Gammal är äldst

20882985_10154708477536806_1727501859067909023_n

Min fina, fina Salsa. Ibland känns det som att hon hamnar lite i bakgrunden. Lite så som på den här bilden. Det var ju trots allt hon som tog första pris och vann distriktsmästerskapet i augusti. Då kan man ju nästan tycka att hon skulle fått vara längst fram på bilden ovan, eller hur?

Konkurrensen var kanske inte så hård just i kampen om distriktsmästartiteln. Det var faktiskt bara mina hundar som var med från vårt distrikt. Å andra sidan så är det inte så många Hallandsekipage som över huvud taget tävlat och fått första pris i nya klass 3 i år.

Det var en riktigt härlig runda, där känslan var på topp och det mesta stämde. I alla fall tills vi kom fram till vittringen och hon vägrade släppa (den rätta) pinnen till mig. Lite lagotto-egensinne måste man tydligen uppvisa ändå. Vi hade fått så fina betyg att det trots den nollan räckte till ett första pris. Det innebär att vi nu är ett första pris från championatet. Helt plötsligt så känns det drömmålet inom räckhåll. Jag försöker tänka att det ska vara en positiv och häftig känsla att ha med sig det när vi tävlar framöver och inte en press där jag börjar tänka för mycket resultat. Det kanske blir en utmaning i sig.

Något som den här tävlingen i Oskarström definitivt gav var i alla fall en känsla av att jag nu vet hur jag ska träna Salsa för att vi ska få till helhet och moment inne på en tävlingsplan. Det har tagit 6 år, skam den som ger sig! Det handlar dels om att använda externbelöning och att hon lärt sig hantera det på ett väldigt bra sätt och dels om att jag hittat sätt att skapa belöningsförväntan på vissa punkter som gör att detaljerna blir fina. Ska de där punkterna fungera så kan vi inte tävla så tätt, för de behöver byggas upp igen efter tävling, och det gör väl egentligen ingenting. Jag har nog aldrig känt mig så säker på att jag vet vad jag gör i träningen med Salsa som jag gör just nu. Därmed inte sagt att vi kommer bli ett stabilt ekipage som sätter tävling efter tävling. Lite tur kommer vi alltid behöva, men det känns som att det är lite mer i mina händer nu och det är en väldigt skön känsla.

I augusti var första gången som jag tävlade både Salsa och Tango i samma klass. Jag upplevde det som lugnare och mindre stressigt än att ha dem i olika klasser som jag testat en gång. Tävlingsledaren och domaren ordnade också väldigt fina förutsättningar för oss som körde två hundar ska tilläggas, men jag kommer inte att tveka att anmäla båda till samma tävling igen om det är en tävling som jag tror passar båda.

Salsa är ju dels ganska väderkänslig, vilket gör att utomhustävlingar så här års känns lite vanskligt, och dels så får hon mycket ljud inomhus. Egentligen så finns det väl inga tävlingar förrän i april som känns helt optimala för oss, så kanske blir det en ganska lång tävlingspaus nu. På ett sätt skönt att helt kunna prioritera Tango vad det gäller tävlingsträning, men jag känner ändå att jag tappat lite för mycket fart med Salsa. Träningen med Salsa har vid många tillfällen blivit bortprioriterad sedan i augusti, både till förmån för Tango och annat i livet, och så vill jag inte ha det egentligen. Salsa behöver ganska regelbunden träning för att vara på topp och nu börjar det faktiskt märkas på lydnadsplan att vi inte riktigt är så samspelta som vi var i slutet av sommaren. Det gör ju också att det blir mindre roligt att träna, så det kan bli lite av en ond spiral. Till våren är jag sugen på att tävla bruks igen, så vi har börjat titta på lydnadsmomenten i högre klass. Där har vi att göra om man säger så. Än finns ingenting som liknar skall eller tungapport. Det borde med andra ord finnas all anledning att vara flitig även med Salsas träning under vintern.

När hormonerna åker berg- och dalbana

20171006_134303.jpg

Under sommaren och början av hösten så har Tango gått igenom sin senaste utvecklingsfas. Hon har helt enkelt varit en tonåring med mycket hormoner och inte riktigt betett sig så som jag vant mig vid att hon gör. Plötsligt kände jag inte riktigt att jag kunde lita på att hon skulle välja att jobba med mig och inte springa iväg och kolla vad det var för en hund på andra sidan plan t ex.  Impulskontrollen hade backat väldigt mycket och det där stoppet som jag haft för att hejda hennes impulser var i de situationerna helt obefintligt. Hennes jaktintresse har också nått nya höjder och det hjälpte ju inte när hon fick en hare springandes framför sig på sitt i grupp. Hon satt inte kvar om vi säger så.

Tango är en hund som man aldrig behöver fundera på vad hon känner och tänker. Hon visar det med all önskad tydlighet. När hon är glad så hoppar och studsar hon och svansen går som en propeller, när hon är otålig så kan hon omöjligen vara stilla, när hon är rädd så flyr hon eller försöker skrämmas tillbaka. Man såg det väldigt tydligt på MH:et att hon håller inget inom sig utan spelar ut allt hon känner, men lika snabbt som hon reagerar så har hon också avreagerat. Eftersom hon är så snabb på att reagera och reagerar så mycket, så är den där impulskontrollen och stoppet väldigt viktig både i vardagen och i träningen.

Under den här perioden så märkte jag också att hon inte riktigt snappade upp det jag försökte lära henne lika snabbt som jag blivit van vid i träningen. Hon hade nog alldeles för mycket annat att tänka på. Konor, apporter och signaler upplevdes som ganska obetydliga i hennes hormonstinna hjärna, vilket vem som helst som minns hur det själv var att vara tonåring nog kan förstå.

Trots allt så gjorde vi debut i klass 3 mitt i den här perioden. Känslan var riktigt fin i båda starterna som vi gjorde, men det blev en del tekniska missar. På något vis så verkar vi ha den här förmågan att vara bäst när det gäller. Jag insåg ändå att vi hade en del kvar att jobba på i momenten och att Tango skulle behöva lite mer tid att landa och komma tillbaka till sig själv. Jag har valt att inte sätta någon tidsplan eller mål för nästa start. Mognad är ändå en sån sak som jag tycker ska få ta den tid den behöver och det blir ju knappast bättre av att man försöker forcera något.

Nu börjar jag dock se ljuset i slutet av tunneln. Det känns som hon är tillbaka med fötterna mer stabilt på jorden och hon gör betydligt klokare val oftare igen. Det jag fortfarande ser lite tendenser av som jag inte helt känner igen är att hon ganska envist kan bestämma sig för att att nu är det vänster apport som ska hämtas in eller nu är skiftet sitt på runda. Då är hon inte så noga med vilken signal jag faktiskt ger utan gör det hon ”vet/tycker” att hon ska göra. Men den biten känns ju fullt träningsbar och jag måste framförallt verkligen vara jättenoga med att inte träna för statiskt. Tidigare så har hon lätt kunnat låsa sig i stadga och velat ha flera kommandon för att vara riktigt säker på vad hon ska göra och att det är det jag tänkt. Den självständighet som hon till viss del kunnat ha i vardagen har det inte funnits mycket av i träning.

När jag tänker efter så är den där ökade självständigheten i arbete kanske en egenskap som hon utvecklat en del under sommaren. Inom jakten har vi ju till exempel gjort fina framsteg de senaste månaderna och vi har inte tränat det särskilt intensivt kan jag ju erkänna. Hon kommer kanske aldrig att bli någon stjärna på att markera, men jag ser ett annat driv i att vilja lösa sina uppgifter och inte direkt ta hjälp av mig som jag tycker är väldigt positiv. Stundtals har det till och med slagit över så pass mycket att hon blivit döv för stoppsignaler och inkallningar och, igen, det är ju fullt träningsbart att hämta in mer samarbete i jaktträningen igen.

Trots att vi momentmässigt inte gjort några höjdarpass den senaste veckan så har känslan av att hon och jag hela tiden är ett team på plan ändå funnits där. När jag fick tillbaka den där tryggheten med att vi är på plan tillsammans, Tango kommer inte dra iväg på några egna äventyr, så insåg jag ju hur mycket jag saknat den. Man blir snabbt bortskämd.

20170918_180932.jpg