Att våga vara nöjd

wp-1475256317593.jpeg

Något som jag blivit bättre på de senaste åren, men en fälla jag fortfarande riskera att falla i, är att våga var nöjd och dessutom våga säga och stå för att jag är nöjd. Det kan handla om hur ett moment ser ut just nu eller en prestation på tävlingsplan. Även om andra kanske inte tycker att det är tillräckligt bra ännu, så har jag ju faktiskt rätt att vara nöjd ändå och framför allt ska jag inte låta andras åsikter ändra min egen känsla för det vi gör. Vi har alla våra egna utgånslägen, mål och vägar att gå.

När jag gick av plan igår efter Tangos och min andra start i lydnad så kände jag mig verkligen riktigt, riktigt nöjd med vår insats. Självklart så finns det saker i momenten att förbättra. Det kommer det ju alltid att göra, men det fanns så mycket i tävlingen att glädjas åt. Vi gjorde det precis så bra som vi kan göra det just nu och att lyckas med det på tävling med min unga och orutinerade hund känns bara så fint. Redan så mycket som finns på plats inför vår kommande lydnadskarriär, en fin relation, lyhördhet mot varandra och mycket glädje på plan. Detaljerna har vi ju en massa tid att få till. Dessutom, med resultatet 9 i snitt och klassvinst, så hade det ju varit snudd på oförskämt både mot Tango och mig själv att inte vara nöjd.

Tidigare hade jag nog ändå mest hängt upp mig på mina missar och inte kunnat vara så helhjärtat nöjd med vår insats på plan, men det är något som jag jobbat mycket med speciellt under det här året som gått. När jag gick tävlingspsykologikurs i våras för Eva-Marie Wergård så fick vi i de praktiska övningarna alltid som uppgift att säga vad vi förare hade gjort bra. Övning ger ju färdighet och efter tävlingen igår så har jag lätt för att konstatera att jag skötte mina uppgifter på plan bra, gjorde precis som jag planerat mellan momenten och hade sinnesnärvaro nog att anpassa mina kommandon efter rådande omständigheter (halv storm). En av flera mentala styrkor som jag utvecklat under året.

En annan var att jag såg till att ta kontroll över min nervositiet, som var väldigt påtaglig innan tävlingen. Jag tog kontroll över mina tankar och bestämde mig för att njuta av hela tävlingen inklusive nervositet. Det är en teknik som funkat flera gånger tidigare för mig. När nervositeten bubblar utom kontroll så tar jag ett djupt andetag och tänker ”Njut!”. Att jag fixar detta är också något som jag är väldigt nöjd med.

Typiskt lagotto

DSC_0049.JPG

”Typiskt lagotto” säger jag ibland när Salsa gör vissa saker i träningen. I ärlighetens namn så kan man ju fråga sig om jag faktiskt har belägg för att säga så. Salsa är ju liksom den enda lagotton som jag själv har tränat, men jag har ju förstås träffat en hel del andra både i vardagen och i träningssituationer samt diskuterat med andra lagottoägare så en liten insikt har jag ju skaffat mig med tiden. När jag nu dessutom tränar med en golden så har det gett mig ytterligare förståelse av vad som är lite mera typiskt för den lilla krulliga.

Salsa har lätt för att ligga i och jobba på i självständigt arbete och det tror jag är ganska typiskt lagotto. När det gäller nosarbete som spår, sök eller uppletande så är hon nästintill outtröttlig och jag har verkligen fått slita med att få till samarbetet i uppletandet och söket (som vi ju lagt på hyllan numera). Inget är omöjligt, men det har krävts mycket och bra träning för att få till det. Här är hon så störningsokänslig att det var svårt att få henne att ta notis om mig överhuvudtaget.

Men det som oftast får mig att säga ”typiskt lagotto” är när Salsa gör något helt annat än det jag ber henne om därför att hon helt enkelt bestämt sig för att det är något annat vi tränar. I vissa lägen, långt ifrån alltid, så spelar det ingen roll att jag pekar åt höger och säger apport hon springer ändå till rutan som står till vänster. Här handlar det inte om att hon är osäker på dirigeringsapporteringen. Det är inte heller nödvändigtvis det första felet som är så ”typiskt lagotto” utan det är när hon envist fortsätter att upprepa samma fel även om jag gör det lättare och tycker att jag är helt övertydlig. I de här lägena kan det också dyka upp helt nya moment som ingen människa tänkt på. Till slut så ligger jag i en hög på planen och skrattar eller sliter av mig allt håret. Oftast en kombination av båda.

Vi hade också väldigt stora problem med signalkontrollen på stå, sitt och ligg under marsch tidigare. Jag trodde länge att det var för att hon hade svårt för ordförståelsen, men insåg efter ett tag att det handlade inte om att hon inte kunde kommandona. Hon hade bara inte förstått att hon behövde lyssna efter vilket jag faktiskt sa och det tog flera års träning att få henne att förstå det. I de lägena märker jag en tydlig skillnad mot att träna Tango som från grunden är mycket mer uppmärksam på att ta olika signaler från mig.

Salsa är å andra sidan mycket påhittigare och kreativare när det gäller shejping. En stor skillnad mellan dem har varit att Salsa är mycket uthålligare i att testa olika beteenden vid shejping, medans Tango naturligt varit mycket mer uthållig i uppgifter och beteenden som jag har styrt. Om det är typiskt för lagotto vet jag inte, men det skulle det kanske kunna vara.

När Salsa vet (eller tror att hon vet) vad hon ska göra så tycker hon liksom att det är ganska onödigt att ta någon hjälp av mig. Hon löser det ju själv. Jag bryter henne, jag gör det lättare, vi gör om, men ofta är det väldigt svårt i dessa lägen att komma dit att hon faktiskt lyssnar på inte bara att något ska göras utan också vad.

För andra dagar kan hon brilijera på lyssna-övningar oavsett hur svårt man gör det. Den här ojämnheten är kanske det som kan vara allra mest frustrerande med att träna en hund som Salsa. Man vet aldrig riktigt vilket humör hon är på. Vissa dagar funkar hon bara så och det är något som jag insett att jag måste acceptera och tycka om för det är en stor del av hennes personlighet.

Till viss del så kan det ju handla om motivationen till att samarbeta, men jag tror faktiskt att det handlar minst lika mycket om  förmågan till samarbete. Med en lagotto behöver man som förare ha mycket humor, kreativitet och envishet för att lyckas, men det innebär ju inte att man har mindre kul för det.

Försten i eller sisten ur?

dsc_0409

När Tango flyttade hem till oss förra våren så var min plan att jag skulle vänta med att tävla lydnad till 2017 och de nya reglerna. Jag tyckte att det fanns många bra anledningar till att inte ha så bråttom ut på tävlingsplan, träna mer grunder för alla klasser, och då framför allt den högsta, och verkligen låta min lilla stjärna mogna i sin egen takt. Dessutom så var det skönt på något vis att skjuta det där på framtiden och inte känna någon stress över att bli tävlingsfärdiga. Vi hade ju gott om tid på oss.

Det har varit extra skönt med tanke på att jag upplevet att Tango har mognat lite långsammare än en del andra. Innan hon blev 6 månader var hon egentligen inte alls särskilt intresserad av att träna. Något som jag tolkade grundade sig i omognad, så jag gav henne helt enkelt bara tid att växa och mogna. Det var nog rätt beslut för helt plötsligt slog det om och efter det så har vi istället fått jobba mycket med att hitta en bra aktivitetsnivå för att över huvudtaget kunna träna. När hon var 1 år hade vi inga färdiga moment över huvudtaget, men sedan dess så har vi kunnat träna på bra och jag tycker att hon har utvecklats väldigt fint.

Någon gång i somras så började tankarna komma på att ändra den ursprungliga planen och i augusti blev det ju lydnadsdebut ett halvår tidigare än vad jag egentligen tänkt som tidigast. Jag var nyfiken på att se hur vi skulle fungera tillsammans i en tävlingssituation och momenten i sig tyckte jag satt så pass att det fanns en god chans att det skulle hålla. Hon är ju så himla glad och rolig att jobba med och jag längtade verkligen efter att få visa upp det på tävling. Det skulle jag nog säga var den absolut största drivkraften till beslutet. Jag ångrar absolut inte att jag ändrade planen, men jag rannsakade mig själv både en och två gånger för att vara säker på att jag valde att göra så av rätt anledningar.

För jag är lite rädd för att falla i fällan att vilja för mycket, för snabbt med den lilla unghunden. Det känns som det ses som lite bättre ju yngre hunden är när den uppnår en viss merit. Oavsett om det gäller den första uppflyttningen eller att kvala till SM. Om man har lyckats med en ung hund så poängteras det gärna. Det anses nog säga mycket om kvalitén både på hund och förare. Det är lätt att helt omedvetet ryckas med i det och det vill jag verkligen inte. Jag vill ta det i vår takt, när vi är redo för utmaningarna på tävlingsplan.

Varför ska man lyckas så snabbt som möjligt med en så ung hund som möjligt? Egentligen är det jättedumt. Det borde exempelvis vara en finare prestation att kvala till SM med en så gammal hund som möjligt. Även om jag själv inte upplevt att ha någon äldre hund ännu, så vill jag hävda att om man lyckas bibehålla sin hunds motivation och arbetsglädje och dessutom lyckas hålla sin hund frisk och skadefri  upp i åren, så är det en prestation värd att fira och hylla minst lika mycket.

Så jag vill försöka tänka lite tvärtom med mina hundar. Istället för att prestera så mycket som möjligt när hunden är ung, vilket i sig inte behöver vara något negativt, så vill jag att mina hundar ska hänga med och kunna träna och tävla även när de är gamla. Att mina hundar får hålla sig pigga och hela så länge som bara möjligt har jag insett ska vara vårt viktigaste mål inom hundsporten. Det ska jag göra allt jag kan för att uppnå.

img_20150625_152904

En bit på vägen

IMG_20160904_151214.jpg

För ett år sedan avslutade Tango, som då var drygt 6 månader, och jag kennellägret med totalt psykbryt för min del. Jag var helt slut efter att ha försökt ha kontroll över den studsande hunden som jag hade i kopplet som rätt vad det var kastade sig åt det ena eller andra hållet. Så fort kopplet var på så var vi i konflikt med varandra och Tango var så uppe i varv att det var svårt att få någon riktig kontakt med henne. Det kändes som att alla andra hade lugna hundar som åtminstone hade alla fyra tassar i backen och min var ett litet monster. Vad sjutton hade jag redan hunnit göra för fel som gjort att vi hamnat där och vad skulle jag kunna göra åt det?

Detta var nog det absoluta lågvattensmärket och sedan dess så har vi kämpat som bara den för att få våra känslor under kontroll. Jag var tvungen att hitta tilltro till att jag faktiskt skulle kunna få ordning på detta och jag behövde lära Tango att samla ihop sig och att kunna koncentrera sig i heta jaktträningssituationer. Det har vi jobbat och slitit med i ett år sedan och vi har faktiskt kommit en bra bit på vägen. Jag har varit noga med att hon ska vara i rätt sinnestämning när vi tränar tillsammans med andra och hållt mig på avstånd där det har fungerat. I början var det svårt att vara med och göra samma övningar som de andra och hålla på dessa kriterier när vi tränade i grupp så då fick Tango göra uppgifter åt andra håll och riktningar.

Förra helgen var vi på kennelläger och känslan var verkligen som natt och dag från förra året. Tango jobbar tillsammans med mig hela tiden. Hon är tyst och lugn vid sidan om så länge hon får lite hjälp och stöttning från mig med tydliga ramar. Kennellägret avslutas med kennelmästerskap som är upplagt som ett WT. Tango och jag tog oss i år upp till en fjärde placering med bara en missad apport på ett linjetag. Det känns som en fin bekräftelse på att vi nu verkligen har blivit ett team på riktigt i jaktträningen och det har verkligen varit värt allt jobb jag lagt ner. Visst har vi fortfarande mycket att jobba vidare på, men jag njuter numera av att få göra det tillsammans med min fina lilla Tango.