Konsten att se sina egna segrar

Foto: Benjamin Jidhag

Den här hösten har varit väldigt intensiv på jobbfronten. Jag har både fått jobba mycket mer och haft mer krävande uppgifter än vanligt och det har definitivt gått ut över min stressnivå och min fritid. Just nu är jag rätt så slutkörd och det kommer att ta ett tag innan jag återhämtat mig helt har jag fått lov att inse. Trots att jag inte kunnat prioritera hundträningen så som jag brukar så har den haft en minst lika viktig roll för välbefinnandet. Flera gånger har jag stannat upp och känt en stor tacksamhet för att jag har hundarna och inte minst vår träning i mitt liv.

För träningen i sig är verkligen pricken över i:et. Att jag har hundarna som gör att jag prioriterar att röra på mig och ta mig ut i dagsljuset är förstås så viktigt för min hälsa. När jag bara är ute och promenerar, vilket jag så klart också mår väldigt bra av, så går tankarna i huvudet ofta runt ändå, men på träningsplanen då tvingas jag att fokusera på exakt det som jag har framför mig och gör just nu. Det är ett effektivt sätt att stänga av allt annat för en stund och det har gett mig ett skönt och välbehövligt andrum. När jag åkte hem från ett av mina sena pass i november så tänkt jag ”Det här är ändå det som är att vara en lyckad hundtränare för mig. När träningen gör hundarna och mig lyckligare och våra liv bättre.” Prestation är oviktigt, resultat är oväsentligt. Det är inte ens viktigt att utvecklas. Det är hur man upplever träningen som har någon betydelse.

Ett område där vi dock har sett bevis på stor utveckling är det här med Tangos jakt- och viltintresse. Den senaste tiden har vildkaninerna alltför ofta uppehållit sig på träningsplanen på hemmaklubben. Första gången jag kom till klubben och såg dem skutta runt på planen bredvid där vi skulle träna så tänkte jag ”Vilken tur att vi kan träna linförighet och framförgående iaf.” Till slut så insåg jag att Tango faktiskt inte brydde sig särskilt mycket om dem och vågade träna med henne lös. Jag har till och med kunnat skicka henne på uppgifter i riktning mot kaninerna och hon har valt sina uppgifter helt oberörd av dem. Jag är så oerhört stolt över att vi har kommit hit, att hon inte bara går att bryta, utan att hon helt själv väljer bort dem. Det är nog egentligen min allra största prestation som hundtränare och det har gett oss så många härliga stunder tillsammans på träningsplan. För drygt 1,5 år sedan när hon under några veckors tid drog av planen någon gång varje pass, oftast utan att jag ens hunnit se efter vad, så hade jag aldrig i mina vildaste fantasier kunnat tro att vi skulle nå så här långt.

Trots att vi haft en härlig känsla och flyt i träningen så har den inte hängt med in på tävlingsplan. I år har vi faktiskt gjort ganska många konstiga starter där momenten inte blivit som vanligt, känslan inte har varit rätt och vi helt enkelt inte fått till det som jag önskat. Jag har inte kunnat sätta fingret riktigt på vad det är som inte stämt, men efter årets sista start så började ana vad det berodde på och inte minst vad jag behövde göra för att få ordning på det.

Och jag blev helt matt bara av tanken på allt jobb vi har framför oss och allt jag behöver ändra på i träningen. När jag känner att vi kämpar och anstränger oss till max och det ändå inte räcker så kan jag inte hjälpa att jag blir besviken. Inte på Tango, men på prestationen i sig. Det känns trist att inte kunna visa upp den utveckling som jag upplever i träning på tävling. Det är tufft att inse hur mycket kontinuerlig träning som krävs för att vi ska vara i tävlingsform och jag måste acceptera att vi under de förutsättningarna som varit denna höst tyvärr inte räcker till.

Besvikelsen handlar minst lika mycket om att jag inte hanterar motgången på bästa sätt i mina tankar. Besviken på att jag låter motgångarna överskugga våra segrar. Här känns det som att jag verkligen borde vara rättvisare och schysstare mot mig själv. Det behövdes trots allt bara några dagar för att jag skulle landa på fötterna, kavla upp ärmarna och bestämma mig för att det är värt att försöka återerövra glädjen även på tävlingsplan. Vi kanske inte är där jag skulle vilja vara ännu. Jag har mycket kvar att lära mig och jag inser att det kommer att ta mycket tid och kraft, men jag vet också att om det är något som jag redan har så är det viljestyrkan och förmågan att göra det jobbet och prioriteringarna. När vi nu har så roligt när vi tränar så är det ju inte heller så svårt att acceptera att vi behöver träna desto mer. Tango kommer definitivt inte att beklaga sig.