Att följa sin röda tråd

IMG_20170326_133000_217.jpg

För några månader sedan läste jag ett inlägg på Hjärnkoll för Hundtränares FB-sida. Det handlade om hur viktigt det var att följa sin röda tråd i träningen och att också välja att ha människor runtomkring sig som hjälper en att följa den. Just när det inlägget kom så var jag fortfarande med i en träningsgrupp där jag inte riktigt kände att jag kom till min rätt. Jag var aldrig särskilt sugen på att gå på de där träningsträffarna och det kändes som att det krävdes en viss mental styrka att inte tappa modet när vi träffades. Det hade kunnat vara en utmaning i sig, men det var helt enkelt inte den typen av grupp som jag behövde. Jag kände mig inte heller som någon särskilt bra hundtränare vid de där träffarna. Det fanns en massa kunskap och duktiga hundtränare i den där gruppen, men för mig saknades det energi, engagemang och samhörighet som kunde gjort att jag växte i gruppen och hade glädje av de andras erfarenheter. Till slut bestämde jag mig för att kliva av och det har jag ännu inte ångrat.

Att välja att ha folk runtomkring sig som främjar en som hundtränare och att följa den där röda tråden innebär ju faktiskt inte alls att man måste ha samma röda tråd i sin träning för att man ska träna ihop. Jag tycker att det är väldigt givande att möta andras tankar och idéer om träningen, så länge som man har en förståelse och intresse för varandra och inte hela tiden behöver känna sig ifrågasatt i sitt eget tänk. Det är stor skillnad på att få en nyfiken fråga om hur man tänker och en fråga som mest ställs för att ifrågasätta det man gör. Det kanske är bäst att tillägga att det ändå förutsätter att man delar grundläggande etiska värderingar kring hur hundar ska tränas och behandlas. Det tycker jag är väldigt viktigt.

Jag är väldigt tacksam för att jag just nu har flera sådan bra träningskompisar och gruppkonstellationer som på ett trevligt och konstruktivt sätt utmanar och inspirerar mig, men där jag framför allt känner mig väldigt trygg och respekterad. Jag trivs, mina hundar trivs och jag hoppas och tror att mina träningskompisar trivs lika bra under våra pass tillsammans. Det känns också som att jag tillsammans med båda hundarna har haft en väldigt fin utveckling i träningen så här långt i år och det beror ju både på att vi fått till mycket träning och bra träning, där jag är mitt bästa jag för mina hundar.

Det som jag funderade mycket kring efter att jag hade läst det där inlägget var ”Vad är den röda tråden i min träning?” Efter 5 år i lydnadsvärlden så känner jag mig fortfarande på många sätt som nybörjare och jag var knappt säker på om jag ens hade en röd tråd och kunde ännu mindre beskriva den.  Att jag inte kunde det tror jag var en stor del i att det kändes jobbigt för mig i den där gruppen under förra året, men det var också en grupp där jag upplevde att man inte skulle forma sin egen väg utan följa i andras utarbetade metod och tankar. Det är säkert en bra väg att gå om det är bra tävlingsresultat som man är ute efter, men det är inte det som driver mig. Jag vill hitta min egen väg. Plocka russinen ur andras kakor och forma det till något som passar mig. Att jag inte tar den rakaste vägen, kanske trillar ner i några gropar och gör misstag på vägen gör mig inget, för när vi till slut tar oss framåt, utvecklas och lär oss nya saker så gör vi det på ett sätt som jag kan känna mig stolt över för det är baserat på mina egna val.

Jag har faktiskt lagt en hel del tid på att försöka för mig själv komma fram till en beskrivning av den där röda tråden. Det jag kommit fram till så här långt som det jag tycker är viktigast när jag tränar med mina hundar är att:

  • Mina hundar inte bara ska kunna momenten, de ska vilja göra dem. Det viktigaste kriteriet att hålla på i alla delar av momenten är engagemanget för att göra uppgiften, inte momenttekniken. Det är alltid lönsamt att försöka.
  • Mina hundar ska ha bra förutsättningar så att de får känna sig duktiga och kompetenta när vi tränar och tävlar. Det får gärna vara utmanande och klurigt, men känslan av att det är svårt vill jag undvika.
  • Om det blir fel så kan jag tala om det för hundarna på ett sätt som gör att de vill försöka ännu bättre nästa gång. Att jag kan det innebär inte att jag alltid gör eller ska det. Det beror helt på situationen om det faktiskt lär mina hundar något att veta vad som är fel.

Ju mer jag håller mig till den här röda tråden, desto tydligare och lättare tror jag det blir för mina hundar att känna igen sig i träningen och förstå vad jag vill lära dem. Jag tror att det kommer att vara skillnad nu när jag fått ner det på pränt också. Det blir också lättare att ta till sig av andras goda råd och tips och att använda, eller inte använda,  dem på ett sätt som gynnar vår resa när jag har ett tydligt sammanhang att sätta in dem i.

För några veckor sedan fick jag frågan om jag ville vara medhjälpare på Jenny Wibäcks clinic om Yes-lydnad. Yes-lydnad kallar hon sin egen röda tråd (eller spelidé) i träningen och mer om det och om clinicen kan man läsa på Jennys blogg. Första tanken var ”Aldrig i livet!”. Jag kan få mer prestationsångest av att gå på kurs med folk jag inte känner än att tävla och att då frivilligt visa när jag tränar för en mängd åhörare på en clinic kändes helt galet rent ut sagt. Men jag växlade snabbt över till att tacka ja, både för att det är en spännande utmaning för mig personligen och för att inkomsterna kommer att gå till Läkare utan gränser. Vad är lite prestationsångest jämfört med att i krig och kris sakna tillgång till adekvat sjukvård liksom? Dessutom om Jenny, som jag har så mycket respekt för som hundtränare och vars omdöme jag litar på, vill ha med mig så kanske jag ska ha lite mer tilltro till att vi faktiskt kan hjälpa till att visa det den här clinicen handlar om. Med lite perspektiv så ser jag nu faktiskt bara framemot den kvällen och det ska bli väldigt roligt och ett privilegium att få vara med visa glad hundträning.

Prioriteringar

IMG_20170311_181256_026

Det där med viltapporteringen var inte riktigt löst så bra som jag trodde när jag skrev inlägget Tid. Några gånger har det fungerat lika självklart som då, andra gånger har det varit nästan lika svårt som det var förra våren. Hon har efter mycket tvekan tagit och burit en liten bit och sedan släppt eller efter mycket motiverande från mig kunnat bära in. Efter en träning för några veckor sedan så bestämde jag mig för att lägga ner det där med viltet helt. Det hade säkert gått att lära henne att göra det, men det hade tagit mycket tid och engagemang från min sidan tror jag och det var jag helt enkelt inte beredd att lägga ner bara på det. Det där med att ha frysen full med fåglar och ta upp och tina flera gånger i veckan var på något vis inte så lockande.

Kanske är det att ge upp och det bär ju en envis person som mig emot, men samtidigt tror jag man ska följa sitt hjärta och satsa på det man verkligen vill göra. Att lägga massa tid på att lära henne att apportera allt, även om det lyckas, hade fortfarande tagit mycket tid från sådant som jag egentligen vill satsa mest på.  Jag har redan fått höra, och kommer säkert få höra flera gånger, att hon säkert inte skulle ha några problem att apportera vilt med en anna förare. Må så vara, men nu har hon hamnat hos mig, och jag tycker att det är något som vi ska lösa tillsammans eller inte alls.

Det finns ju mycket annat i apporteringsträningen som är roligare (och enklare) att träna, så det här betyder ju så klart inte att vi inte ska träna vidare, lära oss mer och kanske starta på WT igen. Men samtidigt ganska skönt att lägga en sak på is, dvs låta fåglarna ligga kvar i frysen, och fokusera på att träna sådant som vi båda tycker är riktigt roligt. Lydnaden är ju det som jag tror både Tango och jag har mer talang för om jag ska vara ärlig och det är ju också det jag själv gillar att träna mest, så det är självklart också det jag vill lägga mest träningstid på. Tango är ju lika glad oavsett vad vi tränar trots allt.

 

Lyckobubbla

I helgen var Tango och jag och tävlade lydnad i Lotushallen. En välordnad tävling som vanligt när Falkenbergs Bk håller i trådarna. Jag skrev ju lite inför den här tävlingen om hur jag hade fått jobba med  hur jag skulle tänka inför tävlingen. Jag kan verkligen säga att jag lyckades få bra styr på mina tankar. Jag var precis lagom nervös, men såg framförallt väldigt mycket framemot att få gå in på plan. Väl inne på plan så hade vi väldigt roligt och det kändes liksom ganska enkelt och självklart på något sätt. Så här långt in i vår tävlingskarriär, det vill säga efter fyra starter, så upplever jag att det inte är någon större skillnad mellan träning och tävling för oss. Tango blir inte heller belastad av vare sig tävlingsmiljön eller att göra ett program utan belöning. Hon är lika pepp, glad och har samma energi inför sista som inför första momentet.

Jag gjorde en tabbe på rutan som jag var lite förargad över efteråt, men överlag så var jag väldigt nöjd med det vi hade gjort på plan. Jag visste ju att vi hade nollat rutan, men hade i övrigt ingen aning om vad vi hade fått för betyg på de andra momenten och om det fortfarande fanns chans till uppflyttning.

Det var främst kring om vi hade blivit uppflyttade som tankarna gick efter att vi hade varit inne på plan och innan prisutdelningen. Jag kunde då bara till del ta in och vara glad för den goa känslan vi hade haft inne på plan innan jag visste resultatet eller riktigt ta till mig de snälla kommentarerna som vi fick från publik och medtävlande som tyckte att det hade sett trevligt ut på plan. På prisutdelningen fick vi vänta till sist med att bli uppropade och då som klassvinnare och med det eftersträvade 1:a priset. Så glad och så skönt det kändes. Bestämde mig direkt för att släppa det där med rutan och verkligen bara njuta av det.

Jag var i en lyckobubbla hela vägen hem och väl hemma så insåg jag att lyckan och glädjan jag kände trots allt handlade väldigt lite om resultatet i sig, utan först och främst var för den häftiga känsla det är att gå in med Tango på en tävlingsplan och känna att vi gör det här tillsammans med en massa glädje och tillit. Jag släppte egentligen resultatet väldigt snabbt och gladde mig mest över att detta tror jag att vi kommer få uppleva många gånger ihop.

Tävlingen blev filmade och jag har lagt upp den här helt oredigerad mest för min egen skull för jag veta att det är ett bra sätt att hitta tillbaka till den igen. Härligt att kunna se filmen och riktigt gotta sig att återuppleva känslan igen. Jag ser ju också en och annan sak som jag vill träna lite mer på.