Lika som bär

dsc_0071.jpg

Visst är det lustigt? Jag har två hundar som på många sätt och vis är väldigt olika. De har olika personligheter och olika förutsättningar för lydnad utifrån det syfte de är avlade för. Med Salsa hade jag ingen tanke på lydnad eller tävling och började träna mer seriöst när hon var över 1 år. Med Tango fanns planen att tävla lydnad innan hon ens var tillverkad. Salsa har varit uppflyttad till elitklass i två år, Tango har bara precis börjat sin tävlingskarriär. Men ändå, när jag satt och skulle skriva ner mina träningsplaner och mål inför vinterns träning. Vad behöver vi prioritera för att få en säker helhet? Vilka detaljer kan vi förbättra? Så slogs jag över hur många saker som hamnar på båda hundarnas lista, i första hand vad det gäller detaljer, och det finns ju faktiskt en stor gemensam nämnare där. Jag.

Uppenbarligen så har jag en del svagheter som hundtränare som jag lyckats föra över till båda mina hundar. Det är kanske inte så konstigt ändå att samma problem dyker upp hos båda hundarna när jag tänker efter. Och tro mig det är inte bara i lydnaden som samma problem dyker upp i båda hundarna. Gå en koppelpromenad med mina hundar så förstår ni direkt vad jag menar.

Planen jag gjort för Salsa är att vi ska fortsätta med att försöka höja lägsta nivån och lägga fokus på att säkra de moment som vi nollat på tävling. Vi har gjort en tävlingsstart där vi haft betyg på alla moment och den tävlingen fick vi ett första pris. Tittar man på alla starter som vi gjort så har vi haft 8 eller mer på samtliga moment någon gång, samtidigt som vi även nollat i stort sätt alla moment vid minst ett tillfälle. Det tycker jag tillsammans talar sitt tydliga språk; det är nollorna som vi behöver jobba bort för att nå målet om lydnadschampionat. Detaljträning kommer det naturligtvis bli ändå eftersom det brukar blir en hel del inomhusträning hemma den här årstiden. Det kommer en hel del nytt efter årsskiftet och det måste vi ju också få till lika bra och säkert som de gamla momenten. En rolig utmaning tycker jag och det känns som en väldigt bra grej för att hålla liv i min motivation just nu faktiskt. Jag har också lite planer på att köra lite mer bruks med Salsa så lära in framförgående och kryp står också på att göra-listan.

På Tangos lista står stadga, stadga och stadga. Det och att kunna hålla ihop en bra helhet oavsett aktivitetsnivå tror jag är a och o för att vi ska nå våra mål. Något jag försöker ha i åtanke hela tiden är att vi ska bygga för framtiden och våra långsiktiga mål och inte prioritera kortsiktiga lösningar. Detaljerna är överlag mer prioriterade hos Tango än hos Salsa, dels så vill jag inte släppa igenom och befästa problem innan det är försent och dels så är ju min förhoppning att tävla med Tango på en högre nivå och då får ju detaljerna större betydelse.

Just nu är både min och hundarnas träningslust väldigt hög så det är lätt att motivera sig till träningen, men det känns bra att ha gjort en plan för båda hundarna så vi håller uppe tempot under hela vintern.

 

Magplask

img_20160810_221023.jpg

Det kändes så väldigt bra inför tävlingen i söndags. Det enda orosmolnet var om planen skulle vara för blöt för att Salsa skulle vilja ha markkontakt. Så var det nämligen när vi var på plats och tränade en vecka tidigare, men på banvandringen kunde jag snabbt konstatera att förutsättningarna kunde faktiskt inte vara bättre. Vi hade flera riktigt peppiga pass från veckan med oss i bagaget och på uppvärmningen kändes hon taggad och pepp.

Så går vi in på plan. Inmarschen känns helt ok, men sen strular första momentet och Salsa är bara på plan rent fysiskt. Mentalt är hon helt i en belöningstanke utanför plan. Hon var så frustrerad och ljudade sig genom alla moment. Jag bröt fria följet som var moment 2, men valde att fortsätta för att jag ville testa av fjärren och framför allt göra några moment till efter fjärren för att jag tyckte att det skulle vara en bra erfarenhet. Vet inte om det gav någonting inför framtiden egentligen, men fjärren fixade vi faktiskt med rätt skiften och stadga, om än med konstant tutsång.

Efter att vi gått av plan var jag riktigt ledsen och besviken över att det känns som att vi aldrig riktigt får visa vad vi kan på tävlingsplan. Jag räknar inte med att vi alltid ska vara på topp. Man får helt enkelt räkna med lite sämre tävlingar också. Men när jag kom av plan och chocken släppte så kände jag mig så misslyckad som förare. Varför är det så lätt för alla andra och så svårt för oss? Vad gör jag för fel? Det känns liksom orättvist, som att vi borde förtjäna att det skulle gå bättre. Nu vet jag att det inte fungerar så, men känslan efter den här tävlingen var verkligen så och det vill jag vara ärlig med. Kanske framför allt mot mig själv.

Det är dock ingen känsla jag vill ha eller som kommer hjälpa oss framåt. Vill jag att vi ska nå våra mål så är det bara att kavla upp armarna. Det handlar om att bestämma sig för att fortsätta att kämpa och tro att det till slut kommer att gå.