Att uppskatta den hund man har

20171129_133229.jpg

I lydnadsreglerna står det uttryckligen under helhetsintryck i klass 1 och 2 att för att få högsta betyg ska förare och hund visa ömsesidig uppskattning. För mig personligen så är detta något som är väldigt viktigt. Att man faktiskt tycker om sin hund och uppskattar det den gör inne plan.

Nu tänker jag alltså inte på den där kärleken jag känner för mina hundar som har noll och nada att göra med vad vi gör tillsammans på en tränings- eller tävlingsplan. De betyder förstås hur mycket som helst för mig och jag är så tacksam över att få dela livet med just dem. Jag väljer att ta för givet att alla känner så för sina hundar och det är kanske inte riktigt sant tyvärr, men det är en helt annan sak. Det här inlägget ska handla om att uppskatta sina hundar i träningen så som de individer de faktiskt är. Det ska inte heller förväxlas med hur mycket eller hur bra man faktiskt belönar sin hund. Jag tycker det är ganska ofta man ser folk som belönar sina hundar, men samtidigt ger uttyck för att de inte var riktigt nöjda med det hunden gjorde. Hur upplever egentligen hundarna den typen av träning?

Mina hundar har förstås precis som alla andra både styrkor och svagheter. Vissa sidor hos hundarna har varit lätta att direkt tycka om, oavsett om det varit en styrka eller en svaghet, medans andra sidor har tagit tid att förstå och lära sig att tycka om.

20171129_133115.jpg

Tango är väldigt på i träningssituationen. Oftast är det väldigt roligt och självklart älskar jag att få ha en sån hund. Men det kan också vara stressande att hela tiden försöka hantera hennes energi och hjälpa henne att samla ihop sig. Det är lätt att jag hamnar lite efter, så att jag istället för att själv styra träningen, bara reagerar på det hon gör. Framför allt när vi precis hade börjat lära känna varandra i träningssituationen så kunde jag lätt känna frustration av att allt gick så snabbt och att hon var så väldigt fysisk på mig. Det var väldigt annorlunda mot hur jag upplevt träningen med Salsa och det var ju trots allt den enda typ av hundträning som jag var van vid då. Jag var tvungen att både lära mig att lägga upp träningen så att vi inte hamnade där hela tiden, men kanske framför allt att gilla att det stundtals är lite kaosigt och galet. För jag känner att är det hela tiden mitt mål att till varje pris undvika den känslan, så kommer fokuset hamna helt fel och jag kommer hela tiden att motarbeta en viktig del och drivkraft hos min hund.

När jag ser delar eller detaljer i momenten som jag inte gillar försöker jag att alltid hantera det på ett av två sätt. Antingen så lägger jag direkt upp en plan för hur det ska åtgärdas eller så får jag helt enkelt lära mig att gilla det. Salsas apportering och fria följ är exempel på det senare. Båda sakerna har jag lagt väldigt mycket träningstid på och jag fortsätter att arbeta för att de ska utvecklas och bli bättre, men jag är också genuint väldigt glad för hur de momenten ser ut idag, även om jag objektivt kan se att det är långt från regelbokens målbild. Egentligen så finns det nog även ett tredje sätt hantera sådana delar som jag inte gillar. Det är om det är något som jag vet att jag kommer vilja åtgärda, men inte har möjlighet till att ta tag i just nu. Då försöker jag släppa det för tillfället och undvika att träna på felet så mycket som möjligt tills jag kan göra det det på ett bra sätt.

Jag vill i så liten utsträckning som möjligt gå runt och vara missnöjd med något vi gör tillsammans på träningsplan. I vissa sammanhang, träningsgrupper eller kurser, som jag varit i så har det som uppmärksammas mest både i sin egen och i andras träning varit bristerna och avvikelserna från det optimala. Så kan det ju få vara ibland, men jag trivs aldrig fullt ut när fokuset blir så negativt och inte på det som faktiskt går bra. Eftersom jag dessutom är en sån person som tränar mer när jag är nöjd, när jag har flyt i träningen och när jag upplever utveckling, så är jag faktiskt inte alls rädd för att nöja mig med något. En alltför lång lista med problem inspirerar mig inte alls på samma sätt som ett härligt flow kan göra.

20171129_133424.jpg

Ett sätt att lära mig att uppskatta vissa sidor som hundarna har, har för mig också varit att titta närmare på vilka sidor som jag själv får utveckla tack vare mina hundars personlighet. För mig är det minst lika intressant att se på hur jag utvecklar mig själv som hundtränare både i den rent tekniska träningen och på ett djupare plan. Jag kan glädjas över den bredd det ger mig att träna två så olika hundar som Salsa och Tango är. Dessutom är en stor del av tjusningen med hundträning just att jag kan se på det som en källa till min egen personliga utveckling. När man väljer att jobba med sina känslor på det här viset är det ju dessutom en mental träning som gör en väldigt  mycket starkare när man ska hantera andra typer av motgångar på tävling eller träning.

Den viktigaste delen med att uppskatta det mina hundar gör på plan tycker jag dock är den rent etiska. Hundarna har ju inte valt att hålla på med lydnad och för mig är det så viktigt att lydnaden är något positivt för dem som bidrar till deras livskvalitet. Jag tänker själv hur det skulle vara att gå till jobbet varje dag och visserligen få lön, men aldrig någon ärlig uppskattning och få känna att det man gör är bra och duger. Där hittar jag mitt svar på frågan i början av inlägget.

”Fake it ‘til you make it” kan visserligen göra att man kommer en bit på vägen, men jag tror inte riktigt att man kan dölja vad man känner för sina hundar. Att få landa i en uppskattning för att nu ger min hund det bästa den har och kan i just den här situationen är målet för mig. När jag är där så vill mina hundar också fortsätta att arbeta tillsammans med mig med just ömsesidig uppskattning.

20171129_133321.jpg

Kriterier och momentsäkerhet

IMG_20170706_165743_094

Det finns några moment som jag tycker är och har varit svårare att få säkra med båda hundarna. Fritt följ och inkallning med ställande och läggande är exempel. Gemensamt för dem är att jag har lite svårt att helhetsmässigt helt bestämma mig för vad jag kan godta. Vad är egentligen godkänt och kan leda till belöning? Andra moment kan vara mer tydliga för mig. Har de inte sprungit till (runt) konen så kommer de inte bli dirigerade till en apport. Att gissa skiften i zätat lönar sig inte. Att gripa fel vittringspinne leder inte till belöning. Men exakt var går gränsen för hur långsamt det ändå är acceptabelt att stanna?

I andra moment så känner jag att jag kunnat ge hundarna en förståelse för vad det faktiskt går ut på. Det finns helt enkelt en förståelse för momentets koncept, även om vi förstås alltid får jobba med olika delar och detaljer för att det ska hålla sig så som jag vill ha det eller bli ännu bättre än vad det redan är. Inget moment är statiskt, men om någon av huvuddelarna i momentet blir knasigt, exempelvis att de inte springer runt konen, och jag felar dem så upplever jag att hundarna förstår mer precist vad det var som blev fel. Givetvis förutsatt att det finns lite timing i min felning, det vill säga mitt ”oj”.

Att stoppet på inkallningen inte blev tillräckligt snabbt i mina ögon, det har jag svårt att förklara för dem. Där lägger jag istället upp träningen på ett annat sätt så att nästa repetition har större chans att lyckas. Jag tror inte att de faktiskt har någon aning om varför belöningen uteblev i den första repetitionen. Kanske beror det helt enkelt på att jag inte har satt tillräckligt tydliga kriterier vare sig för mig själv eller mina hundar?  Kanske hade det förstått även ett sådant fel om jag hade hållit kriterierna noggrannare? Det borde ju trots allt bli tydligare vad jag faktiskt vill ha då.

Utifrån Salsas förmåga och stora variation på hur hon väljer att tolka momenten så har jag ju också fått vara rätt glad om det någotsånär har liknat momentet jag tänkt träna. Att vara superpetig med alla detaljer hade inte gynnat oss, det är jag helt säker på. Med Tango så finns det andra förutsättningar och ibland kanske jag har svårare än vad jag tror att skifta tanke mellan dem i träning. Jag släpper saker med Tango som det hade gynnat oss mer att ta tag i direkt.

Oavsett orsak så har jag haft svårt att få dem att helt förstå vad vissa moment går ut på och egentligen så är det kanske inte heller det som är nyckeln för att kunna få till säkra och fina moment till tävling. Det kanske alltid kommer att handla mer om att balansera i träningen så att det finns förutsättningar för de riktigt bra repetitionerna just vid tävling. Det är också något som jag alltmer har börjat acceptera. Det var länge sedan jag tänkte att jag skulle bli ”färdig” eller ”klar” med ett moment. Men det är en känsla av momentsäkerhet, att jag i de flesta fall vet hur mina hundar kommer att utföra momentet och att det ligger inom ramarna för regelboken, som jag är ute efter. Med Salsa börjar det faktiskt finnas både momentsäkerhet och en förmåga hos mig att i träningen balansera upp momenten optimalt för oss.

Den momentdel som Tango och jag har jobbat mest med ända sedan i somras och som fortfarande är längst ifrån säker är doldis-skicket innan rutan. Det är ju egentligen inte så konstigt eftersom det har så många parametrar som inte är helt knivskarpa för mig och därmed självklart inte heller för min hund. Att få henne att ta riktning rakt fram och springa på, men ändå stanna direkt på min signal är en stor utmaning. Betydligt större än vad jag trodde. Att bara lyckas hamna i cirkeln känns som en väldigt liten del i den här träningen. Jag menar att om hon självstannar i cirkeln eller om hon springer snett, men i sitt stopp ändå hamnar i cirkeln, så är det inget som gynnar oss att belöna eller köra vidare från även om hon rent tekniskt hamnade på rätt ställe. Det där har jag lite svårt att praktisera hela tiden i träningen och det är nog en stor del i att momentet inte riktigt utvecklas i den takt som jag hade förväntat mig. Det behövs nog tydligare kriterier och en mer målinriktad plan för att ta oss framåt. Jag får påminna mig om att det är i utmaningarna man utvecklas som mest som hundtränare.