Frambensfjärr

Jag har fått frågan om tips kring frambensfjärr, alltså fjärrdirigering med frambenen stilla, från lite olika håll och tänkte att det var läge att skriva ihop ett litet inlägg om hur jag tränat fjärren med Tango. Det blir ingen genomgång steg för steg, men jag tänkte att jag skulle skriva lite om det som jag tror varit framgångsfaktorer för oss. Jag är väldigt nöjd med momentet som vi har idag. Fjärren känns lätt när vi gör den sist i en kedja på tävling och vi kan göra den på samma sätt nästan oavsett vilken aktivitetsnivå Tango har. Det som har förbättringspotential är att skiftena i sig skulle kunna vara flashigare och renare samt Tangos fokus på mig, men det sistnämnda gäller ju i stort sätt alla moment.

Att jag valde frambensfjärr med Tango berodde nog mycket på att jag hade lite tråkiga erfarenheter av fjärrträning med Salsa, där jag inte hade fått till något säkert och stabilt moment som höll på tävling. Helt bestämde jag mig förstås inte förrän jag hade testat att göra skiftena med Tango och sett att hon faktiskt hade förutsättningar för att kunna göra dem med stilla framben. Hon hade dock minst lika bra förutsättningar för att ha stilla bakben. Jag tror i och för sig också att väldigt mycket av de tankarna och principerna jag har om Tangos frambensfjärr skulle kunna överföras till träning av bakbensfjärr.

Tangos och min fjärrträning gick dock inte särskilt bra i början. Jag hade svårt att få till skiftena som jag önskade med helt stilla framben och efter ett tag hade vi fått en hel del frustration och ljud när vi tränade momentet. Jag trodde inte att det var läge att avancera i avstånd och att göra flera skiften efter varandra, men det visade sig att det var exakt det som var lösningen. Jag tackar Jenny Wibäck för den pushen! Så här i efterhand så tror jag att det var att vi blev kvar i detaljpet på nära håll alldeles för länge som var problemet. I början använde jag nästan alltid en tasstarget för att hjälpa henne att hålla tassarna stilla och kunna komma ut på avstånd. Viktigt att uppmärksamma är dock att beroende på vad det är för target och underlag så kan det ibland vara svårare för dem att ha tassarna helt stilla på targeten. Ibland kanske targeten faktiskt blir mer av en stjälp än en hjälp.

Våra framgångsfaktorer

Lekbelöning

För Tango har godis ingen lugnande effekt, snarare tvärtom. Det är mycket svårare för henne att bli medveten om vad hon gör för belöningen när hon följer en godishand till exempel. Då tänker hon bara på godiset. Kamplek har däremot varit bättre att använda som belöning för exempelvis stadga och den har även gett bättre fokus och koncentration i övningarna. De är ju tre saker som är väldigt bra att ha med sig in i fjärrdirigeringen. Dessutom så får hunden väldigt mycket övning på att växla aktivitetsnivå mellan kamplek och fjärrträning och det har man stor glädje av när man senare ska lägga in fjärren i kedjor efter olika typer av moment. När man som vi hade hamnat i att det fanns en hel del frustration i momentet så var det också bra att hon fick chans att få ur sig den i leken så att den inte byggdes in ännu mer i momentet. Att få lösa upp ordentligt från koncentrationen som inlärningen och momentet kräver tror jag kan vara bra för fler.

Beröring för ökad kroppsmedvetenhet

I stort sätt från början så jobbade jag mycket med att ta på Tangos framben och tassar mellan skiftena. Alltså när jag på nära håll visade henne skiftena med godis eller hand så rörde jag vid frambenen mellan varje skifte. Min tanke är att genom att stimulera dem taktilt gör man hundens hjärna väldigt medveten om just de kroppsdelarna och att de då även blir mer uppmärksamma på hur de rör, eller inte rör, dem i skiftena. Att jobba med mottryck, alltså att dra i frambenen så att hunden behöver ta i för att hålla dem stilla hjälper också till för att ge hunden en medvetenhet om att tassarna ska hållas stilla och att de musklerna aktiveras inför att de ska göra skiftena.

Inga nej

I min lydnadsträning vill jag inte använda ”nej” eller någon annan hämmande signal när det blir fel. Jag har ett fel-kommando, ”oj”, som betyder ”nu blev det fel, försök igen”. Det ska alltså inte vara hämmande på något vis, men det har jag inte velat använda i fjärrträningen. Fjärrdirigeringen kan lätt bli väldigt laddad. Vi står mittemot hundarna och granskar varje rörelse. Kanske rynkar man ihop pannan när man kisar mot hunden. Vad ger det för känsla i hunden? Att då lägga på felande signaler när hunden kanske inte ens förstår vad det är som är fel tycker jag kan bli ganska orättvist. När det blir fel har jag därför valt att inte uppmärksamma det, utan istället se till att nästa skifte blir så som jag vill ha det genom att lägga på en hjälp eller göra det lite lättare på något annat sätt. Om jag till exempel går fram och drar lite i den tassen som hon flyttat så att hon måste hålla emot, så blir nästa skifte i stort sätt alltid så som jag vill ha det. Jag vill att Tango ska tycka att fjärren är lätt och att det aldrig blir fel. Det har varit lönsamt för oss.

Förväntan framåt

En fördel som jag upplever med frambensfjärren jämfört med bakbensfjärr är att man i frambensfjärren kan nyttja förväntan och fokus framåt mot föraren i momentet. Tillsammans med en bra förståelse för att hålla framtassarna stilla så ger mycket vikt på frambenen att de blir mer stabila och att skiftena blir lättare. Jag brukar växla mellan att Tango får springa till mig och ta belöning, att jag möter upp med omvänt lockande eller att jag lägger belöningen framför henne när hon gör hela eller delar av momentet.

Några av våra beskrivna fjärrövningar filmade idag. Tyvärr är ljudet lite osynkat.

Det var lite av mina tankar om frambensfjärr och fjärrträning i allmänhet. Den som har några frågor eller vill att jag ska utvecklas något får gärna skriva en kommentar så ska jag försöka svara så gott jag kan där.