salsa har ett godkänt resultat från högre spår i våras och jag hoppas att vi kan göra ett nytt försök till våren igen så det passar bra att tänka mycket bruks med båda hundarna för tillfället. Framåtsändandet är vårt favoritmoment. I krypet och skallet så finns det framför allt mycket utvecklingspotential.

Utöver ett stort projekt på jobbet så har jag också två domaruppdrag, SBK Hallands lydnadskonferens och lydnadskursen som jag ska hålla på Vovverado framför mig de närmsta veckorna. När det är mycket i kalendern vet jag att jag behöver återhämtningen tillsammans med hundarna extra mycket samtidigt som det oftast är då den riskerar att bli bortprioriterad. Bra att då ha en plan och målsättning som motiverar, men inte pressar och det tror jag att jag har nu.

Hundträning som gör gott

Den 2 november håller jag kurs hos Rosita Berntsson på Vovverado och alla intäkter kommer att gå direkt till Läkare utan gränsers insamling. Mer om kursen kan du läsa här.

Jag tänker ofta på vilket privilegium det är att kunna lägga energi och engagemang på ett snett sitt, ett tugg på apporten eller ett läggande som inte sa pang i backen. Vore det inte häftigt om man kunde använda hundträningen för att samtidigt göra något bra för de som har allra minst på vår jord?

Bara lite obehagligt

För några år sedan gick jag kurs för en instruktör och bad om tips för att få fram ett snabbare ställande på inkallningen. Ett av tipsen jag fick var att om hunden inte stannade snabbt nog så kunde man lyfta upp den och bära tillbaka till där man ville att den skulle ha stannat. ”för de tycker ofta att det är lite obehagligt att bli burna och då stannar de snabbare nästa gång.”

Förra våren när Tango hade opererats så blev hon lyft in i bilen varje gång eftersom hon inte skulle hoppa. Hon har aldrig varit särskilt snabb på att hoppa in i bilen, utan ofta krävt lite övertalning eller muta, men under och efter den här perioden så blev det till slut så att jag istället fick bromsa henne från att hoppa in i bilen. Hon ville snabbt hoppa in för att slippa att bli lyft.

Samma handling från mig som förare som uppenbarligen har potential att få hunden att ändra beteende, men i två helt olika situationer och som jag därför hanterat på olika sätt. I den första situationen så sa jag att jag inte ville att min hund skulle tycka att det var obehagligt och vi har tränat vidare på andra sätt. I den andra situationen så lyfte jag henne in och ut ur bilen utan några särskilda betänkligheter. Missförstå mig rätt. Jag vill förstås helst att hon ska tycka att det är trevligt att bli lyft, men jag låter inte bli bara för att hon inte gör det. Ibland får man bara gilla läget, och det gäller både människor och hundar. Tango stod ut med att bli lyft i och ur bilden och hade säkert klarat av att bli lyft i träningen också. Kanske hade det till och med gett önskad effekt. Men varför ska hon behöva stå ut med det där?

När man pratar om vad som är schysst och etisk hundträning och hantering tycker jag att det är svårt att resonera om det utan att också ta med i beräkningen till vilket syfte som man gör det. Om det är för att hundarna inte ska skada sig eller andra, så kan jag behöva hämma och bestämma över dem. I vissa situationer blir kanske till och med ett visst obehag oundvikligt. Om målet med träningen är att visa upp cirkuskonster så har jag ett annat kompass.

Jag tror inte att vi ska stirra oss blinda på bara vad föraren gör när det blir fel. Istället bör vi titta djupare på hur hunden lär sig något och varför ett beteende förstärks och ett annat minskar. Bara för att föraren inte är våldsam, slår eller på annat sätt framkallar smärta så betyder inte det att hunden inte tvingas uppleva obehag i träningssituationen. Kan det verkligen vara rimligt att man bygger delar av sin träning på att medvetet tillföra sin lagkamrat obehag för att den ska prestera i en hundsport? Jag tycker att ribban bör ligga betydligt högre än så på en lydnadsplan.