Mot ett mer dynamiskt jag. Det handlar om mindset – del 3

Efter att ha läst Carol S. Dwecks bok om mindset så blev jag väldigt motiverad till att förstärka det dynamiska i mitt mindset. I vissa situationer har jag redan ett dynamiskt mindset, men det finns även situationer där jag ibland fastnar i ett statiskt mindset och det är det som jag vill arbeta med. På sista delen av tävlingspsykologi-kursen jag gick i våras så fick vi frågan ”Vad ska bli din nästa mentala superkraft?” och jag kände inte riktigt att jag hade något bra svar på den då, men nu vet jag. Ett dynamiskt mindset ska bli min nästa mentala superkraft.

Just att inte bygga mitt självförtroende utifrån en tro på att ”Jag är bra på det här”, utan att bygga det på att ”Jag kan bli bättre på det här” tror jag kommer att vara en mer hållbar strategi för att hantera motgångar i framtiden. Jag tror att om man bygger sitt självförtroende kring  tron på att man är bra så riskerar det att bli väldigt skört. När man inte lyckas åstadkomma det man önskade är risken att man tolkar det som bevis på motsatsen. Om jag istället bygger en stark tro på att ”Jag kan utvecklas” så kommer det att hjälpa mig att kunna se motgångar och utmaningar som tillfällen att lära mig, inte som misslyckanden som säger något om min förmåga. Dagens resultat kanske säger något om förmågan idag, men inte om förmågan i framtiden.

Det som är väldigt hoppfullt, och som hennes forskning visar, är att genom att vara medveten om teorierna om mindset så kan man utveckla ett mer dynamiskt mindset. Bara genom att läsa boken känner jag att blivit mer övertygad om just de där antagandena som ett dynamiskt mindset utgår från. Jag har helt enkelt blivit överbevisad om att exempelvis intelligens verkligen är något som jag kan påverka genom ansträngning och inte något som jag har på en vis nivå och så är det. 

I slutet av boken finns det några tankeövningar där man vrider på situationer utifrån ett statiskt och ett dynamiskt mindset. Så tänker jag att man kan göra även i verkligheten. Att när jag hamnar i en situation som utlöser ett statiskt mindset hos mig så ska jag dels medvetandegöra att jag har ett statiskt mindset där och då och dels tänka igenom hur man skulle kunna se på situationen med ett dynamiskt mindset. Att bara konstatera nu-läget och att se att det finns ett alternativt förhållningssätt kan vara ett första steg.

Något som lätt utlöser statiskt mindset hos mig är att få konstruktiv kritik. Jag är helt enkelt inte särskild bra på att ta emot kritik och direkt omvandla det till konstruktiv utveckling. Snarare kan jag känna att min kompetens blir hotad och jag blir nertryckt i skorna även om det kanske inte alls var så personen menade. Det får mig att, i alla fall ytligt sätt, hålla kritik från andra en bit ifrån mig. Jag tror att många kan uppfatta mig som en person som inte alls tar till mig, men på insidan är det istället tvärtom. Sånt kan ligga och mala i mitt huvud länge. I vissa fall så kommer det till slut ut som något som kan omvandlas till utveckling och lärdom, men jag önskar att det gick fortare till det steget. Mitt mål är att nästa gång jag får den typen av kritik tänka ”Vad hade en person med ett dynamiskt mindset lärt sig av detta?”.

Ett sätt som ens mindset kan påverkas av andra är vilken typ av beröm och feedback man får. Säger folk ”Du är en så bra hundtränare”, ”Du har en fantastisk hund” och ”Ni är ett så duktigt team” så föder det ett statiskt mindset. Om man istället får höra ”Vilken härlig attityd du fått fram på plan”, ”Så kreativ du är på att hitta nya lösningar” och ”Så bra ni kämpar” så uppmuntrar det istället ett dynamiskt mindset. Sånt här kan ju vara bra att tänka på både när man ger feedback till andra, men också när man pratar med sig själv eller arbetar med egna affirmationer.

Ett annat sätt att stödja andra i ett dynamiskt mindset är att vara nyfiken på deras process. Att fråga ”Hur har du lärt in så fina ingångar?” eller ”Hur har du tränat för att få så bra gripanden av apporten?” Jag tror att genom att föda andras dynamiska mindset på detta sätt så kan jag också utveckla mitt eget. Dessutom så tror jag att chansen att andra börjar ge samma sorts feedback och ställa liknande frågor tillbaka till mig ökar om jag först börjar.

En sista del där jag vill utveckla mitt mindset är hur jag tänker kring utmaningar. När jag ställs inför en valbar utmaning så skulle jag vilja att min första tanke är ”Vad kan jag lära mig av denna utmaning?”. Idag tänker jag nog snarare ”Kan jag göra det här tillräckligt bra?” Jag hoppas att jag i framtiden kommer våga lämna dörren öppen för utmaningar och anta dem med en större nyfikenhet.

Hunden som har ”Det”. Det handlar om mindset – del 2

20181113_101735.jpg

I tredje och sista delen om mindset kommer jag skriva om min plan för att utveckla mitt mindset. Innan dess så vill jag reflektera kring några tillfällen där jag stött på olika mindset inom hundsporten.

Om det finns de som gärna vill ses som en talang som hundtränare, så finns det definitivt också dem som gärna vill att deras hund ska ses som en utomordentlig talang. ”Med en annan förare så hade min hund kunnat bli hur bra som helst.” Hunden har alltså talangen medfödd, men föraren har inte haft kapaciteten eller ambitionen att plocka fram det enligt det tankesättet.

Valet av ras, eller snarare de bakomliggande anledningar till valet, skulle jag säga också kan påverkas av vilket mindset du har. Med ett statiskt mindset kanske man väljer att skaffa en Border Collie, eller varför inte en Jaktgolden, just för att de verkar ha de bästa förutsättningarna för att komma långt i den grenen man utövar. Kanske blir vissa då också förvånade när de inser att det trots den talangfulla hunden krävs en massa träning för att nå fram till topprestationer? Kanske är Border Colliens talang främst den att den kommer att vilja träna lika mycket som de högpresterande förarna? Eller så tänker man kanske tvärtom och skaffar en hund av en ras som inte brukar visa framfötterna på tävlingsplanen för då kan man i alla fall säga ”Med en Border Collie hade jag minsann också kunnat tävla SM.” Med ett dynamiskt mindset så ser man nog inte hundens medfödda förmåga som lika avgörande och viktig, utan hur man som team kan utvecklas och arbeta ihop så bra som möjligt.

En annan sak som jag kommit att tänka på är att det ibland i lydnadssammanhang pratats om grunder som om att bra grunder är en egenskap som hunden, när den har blivit några år, antingen har eller inte har. Kan det vara därför man ibland drar sig för att backa tillbaka till grunder i träningen? För det skulle ju innebära att hunden inte har bra grunder och har man inte bra grunder så kommer man ingenstans. Det vet ju alla, eller hur? Eller när man tänker tanken ”med nästa hund ska jag lära in det bättre från början.” Med ett dynamiskt mindset så lägger man nog hellre fokus på att utveckla grunderna med den hund man har bredvid sig idag.

Jag läste nyligen den här artikeln som handlar om en undersökning där man kom fram till att hundar reagerade med mer aktivitet när de utsattes för nya okända ord. Man drog slutsatsen att det berodde på hundars stora vilja att försöka förstå oss människor. Jag kan inte låta bli att dra lite kopplingar till teorierna om mindset. Tyder inte detta på att hundar har ett dynamiskt mindset? När de möter en svårighet eller utmaning så anstränger de sig mer för att bemästra den. Hunden verkar ha ett större driv för att lära sig och förstå något nytt än att visa upp det den redan kan. Extra intressant att det är motsatt med oss människor. När vi möter ett nytt okänt ord så reagerar vi med mindre aktivitet. Även detta är en sak som vi kan lära oss av våra hundar.

Det här leder mig fram till många tankar kring hur man kan utveckla sitt hundtränande. Det verkar inte särskilt klokt att ge hundar lätta uppgifter  för att bygga mer engagemang och aktivitet på träningsplan. Snarare borde man nog tänka tvärtom. Eller tänk om man alltid belönade hunden utifrån hur mycket den anstränger sig och försöker, istället för hur korrekt och bra den utför sina uppgifter. Kanske inte så lätt i praktiken alltid, men visst hade det varit spännande att se hur ens träning och samarbete skulle utveckla sig i längden?

Medfödd talang eller träning? Det handlar om mindset – del 1

Mindset

Det finns många peppande ordspråk som jag gillar och som lyfter fram hur ansträngningar och motgångar kan leda dig framåt. Jag blev så glad när jag upptäckte en bok som beskriver teori och forskning som förklarar just den här typen av tankesätt. Det handlar om boken ”Mindset – du blir vad du tänker” av Carol S. Dweck. Den handlar om hennes forskning om hur olika mindset påverkar hur vi hanterar både motgångar och framgångar i livet och inte minst vilka drivkrafter vi har.

Dweck menar att människor grovt indelat kan ha två olika mindset. En del människor har ett statiskt mindset (fixed) och då anser man att många egenskaper så som intelligens, talang och förmåga är medfödda, fasta och oföränderliga. Andra människor har ett dynamiskt mindset (growth) och då anser man istället att allt sådant kan man utveckla genom ansträngning. En så enkel skillnad i tankesätt, men som enligt hennes forskning påverkar mycket mer än vad man kanske tror. Boken är verkligen jätteintressant och fylld med exempel från olika människor och situationer. En sammanfattning om vad det hela handlar om kan man få i hennes TED talk.

En person med ett statiskt mindset måste hela tiden bevisa sin förmåga och talang och söker bekräftelse för just dessa. En person med dynamiskt mindset kan koncentrera sig på att utvecklas och lära sig nya saker och på så vis springer den troligen om personen med det statiska mindsetet i längden, även om deras förmågor från början var likvärdiga.

Samtidigt ska man inte förväxlas att tro att resultatet bara handlar om den egna ansträngningen. Att det är det enda som avgör hur du kommer prestera. Självklart har även ens ursprungsläge och förutsättningar stor betydelse, men oavsett var du börjar så avgör ditt mindset, din ansträngning och inte minst ditt engagemang i din utveckling hur långt du kan komma. Med ett dynamiskt mindset så blir det ganska ointressant att jämföra sig med andra. Allt handlar om den egna resan man gör och tillfredställelsen av att arbeta för att utvecklas.

Med ett statiskt mindset så tänker man att om man har en talang eller förmåga så ska man inte behöva anstränga sig så mycket. Fundera till exempel på hur ofta du hört eller sagt ”vi har tränat väldigt lite” jämfört med ”vi har tränat väldigt mycket” i tränings- och tävlingssammanhang. Jag upplever i alla fall att det sägs ”lite” betydligt oftare. Varför är det så? Kan det bero på att vissa tycker att prestationen är mer värd om den beror på hundens och/eller förarens talang? Eller är det ett sätt att sänka förväntningarna och skydda sitt ego? För att efter ett misslyckande kunna säga att om jag hade tränat så hade vi klarat det. Så skulle man kunna analysera det utifrån teorierna om mindset.

IMG_20180728_230015_835.jpg

Jag känner igen mig själv i delar av båda mindseten. Jag har tagit motgångar personligt och de har fått mig att tappa tron på min förmåga. Samtidigt så har jag ju många gånger fortsatt försöka, ansträngt mig och tränat mer och på så vis faktiskt tagit mig genom motgångar. När jag tittade tillbaka på de senaste månaderna så hittade jag några erfarenheter där mitt mindset har påverkat hur jag upplevt dem.

För en månad sedan var hundarna och jag iväg på läger ihop med några träningskompisar. Jag konstaterade efteråt att jag inte var särskilt nöjd med min hundtränarinsats den där helgen. Min planering höll inte, upplägget av övningarna blev inte bra och jag gjorde en del tekniska missar. Men egentligen kan jag tycka att jag skulle kunna vara nöjd med min insats ändå. För försökte jag göra mitt bästa? Ja. Hade jag förberett mig? Ja. Lärde jag mig något av det som gick fel? Ja. Det kanske inte kändes så just då, men jag är övertygad om att den helgen tog oss framåt. Jag lärde mig saker även av det som inte gick som jag hade velat och inte heller fick det mig att träna mindre efter den helgen, snarare tvärtom.

Strax innan det så hölls distriktets lydnadskonferens för domare, tävlingsledare och tävlingssekreterare, som jag hade fått ansvar för att hålla i. När det närmade sig ångrade jag så att jag hade tagit på mig att ordna detta och trots att jag hade väldigt kompetent hjälp så kände jag mig som en bluff som nu skulle avslöjas. Ta bara det faktum att av alla deltagare på konferensen så var jag både yngst och den med kortast tid i hundvärlden. Nu skulle min okunskap och oduglighet avslöjas. Jag hade med andra ord ett väldigt statiskt mindset inför detta uppdrag. Jag hade önskat att jag istället kunde se vilken bra chans det var för mig att utvecklas och lära mig nya saker.

Under sommaren upplevde jag stora motgångar i träningen med Tango. Det var jakten, det var ofokus och det var förlusten av att kunna känna flow. Jag var riktigt långt under isen och jag tog motgångarna som bevis på att jag inte dög som hundtränare. Jag tänkte många tankar som passar in i ett statiskt mindset där jag värderades utifrån min förmåga och där jag inte kunde förmå mig att se någon utvecklingspotential. Jag var en dålig hundtränare. Punkt. Men faktum är att jag slutade aldrig att försöka. Jag kämpade varje dag med min motivation och gav mig ut och tränade. Någonstans måste jag ändå ha trott på att det kunde bli bättre. När jag nu tänker tillbaka på den här tiden så försöker jag att inte tänka på det som perioden när jag tappade greppet och föll så långt ner, utan på hur värt det var att kämpa då för att komma tillbaka till där vi är idag. Jag har fått uppleva flow i träningen igen och det är värt allt. Med den här erfarenheten i bagaget vet jag att det kommer vara så värdefullt för mig att utveckla ett mer dynamiskt mindset. Mer om det kommer.

IMG_20180725_171531_313.jpg

Känslan av att vara ett team på plan

20181102_095653.jpg

Efter ett knackigt år så känns det som vi äntligen har fått lite flyt igen och framför allt så har känslan av att vi är ett starkt team som gör detta tillsammans åter infunnit sig. Under sommaren kändes det som jag var i ständig kamp med omgivningen om Tangos uppmärksamhet. Det var ingen konflikt jag hade med Tango, utan jag tror att hon gjorde och gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar, men det var oerhört svårt för henne att släppa jakt- och vilttankar och fokusera på lydnadsmoment istället. Jag trodde att för att vi skulle få det att funka på lydnadsplan igen så skulle vi behöva ha ett 100% fokus på rätt sak i varje del av momenten. Dit har vi inte kommit än, men ändå känns det som att vi är ett team till 100% igen och vi kommer att kunna ta oss igenom en massa utmaningar tillsammans. Vi har kul ihop och vi blir starkare tillsammans för varje pass.

Extra kul är att det inte bara har märkts på träning. För två veckor sedan blev Tango lydnadschampion och nu i helgen tog vi vårt tredje första pris den här SM-kvalperioden. Våra kvalpoäng är blygsamma och det räcker troligen bara till en reservplats, men vi har ju några tävlingschanser kvar så kanske … Sist, men definitivt inte minst, så kunde jag bryta henne när hon gav sig iväg efter två älgar på promenaden häromdagen. Att det fungerar är kanske den största vinsten av alla.

img_20181021_142350_182.jpg

Efter att Tango kastrerades i april så känns det som att hon med tiden har fått helt andra möjligheter att styra sitt eget handlande och göra bättre val. Anledningen till att hon kastrerades var att hon var väldigt påverkad av sina hormoner. Vid löpen fick hon separationsångest, hon blev skendräktig och fick mjölk i juvren efter varje löp och jag såg tydliga samband mellan jaktintressets intensitet (och oförmågan att släppa det) och löpcykeln. Min teori är att när hennes system var så belastat av hormoner så gick hon igång med hela systemet när hon utsattes för jaktretningar och hade liksom ingen möjlighet att styra sig själv med någon vilja. Jag kunde definitivt inte nå henne i de lägena, men jag tror inte ens hon kunde nå sig själv. Allt gick på impuls och instinkt. Idag är hon annorlunda och kan göra bra val på ett helt annat sätt.

Självklart vill hon fortfarande jaga om hon skulle få chansen och viltdoft och andra jaktretningar kommer säkert alltid att vara våra mest utmanande störningar. Jag har jobbat jättemycket under det här halvåret för att hon ska kunna vara lös på promenader och gå att bryta när hon bara börjar tänka på jakt. Det kräver total uppmärksamhet från min del och att jag håller konstant fokus på henne hela tiden, men det fungerar och att jag till och med kunnat bryta henne i läge där hon är på väg mot synligt vilt känns ju som ett tydligt bevis för det.

Jagandet är kanske där det verkligen ställs på sin spets, men det går igenom i andra områden också. Idag är min känsla att hon och jag vill åt samma håll. Vi kämpar fortfarande med att förbättra fokus, men det känns som att vi gör det tillsammans och att Tango också vill lyckas med sina uppgifter även när det är svårt. Tango har alltid varit en lättsam hund som inte har något riktigt begrepp för rätt eller fel i lydnaden. Jag gillar verkligen den inställningen och är glad att vi behållit den tillsammans. Det gör henne till en lycklig hund, även om vi inte alltid är ett lyckat lydnadsekipage. ”Inte så noga om det blir rätt, bara det blir roligt,” tror jag är hennes motto. Men visst är det kul när det roligaste är att kunna lösa sina uppgifter och utmaningar på plan. Det kan även jag erkänna.

Här kommer en film från vår senaste tävling i Göteborgs hundarena i oklippt version. Jag är så nöjd med känslan genom hela programmet och det känns som att tävlingssituationen har flyttats närmare min comfortzon igen. Teamkänslan var på topp och vi visar upp precis den glada tävlingslydnad som jag vill ha. Jag kanske får klä ut mig till Musse Pigg även i fortsättningen. Det var omkastad momentordning och det börjar med runda-momentet. Tango störs mycket av apporten som ser annorlunda ut, men som hon kämpar med sin självkontroll för att ändå göra klart sin uppgift och runda konen. Jag är så stolt. Det hade vi antagligen inte löst i våras.