Mental träningsvärk

Ångest, tvivel, skuldkänslor och stressen från

Citat från boken Tough Love av Johannes Hansen

Köpte boken Tough Love i början av sommaren, men har inte kommit mer än en tredje del så här långt. När jag läste den här meningen idag så insåg jag direkt att ”ja, det är en riktigt stor dos av mental träningsvärk som jag drabbats av” och det var så skönt att få säga just de orden till mig själv och känna hur sant det var. Det kändes så rätt att jag inte riktigt kan fatta att jag inte förstått det tidigare. Boken känns redan värd investeringen i både tid och pengar.

Min dipp har gett mig ganska mycket prestationsångest också vad det gäller den mentala biten. Jag kände mig så mentalt stark och trygg innan och jag har hela våren tränat mentalt för att fortsätta att utvecklas och ta mig vidare till en ny nivå. Så mådde jag plötsligt väldigt dåligt i min hobby och tänkte en massa tankar som jag visste varken var bra eller konstruktiva, men jag lyckades inte styra om dem ändå. Hur kunde det egentligen bli så? Kommer jag någonsin att känna den där styrkan och tryggheten inombords igen?

Jag har känt mig väldigt framgångsrik. Inte alls framgångsrik som i framgångsrik på tävlingsplan, utan framgångsrik i att må väldigt bra och trivas med att träna och tävla hund. Jag har varit så tacksam över att jag hittade till hundträningen och allt positivt som den fört med sig och jag hade inte alls förväntat mig en sån här dipp. Det var på sätt och vis det jag upplevde var det största misslyckandet i det hela.

Med den här nya insikten om mental träningsvärk så känns det istället väldigt logiskt att det blev så här. Jag har utmanat mig själv en massa den här våren inom flera områden av hunderiet. Jag har spänt bågen och vågat sätta nya sorters mål och det är förstås i grund och botten något väldigt positivt, men jag har väl inte gett mig själv den vila och återhämtning som jag hade behövt. Det blev nog lite för mycket på en gång, särskilt med de förutsättningarna som Tango och jag haft i vår träning, och hela systemet blev överbelastat. Träningsvärken var ett faktum.

Att det är just träningsvärk betyder ju att om jag fortsätter med samma träning, men ser till att också återhämta mig mellan passen så kommer jag också att bli starkare. Det betyder också att jag fortfarande är så stark och trygg som jag känt mig tidigare. Inget av det jag gjort har egentligen varit fel. Det funkade bara inte att göra allt på samma gång just nu. Om ni visste hur mycket lättnad som ryms i de här orden. Jag hoppas att den här tanken på mental träningsvärk även kan hjälp någon annan som tvivlar, känner sig otillräcklig eller har prestationsångest så som den redan hjälpt mig.

received_1825176747542002.jpeg

Att hitta styrka när man känner sig som svagast

20180627_203943.jpg

En av mina styrkor i hundträning, och i livet i stort, är att jag är envis och kan jobba länge och uthålligt för att nå mina mål. Jag brukar kunna hitta tankegångar som skapar motivation att fortsätta även när det är motigt, men för en tid sen så tog det trots det abrupt och plötsligt, men förhoppningsvis bara tillfälligt, stopp. En vanlig liknelse är att det var droppen som fick bägaren att rinna över, men nu kändes det mer som att det var droppen som fick bägaren att sina. Även om bägaren med drivkraft också har fyllts på stundtals det senaste året, så kändes det som att det hade tagits desto mer ifrån den och nu var både den och energin slut.

Plötsligt kändes det som att det roliga med att träna hund inte längre övervägde. Det finns många olika faktorer, men det som dränerat mig allra mest är att jag inte trots en massa jobb, som i sig tagit mycket energi, hade fått ordning på Tangos jagande så som jag ville. När jag inte känner att jag kan lita på henne så förlorar jag också möjligheten att kunna känna flow och därmed försvann ju också min viktigaste drivkraft i träningen.

För vissa kanske det är självklart att det är hunden som gör fel och ska bära skulden när den drar på vilt. Och ja, det är fel och det är något som inte kan tillåtas, framför allt med tanke på viltet. Och visst har jag blivit arg, rädd och ledsen på samma gång de gånger hon faktiskt har dragit. Men det är ju en instinkt som är väldigt naturlig för en hund och jag klandrar inte Tango för att hon är och beter sig som en hund. Jag klandrar mig själv för det är mitt ansvar som hundägare att se till att hon inte jagar och det är jag som har brustit om det misslyckas. Allt jobb som jag lagt ner har inte varit helt förgäves. I vardagen och på promenader har vi gjort många framsteg både i att kunna bryta och att släppa jakttanke de senaste månaderna. Därmed har Tango kunnat få mer frihet och det är jag väldigt tacksam för. Att mina hundar får må bra och leva liv där deras behov kan tillfredsställas på ett bra sätt är det allra, allra viktigaste för mig.

Träning och tävling är grädde på moset i hundlivet, men just då kändes det, trots de framstegen i vardagen, ändå hopplöst att hitta tillbaka till en bra känsla på lydnadsplan. Skulle jag någonsin kunna känna den tilliten till Tango som jag gjort tidigare? Detta fick mig att börja tvivla på min förmåga som hundtränare överhuvudtaget. Jag saknar nog helt enkelt kapacitet för att lösa det här, tänkte jag, och när jag tittade på vår träning i stort och smått så såg jag bara brister. Varje fokustapp, varje miss i helhet eller detalj och varje brist på engagemang från hundarna kändes som ett personligt misslyckande. Jag vände till och med min mentala styrka i att inte ge upp till något negativt. Realistiskt så borde jag ju förstå att de målen jag drömmer om kommer vi aldrig att nå. Jag borde sluta inbilla mig något annat och kanske ägna tiden åt något som jag kan klara av istället. Om jag bara inte var så envis …

När jag varit som mest nere så har jag haft flera fina träningskompisar som stöttat, peppat och visat omtanke på olika sätt. Jag har fått hjälp med många konstruktiva tankar både om träningen och hur jag kan tänka istället. Många bra påminnelser om hur man ska bryta sina tankemönster, men just då var det svårt för mig att att ta det till mig. Det är förstås så värdefullt att ha kloka vänner omkring sig som stöttar, men jag fick inse att det är ingen annan än jag som kan ta mig ur den här mentala svackan. Det måste komma inifrån och jag måste först bestämma mig för att jag vill fortsätta försöka. En observation fick mig dock att se att mycket av mina negativa tankar handlade om vad (jag trodde att) andra tyckte och tänkte. Vad spelar det för roll egentligen? Och ska du bry sig om vad andra tycker så är det väl bättre att lyssna på dem som faktiskt säger att de tror på dig?

img_20180628_224033_428.jpg

Ibland kanske man måste ända ner i djupet för att kunna ta sats mot botten och vända uppåt igen. Så kändes det verkligen den här gången. När jag kände mig som sämst så skulle jag dels starta upp min första kurs i tävlingslydnad och sen även åka iväg på lydnadsläger. Inte den bästa timingen och ingetdera kändes jättelockande just då. Jag kunde överhuvudtaget inte förstå hur jag hade tänkt när jag tog på mig att hålla kurs. Hur skulle jag kunna ha något att ge andra, när jag inte alls fick till det själv? Men det var ju försent att börja tänka så då och istället gällde det att försöka göra mitt bästa. Trots allt så har det varit riktigt roligt att hålla kurs. Att till 100% koncentrera sig på andras träning gav mig dessutom en möjlighet att ägna mig åt hundträning utan att behöva eller kunna tänka på min egen. Det var riktigt skönt och påminde mig om varför jag tycker att det här är så kul.

Att åka iväg på läger var tufft på ett annat sätt. En utmaning att blotta alla våra brister och att orka hålla ihop flera intensiva dagar i rad. Man vill ju få andras observationer på det man gör på plan. Det är ju liksom därför man åker på läger. Utmaningen var att jag skulle ta till mig det på ett konstruktivt och bra sätt, så att det skulle ta oss framåt i det läget vi var just då. Stundtals blev det lite jobbigt, men det kändes trots allt bättre än vad jag hade trott. Jag kände mig till och med stolt över det vi gjorde på plan och fick med mig flera bra verktyg som jag tror kan hjälpa oss framöver. Hopplöshet utbytt mot en spirande hoppfullhet.

Jag brukar försöka hitta styrkan som finns i varje svaghet, men i Tangos jagande har jag inte kunnat hitta någon förrän precis häromdagen. Då insåg jag att tack var att förlusten kan bli så stor om hon släpper fokus på mig och sina uppgifter så kommer jag få träna upp det där fokuset och koncentrationen väldigt mycket mer och säkrare än vad jag hade gjort annars. Lyckas jag med det, kan det nog leda till en väldigt fin lydnad i framtiden. Vår största svaghet kanske till slut kan leda till vår största styrka. Kanske når vi aldrig de målen jag hade tänkt och drömt om och kanske får jag hitta andra mål, men vi kommer åtminstone längre än om vi inte försöker alls.