Hotivation eller motivation – vad driver dig?

Foto: Benjamin Jidhag

Jag hade igår kväll möjligheten att lyssna på Kjell Enhagers föreläsning Levla ditt liv, där det förstås sas väldigt mycket klokheter. Bland annat så pratade han om att drivas av hotivation, det vill säga att man vill undvika saker som skrämmer en eller är obehagliga, och fly eller att drivas av motivation, det vill säga att man vill uppnå saker och strävar mot ett mål, och fajtas.

Efter att ha läst Jenny Wibäcks fenomenala blogginlägg om att det räcker att få till det ibland (in och läs om du inte redan gjort det!) så började jag fundera på det där med rätt och fel i träningen. Det blev extra intressant när jag relaterade det till hotivation och motivation. Vad är det man drivs av i träningen? Strävar man alltid efter rätt i träning och på tävling? Eller hamnar man ibland snarare i att försöka undvika felen?

Förra våren så bloggade jag om att jag såg en stor utvecklingspotential i att bli bättre på att få till mer rätt och mindre fel. Även om jag tycker att jag utvecklats sedan dess, så är det nog fortfarande där min tränarförmåga skulle kunna utvecklas mycket. Att förutse vad som är lagom nivå på övningarna är en utmaning och tränarteknisk färdighet som jag tror att man behöver mycket erfarenhet för att utveckla. Samtidigt så är jag glad för den styrka som det är att inte vara så rädd för felen. I det så känner jag också att jag drivs mer av motivation i hundträningen, men så har det inte alltid varit.

När jag började träna lydnad med Salsa och vi skulle börja med apportering så läste jag på en massa. Jag minns att jag förstod att det fanns många fallgropar och hur viktigt det var att det blev rätt från början. Det fick inte bli fel! Till slut så hade jag läst så mycket att jag inte vågade börja alls. Jag blev tvungen att inse att jag kommer aldrig att lära mig att träna apportering om jag inte ens börjar. Så jag plockade fram apporten, Salsa tog den, sprang till skogs och grävde ner den. Det var värre fel än vad jag hade kunnat föreställa mig, men till slut så lärde vi oss båda två och dit hade vi så klart inte kommit om jag aldrig ens hade tagit fram apporten.

En sak som vi pratade en del om i helgen när jag höll kurs var hur man ska hantera när det blir fel i kedjor. Jag tror på att man ska ta tillfället i akt att träna på att kunna köra på även om något har blivit fel. Det kan handla om att rädda det som räddas kan av momentet, men också om att kunna gå vidare till nästa moment utan att felet förföljer en. Att ge hunden erfarenhet av att det blev kanske inte som det brukar, men vi jobbar på ändå är viktig för mig.

Den träningen är minst lika viktigt för mig som förare. Kanske har man gjort en större miss i momentet, men ger man upp innan det är slut så kan en eventuell 5:a eller 6:a raskt förvandlas till en 0:a. Om man alltid bryter kedjan när det blir fel så får man ju som ekipage aldrig chans att träna på just detta.

Ur momentinlärningssynpunkt så kanske man får se till så att det är väldigt stor chans att lyckas nästa gång och därmed få chans att bygga rätt mönster i hjärnan. Felet i sig har ju dock redan hänt och frågan är om man inte omedvetet riskerar att förstärka det mer om man bryter än om man jobbar på i kedjan. Här kan jag knyta an tillbaka till föreläsningen med Kjell Enhager, där han pratade om detta med att man genom starka känslor påverkar hur starkt minnesbilder lagras.

När jag ser fel som ett tillfälle att träna på att hantera felen och inte en anledning att bryta träningsplanen så kommer min känsla för fel snarare att vara neutral. De innebär ju bara ett fortsatt träningstillfälle. Om man däremot ser felen som farliga och en anledning att genast bryta kedjan så tror jag att man riskerar att genom sin besvikelse befästa och förstärka bilden av felet i både ens egen och i hundens hjärna än mer. Att förstärka felet var ju just det man var så rädd för!

Höstens planer

Helt plötsligt så var vi mitt i hösten och jag är inte helt säker på hur det gick till, men om jag tvivlat så hjälpte kylan i helgen till att övertyga mig. Nu vill jag hinna suga tag i hösten och inte låta den bara rusa förbi. För det har ju redan hunnit hända en del den här hösten.

Foto: Benjamin Jidhag

I somras bestämde jag mig för att ta upp nosework-träningen med Salsa lite mer regelbundet och seriöst. För att se till att träningen verkligen skulle bli av så anmälde jag oss till ett doftprov. Till min stora förvåning så klarade Salsa doftprovet galant och då blev det anmälan till en träningstävling för att jag skulle se till att fortsätta träna. Även det var kul och Salsa överraskade mig med att vara fantastiskt duktig. Jag har fått jättebra träningstips från Sara Andersson på Dogsis som hjälpt oss vidare och jag inser att jag skulle kunna nörda ner mig precis hur mycket som helst även i nosework-träning.

Nu ska vi testa på att tävla officiellt om några veckor. Två saker som är extra roligt med nosework, förutom att Salsa tycker att det är en väldigt rolig aktivitet, är dels att det gett tillfälle att återigen träna med våra allra första träningskompisar Pernilla och Eroth och dels att det efter många år i lydnads- och bruksvärlden är roligt att delta i en gren där Salsas egenskaper, både rasspecifika och andra, bara är till fördel.

Tango och jag har istället mest tränat och tävlat lydnad. I mitten av september tog vi vårt tredje första pris den här kvalperioden och har nu ett snitt på dryga 281 poäng till SM 2020 Helsingborg. Även om det är ett knappt halvår kvar av kvalperioden så är det i alla fall ett resultat som har räckt till SM de senaste åren med 80 deltagare och jag har tilltro till att det kommer göra så även nästa år. Jag hoppas därför att jag redan nu kan se framemot ett nytt SM-äventyr med Tango för det var en upplevelse jag definitivt inte fått nog av.

Även om vi generellt har haft bra flyt på tävling den här hösten så har vi också gjort några starter där känslan inte riktigt varit med oss, trots att det ibland ändå har sett bra ut på resultatlistan. Det är ju både positivt att vi har en högre lägsta nivå och momentsäkerhet när allt inte känns på topp, men jag får jobba vidare med att hitta vad det är som gör att det ibland inte riktigt stämmer.

Nu känns dock som ett ypperligt tillfälle prioritera lite annat än lydnaden och jag har länge tänkt att en bruksstart med Tango hade varit väldigt kul. Vi har ju spårat en del tidigare och Tango har utvecklats väldigt mycket i uppletandet. Salsa och jag har startat tre gånger i spår och det har varit väldigt roliga tävlingsupplevelser så det skulle vara kul att ta chansen att få uppleva det även tillsammans med Tango.

Så nu behöver vi i första hand lära in budföring och framförgående. Budföringen har vi kommit en bit med, men jag vill ha tränat på fler okända och framför allt män innan vi är redo för tävling. Framförgåendet är precis påbörjat, men känns ändå som att vi har en start som kan bli något. Det är väldigt kul att få börja inlärning från noll med ett moment igen. Framförgåendet kan vi nog egentligen klara oss utan, men så som Tango spårar, så lär vi behöva budföringen om man ska satsa mot uppflyttning.

Spåret är ett kapitel för sig. Att spåra med mina hundar är en extremsport där man riskerar att bli släpad över stock och sten i ett hiskeligt tempo. Vet inte vad jag gjort för fel där?! Det är en sak med Salsa och hennes 11-12 kg, men Tango som väger dryga 20 kg behöver man bromsa med hela sin kroppstyngd. Deras entusiasm och engagemang är det i alla fall inget fel på och det är underbart att se hur mycket de gillar att spåra och att få använda sina nosar.

Salsa har ett godkänt resultat från högre spår i våras och jag hoppas att vi kan göra ett nytt försök till våren igen så det passar bra att tänka mycket bruks med båda hundarna för tillfället. Framåtsändandet är vårt favoritmoment. I krypet och skallet så finns det framför allt mycket utvecklingspotential.

Utöver ett stort projekt på jobbet så har jag också två domaruppdrag, SBK Hallands lydnadskonferens och lydnadskursen som jag ska hålla på Vovverado framför mig de närmsta veckorna. När det är mycket i kalendern vet jag att jag behöver återhämtningen tillsammans med hundarna extra mycket samtidigt som det oftast är då den riskerar att bli bortprioriterad. Bra att då ha en plan och målsättning som motiverar, men inte pressar och det tror jag att jag har nu.

Hundträning som gör gott

Den 2 november håller jag kurs hos Rosita Berntsson på Vovverado och alla intäkter kommer att gå direkt till Läkare utan gränsers insamling. Mer om kursen kan du läsa här.

Jag tänker ofta på vilket privilegium det är att kunna lägga energi och engagemang på ett snett sitt, ett tugg på apporten eller ett läggande som inte sa pang i backen. Vore det inte häftigt om man kunde använda hundträningen för att samtidigt göra något bra för de som har allra minst på vår jord?

Bara lite obehagligt

För några år sedan gick jag kurs för en instruktör och bad om tips för att få fram ett snabbare ställande på inkallningen. Ett av tipsen jag fick var att om hunden inte stannade snabbt nog så kunde man lyfta upp den och bära tillbaka till där man ville att den skulle ha stannat. ”för de tycker ofta att det är lite obehagligt att bli burna och då stannar de snabbare nästa gång.”

Förra våren när Tango hade opererats så blev hon lyft in i bilen varje gång eftersom hon inte skulle hoppa. Hon har aldrig varit särskilt snabb på att hoppa in i bilen, utan ofta krävt lite övertalning eller muta, men under och efter den här perioden så blev det till slut så att jag istället fick bromsa henne från att hoppa in i bilen. Hon ville snabbt hoppa in för att slippa att bli lyft.

Samma handling från mig som förare som uppenbarligen har potential att få hunden att ändra beteende, men i två helt olika situationer och som jag därför hanterat på olika sätt. I den första situationen så sa jag att jag inte ville att min hund skulle tycka att det var obehagligt och vi har tränat vidare på andra sätt. I den andra situationen så lyfte jag henne in och ut ur bilen utan några särskilda betänkligheter. Missförstå mig rätt. Jag vill förstås helst att hon ska tycka att det är trevligt att bli lyft, men jag låter inte bli bara för att hon inte gör det. Ibland får man bara gilla läget, och det gäller både människor och hundar. Tango stod ut med att bli lyft i och ur bilden och hade säkert klarat av att bli lyft i träningen också. Kanske hade det till och med gett önskad effekt. Men varför ska hon behöva stå ut med det där?

När man pratar om vad som är schysst och etisk hundträning och hantering tycker jag att det är svårt att resonera om det utan att också ta med i beräkningen till vilket syfte som man gör det. Om det är för att hundarna inte ska skada sig eller andra, så kan jag behöva hämma och bestämma över dem. I vissa situationer blir kanske till och med ett visst obehag oundvikligt. Om målet med träningen är att visa upp cirkuskonster så har jag ett annat kompass.

Jag tror inte att vi ska stirra oss blinda på bara vad föraren gör när det blir fel. Istället bör vi titta djupare på hur hunden lär sig något och varför ett beteende förstärks och ett annat minskar. Bara för att föraren inte är våldsam, slår eller på annat sätt framkallar smärta så betyder inte det att hunden inte tvingas uppleva obehag i träningssituationen. Kan det verkligen vara rimligt att man bygger delar av sin träning på att medvetet tillföra sin lagkamrat obehag för att den ska prestera i en hundsport? Jag tycker att ribban bör ligga betydligt högre än så på en lydnadsplan.

Fantasi och verklighet

För ett tag sedan hörde jag ett resonemang kring fantasi och verklighet som jag burit med mig sedan dess. Det handlade då om något betydligt mycket allvarligare än hundträning, men jag tycker att det har varit en väldigt hjälpsam tanke även i det. Verkligheten har gränser, det har inte fantasin. Vilket innebär att när du föreställer dig något riktigt hemskt så är det mycket värre än när du är mitt uppe i det och det händer i verkligheten.

Jag känner i alla fall igen mig i att när jag tänker tillbaka på hur jag upplevt mindre bra prestationer så har det aldrig varit så hemska och jobbiga som jag tror. Det kan vara en bra hjälp att ta till när man oroar sig för något som man ännu inte upplevt. Det blir aldrig så illa som man tror. Verkligheten har gränser, det har inte fantasin.

Detta gäller förstås åt andra hållet också. I verkligheten finns det kanske gränser för vad man kan göra och uppnå, men det innebär inte att man behöver låta de gränserna styra en redan i fantasin. Jag vill välja mina drömmar själv och inte begränsas av vad som är möjligt.

Det innebär också att det är viktigt att lära sig att uppskatta verkligheten och det man har även om den inte når upp till ens fantasi. Det kan vara en utmaning i sig. Jag tror att tacksamhet är nyckeln till att må bra och trivas med det man gör. Det är i ärlighetens namn ofta där det brister för mig när jag har mina mentala dippar. Jag känner oftast en stor tacksamhet för att mina hundar och jag kan göra det vi gör tillsammans, men jag borde förstås alltid känna tacksamhet för det finns alltid något att vara tacksam för. Jag har bestämt mig för att öva varje dag på att tacksamheten ska ta större plats i mitt liv och alltid vara närvarande i det jag gör.

Blir det alltid som man tänker?

Förra helgen, precis efter att jag publicerat senaste inlägget, hade vi två inbokade tävlingar. Jag funderade på att avboka för jag var osäker på om jag orkade med att göra två dåliga starter till just nu. Natten till fredag så drömde jag att jag på lördagen försov mig och blev i drömmen jättebesviken för att jag missade tävlingen. Då insåg jag att viljan att ge oss chansen var större än tvivlet. Jag bestämde mig för att tävla och att fokusera på att göra mitt allra bästa och framför allt att se till att Tango skulle ha lika kul som under vilket träningspass som helst.

Jag kanske lät väldigt negativ i förra inlägget, och det var just så mina tankar gick just då. Det gör mig inte till en negativ människa. Att sträva efter att vara sitt bästa jag innebär inte att man alltid är det. Man är inte alltid på topp som hundtränare och samma sak gäller den mentala biten. Jag har tidigare jämfört mental styrka med fysisk och att man kan behöva ta ett omtag för att orka med en tyngre vikt och jag vill fortsätta den jämförelsen lite grann. Ibland räcker det helt enkelt inte med ett omtag.

När man upplever sig som svagare och har svårt att hantera det man just för tillfället utsätts för, vare sig det handlar om fysiska vikter eller mentala påfrestningar, så inser man ju att man behöver träna för att hantera det bättre. Man kanske till och med vet precis vad man ska jobba med och vilka övningar man ska göra, men det betyder inte att allt rättar till sig på en gång. Man behöver ge det tid. Tid och träning.

För jag vet så klart att jag inte ska bry mig om vad andra tycker. Och jag vet att man inte ska låta resultatet styra ens uppfattning om det man gjorde tillsammans på plan. Många träningsvinster kan inte räknas i poäng, men är så mycket värdefullare om man bara ger sig chans att se dem.

Den här helgen slutade dock inte alls med att jag behövde hantera ytterligare misslyckanden på tävlingsplan. Tävlingen dag 1 vann vi och tävlingen dag 2 nådde vi ett viktigt prestationsmål och fick dessutom ihop vår högsta totalpoäng någonsin. Jag har fortfarande svårt att tro på att vi kunde få till det så bra som vi gjorde och inte bara i ett, utan i två program dagarna efter varandra. Tango gjorde så många bra val och vi fick sätta många saker som vi tränat mycket på det senaste. Dessutom hade vi lite tur med oss. Det gav en nyttig påminnelse om att kämpa hela vägen och att ge sig själv chansen.

Visst kan det verka konstigt att man kan få till sådana resultat trots att man har så många negativa tankar snurrande i huvudet. Här kan man förresten verkligen prata om en brist på självinsikt. Det är ju lite som en allmän regel i tävlingspsykologi att om du tror på dig själv och att du kan så kommer du mycket längre än om du tvivlar. Detta utfall på helgen borde varit omöjligt.

Man tror kanske att man måste vända sina tankar i stort först, men det funkar uppenbarligen att ta en tanke i taget. Det hjälpte mig att denna gång inte titta på det stora perspektivet utan göra en sak i taget och gå helt in för det jag gjorde just då. Vad ska vi göra sista träningspasset inför tävling? Hur ska vi värma upp innan vi går in på plan? Jag försökte ge oss så bra förutsättningar som möjligt och hade fokus på den uppgift som var framför oss just då. Fake it ‘til you make it!

Men även om det inte hade räckt den här gången så vet jag att jag har mycket att vara stolt över ändå. Jag är stolt över att jag vågar även när utgången är oviss och jag är stolt över att oavsett resultat så känner Tango sig alltid som en stjärna. Hon har ingen uppfattning om att fel på lydnadsplan är något negativt. Det i sig kanske gör att vi får fler fel, men för mig är det enda sättet som känns schysst att träna och tävla med hund på. Jag har så lätt för att ta det för givet och tro att det bara är hennes personlighet som gör att hon tar allt med en klackspark, men jag ska nog ge mig själv lite mer cred för det. Att jag tränar på ett sätt som inte innebär någon belastning på henne, vare sig på träning eller tävling. Detta får jag faktiskt sluta glömma bort att vara stolt över.

Efter regn kommer solsken. Och tills solen visar sig kan man alltid använda ett paraply.

Värdet av att tävla lydnad

För tillfället så är Tango och jag i en svacka vad det gäller lydnadstävlandet. Eller egentligen så är det väl jag som är det mest. För Tango är det inte särskilt stor skillnad om hon tävlar eller tränar och hon bryr sig definitivt inte om hur det går. För mig känns tävlandet inte roligt och det känns som att jag bara blir sänkt av det. Själva stunden inne på plan tillsammans är helt ok, men efteråt så känns missarna så stora och jag har till stor del tappat tron på att vi kommer att få till det alls igen. Bristen på resultat överskuggar prestationen vi gjort.

Mental styrka kan ta sig i uttryck på olika sätt. Jag ser upp till dem som är starka och aldrig tappar tron på vad de kan göra. Min styrka är av ett annat slag. Att fortsätta kämpa framåt även när man inte klarar av att tro på att man kommer att komma fram. Så även om tvivlet är stort och jag är nära att ge upp, så är viljan att fortsätta försöka fortfarande större. Frågan är vad som egentligen kräver mest styrka?

Vi tävlade för några veckor sedan. Tango imponerade på mig med att ta i och hålla huvudet kallt trots att det var 30 grader varmt. Domaren var dock inte lika imponerad och tyckte att allt vi gjorde var slarvigt. Poängen var säkert helt korrekta utifrån det vi gjorde, men det tar hårt på mig att höra att det är slarvigt. Att jag inte är tillräckligt noggrann är det jag brukar se som en stor brist i mig som hundtränare, så kanske är det därför det tar så hårt. Tango och jag har trots allt lagt väldigt många timmar på träning för att komma dit vi är och att det ändå uppfattas som slarvigt, när man ansträngt sig så mycket, känns väldigt trist. Jag önskar att jag aldrig hade läst det där protokollet.

Någon kanske läser detta och undrar hur jag fungerar egentligen. Har jag inte alldeles nyss gjort en lyckad SM-debut? Och bara att ha tagit sig till klass 3 och dessutom SM är väl tävlingsframgångar nog att vara nöjd med? Ja, det kanske låter som att jag inte tycker att det är tillräckligt bra och som jag inte är nöjd med det. Det är jag förstås. Objektivt så tycker jag att det är otroligt fina resultat och prestationer som jag verkligen inte tar för givet. Men det känns så långt borta från vår verklighet just nu. I känslan är jag inte där även om de faktiska omständigheterna är så.

När det känns så här i samband med tävlandet så börjar man ju fundera på varför man ens håller på. Hundarna och jag skulle väl ha det bättre utan tävlingar. Och nej, att tävla är inte nödvändigt och träna tillsammans kan man ju göra ändå. Träningslusten har faktiskt inte påverkats av detta och det finns ju annat man skulle kunna ägna sig åt.

Jag tror dock att träningen med tävling som mål har en viktig funktion i livet för både hundarna och mig. För hundarna blir det en viktig uppgift och arbete att utföra (utöver att vara promenadsällskap och terapeuter för stora och små problem). Jag tror att hundarna precis som vi människor vill känna att de gör något viktigt och det blir så väldigt konkret i lydnaden. Att dessutom tillsammans få göra något svårt som kräver 100% av ens kapacitet och engagemang är ett behov som både mina hundar och jag behöver få chans att tillfredsställa och det gör vi bra genom lydnaden. Vi har fått många tillfällen att träna på att vara starka tillsammans och utveckla vår relation.

Jag följer en sida som heter Herregud & co och ofta lägger upp bilder och citat som träffar mitt i prick på känslor och tankar som hundträningen och tävlandet gett upphov till, trots att det ursprungligen inte har något att göra med hundsport förstås. Jag har länkat till några i det här inlägget och visst är de rätt träffande? Det funkar nog tvärtom också tror jag. Många tankar och känslor får jag träna på att hantera och bygga mental styrka för inom ramen för hundsportandet. Det tar jag sedan med mig till resten av livet, där det kanske är ännu viktigare och har större betydelse egentligen.

Så jag fortsätter att jobba för att hitta tillbaka till glädjen i tävlandet. Den har ju funnits där tidigare och jag tror att lydnaden har mycket kvar att ge oss. Även om det känns som vi står och stampar just nu så påminner jag mig själv om att utvecklingskurvan går sällan rakt och små, små framsteg i taget kan ta en väldigt långt till slut.

Att vandra sig till ett starkare team

Den sista helgen på vår semester åkte hundarna och jag tillsammans med en kompis och vandrade Hyssnaleden. Vi hade bara fyra dagar som vi kunde vara borta och de krympte sedan till endast tre på grund av sjukdom. Med begränsad tid så minimerade vi själva restiden och fick ändå två dygn ute på vandringsleden med övernattning i tält. Hyssnaleden bjöd på varierad vandring med många vackra vyer. Jag kunde inte önskat ett bättre avslut på semestern.

Något som slog mig under vandringen var vilken otrolig effekt en vandring kan ha på samarbetet och lagkänslan. Jag vet faktiskt inte om jag gjort något annat som varit lika effektivt som teambuilding. Kanske är det för att när man vandrar så deltar både hund och människa i en aktivitet på så lika sätt. Man upplever liksom samma sak. Vi stannar och släcker törsten tillsammans. Vi lägger oss ner i blåbärsriset och vilar några minuter extra efter lunchen. Vi är trötta i kroppen när vi till slut slår läger för natten. Vi känner samma sak. Vi upplever samma sak. Att det är ett mått av ansträngning och besvär som man delar tror jag är en del av det. Det skapar en stark gemenskap när man kämpar tillsammans mot samma mål. När man klarar av saker som är så där på gränsen för vad man tror om sig själv och när man dessutom gör det ihop, då växer man och blir både tryggare och starkare tillsammans.

Jag la nyss upp en gammal text om Salsas och min första fjällvandring tillsammans här på bloggen. Den kan man läsa här. Tre år i rad så fjällvandrade vi tillsammans med två av mina lumparkompisar. När jag läser den texten så påminns jag om att dessa tankar om vandringens betydelse för att växa tillsammans fanns med redan där och då.

När man vandrar skalar man bort alla onödiga saker som man lägger tid på i vardagen och man kommer så nära naturen. Samtidigt som man gör livet mycket besvärligare för sig; att tvätta av sig i en kall jokk istället för en varm dusch, att alla mat planeras, torkas och bärs med och så vidare, så blir livet samtidigt mycket enklare. Prioriteringarna känns självklarare. Det viktigaste är att hålla oss torra, mätta och säkra. Att ta ansvar för att hundarna mår bra under turen är min viktigaste uppgift som människa och förare. Det kan stundtals vara skrämmande att veta hur mycket som faktiskt kan hänga på att jag fattat kloka beslut, men samtidigt är det rogivande att fokusera på dessa basala behov. Kanske är det inte hundarna som påverkas så mycket av vandringen, utan i oss människor som den största förändringen sker. Vi får den ökade närvaron i nuet som våra hundar alltid så självklart har.

Sedan Tango (och hussen) kom till familjen så har det egentligen inte blivit några fler vandringar, men förra året åkte vi upp till Grövelsjön med husvagnen och gjorde några dagsvandringar. Det väckte definitivt en slumrande fjällängtan till liv igen. Även om det bara blev en kort vandringstur i år, så hoppas jag att hundarna och jag snart ska ha möjlighet att vandra i riktiga fjäll igen. Under årets korta tur så fick jag se fina sidor hos Tango utvecklas och det kändes som att hon växte och blev klokare framför mina ögon. Att Salsa kom ihåg allt hon lärt sig på tidigare turer och är både visare och mer erfaren märktes tydligt.

Minnen från Lapplandsfjällen 2012

Denna text publicerades ursprungligen i Lagotto Nytt 2012

Varför gör jag det här? Tanken slår mig medan vi kravlar över och mellan stenar och snö för tillfället lite vilse någonstans i passet mellan Nallo och Tjätka i Lapplandsfjällen. Leden har vi tappat bort. Sikten i dimman är inte mer än 20-40 m. Vi delar upp oss så att vi är precis inom synhåll från varandra och rör oss sakta framåt i bredd i hopp om att någon utav oss ska få syn på ett stenröse och vi ska vara tillbaka på leden. Salsa är smått förtvivlad, hon vill inte att vi ska splittra oss, hon fryser och tycker nog att vi har gått tillräckligt för idag.

Men vi ska väl ta det från början? Fem dagar tidigare har vi klivit på ett tåg som tillsammans med tre andra tåg och två bussar har tagit oss från Varberg till Nikkaluokta, där vi startat vår vandring. Sällskapet består av tre lumparkompisar, Erika, Jossan och jag, och så förstås lilla Salsa, min Lagottotik som är 1,5 år. Under sommaren har vi testat tält, torkat mat och tränat på att gå med tunga ryggsäckar. Trots att vi har försökt minimera packningen så mycket vi bara kunnat, så är det ändå dryga 20 kg som vi har på ryggarna när vi ger oss iväg. På Salsas rygg sitter en klövjeväska packad med hundmat för hela veckan.

Första dagens vandring bjuder på strålande solsken och när vi tar pauser håller vi nästan på att somna solandes på ryggsäckarna. Natten har ju tillbringats på tåg och i mitt fall sittandes i djurvagnen med Salsa, som inte kunde slappna av när jag försökte sova utan såg till att vakta mig mot alla skumma typer i vagnen. Sovandet uteblev för oss båda och krafterna är nu inte direkt outtömliga. Efter några timmars vandring bestämmer vi oss för att slå läger för natten. Vi befinner oss i Vistasdalen och bland växtligheten och vattnet trivs myggorna bra, så det är inte bara tröttheten som driver oss att snabbt vilja in i tältet. Helt plötsligt krakar det till. Det är bågen till det nya tältet som bryts av. Allt går med vilja, våld och vaselin. Och med silvertejp. Snart har Erika gjort en provisorisk lagning av bågen, men det är hädanefter helt klart en nervpirrande stund varje kväll som vi ska sätta upp tältet.

Vi fortsätter vandringen genom Vistasdalen i regn och vid lunch under andra dagen upptäcker jag att Salsa har blivit illröd i armhålorna. Kanske är det skav från klövjeväskan? Kanske är det att det aldrig fått chans att torka till ordentligt under dagen? I vilket fall som helst så fördelar vi om Salsas packning mellan oss tre människor och fortsätter vandringen så.

Salsa har inte riktigt kommit in i fjällunket än. Hon stressar framåt hela tiden och kan inte ta det lugnt när vi tar paus. Då far hon omkring så långt kopplet räcker, gräver hål i marken och stissar som bara den. Jag får envist, och dessvärre ganska fruktlöst, säga åt henne att ta det lugnt.

Efter ännu en natt i tält så bestämmer vi oss för att vandra upp i bergen till Nallostugan och sova inne en natt. Det tar inte många dagar innan man tycker att höjden av lyx och bekvämlighet är en vedeldad stuga med sovsal, gasspis och varmt diskvatten. Att det är självhushållning och vattnet hämtas i hinkar från jokken utanför är bara mysigt. När vi kommer in i stugan gör Salsa en glädjedans, hon är kanske trots allt den som njuter mest av att ha fått komma in i en varm och torr stuga

Efter en förmiddagstur utan ryggsäckar så beger vi oss alltså av från Nallo mot Tjätka och det är där vi befinner oss nu. Klockan har hunnit bli mycket och vi har inte längre så många timmar kvar innan det blir mörkt. Att slå läger uppe i bergen bland snö och stenskravel är något vi helst vill slippa. En vindpust ger oss tillfälligt bättre sikt och plötsligt ser vi sjön framför oss. Sjön med stort S som leden enligt kartan passerar precis innan det börjar gå ner mot Tjätka. Nu gäller det att fortsätta att ta sig framåt ett steg i taget. Att ramla och göra sig illa är inget alternativ. Ju närmare Tjätkastugan vi kommer, desto mer blåser det och när vi kommit så långt att vi kan börja leta efter lägerplats blåser det full storm. Antagligen är vi för trötta för att tänka klart. Jag kan inte ge någon annan förklaring till att vi slår upp vårt tält bara några hundra meter från Tjätkastugans stadiga väggar och istället måsta förlita oss på det något instabila tältet.

Det händer något med Salsa där uppe mellan Nallo och Tjätka. Hon landar i fjällupplevelsen och inser nog att det gäller att vila när man får lov, söka vindskydd så gott det går och erbjuds man något som skyddar mot markkylan att ligga på så tar man den chansen. Tältet som inte varit en favorit hittills kastar hon sig nu in i, lägger sig på sin plats och njuter av det skydd som det ger. Förutom att hon onödigt högljutt berättar så fort det närmar sig någon främmande, så är hon en fröjd att ha med på vandringen och vi kan alla se att även hon trivs med fjällivet. Nu är det precis så underbart att vandra med hund som jag trodde.

För många kan det nog ändå verka konstigt att man utsätter sig själv och sin hund för sådana här strapatser. Man lämnar sitt bekväma liv hemma och istället för semesterlyx så lever man det enkla livet. Det är nog helt enkelt omöjligt att förklara för någon som inte känt smaken av en klunk iskallt vatten från en fjälljokk, sett en unik vy av ett fantastiskt fjällandskap som bara kan nås till fots eller upplevt känslan av värmen som sprider sig i kroppen när man kryper ner i sovsäcken. Sen måste man förstås inte göra det så svårt för sig själv som vi gjorde på den här vandringen. Det finns välutmärkta leder, mysiga fjällstugor att sova i med dagsetapper emellan och proviant kan man köpa på flera ställen utmed Kungsleden så särskilt tungt behöver man egentligen inte bära. Fast det finns en tjusning i att göra det på vårt sätt med.

När vi kommer fram till slutmålet Riksgränsen har vi fyra blivit ett sammansvetsat fjällvandringsteam som alla bidrar med våra respektive styrkor vare sig det gäller att ta oss över jokkar, leta efter tappade mössor eller slå upp läger. Salsa är som en bergsget och är den som tar sig fram både snabbast och säkrast. Det är bara när vi passerat lite större jokkar och måste vada som Salsas lätta vikt är en nackdel. Då får klövjeväskan fungera som en säkerhetssele och med en lång lina kopplad till den så kan vi hindra henne från att åka med strömmen när hon springer och simmar över. Den konstigaste varianten är dock när vi sätter på Salsa klövjeväskan, trär upp den på kopplet och låter henne åka linbana över ett djup och geggig, men inte så bred jokk. Det är helt klart en fördel att ha en hund som litar på en och finner sig i det mesta när man är ute på äventyr.

På tåget hem så sover Salsa nästan hela resan och under tiden börjar vi att sammanfatta våra upplevelser och planera inför nästa års vandring. Nedräkningen har börjat.

Målgång

Jag nämnde i förra bloggen att jag även tävlade lydnad med Salsa första helgen i juli, men utvecklade det inte så mycket mer än att det kändes som en mycket bättre start än det gjorde med Tango. Tango skrapade ihop lite fler poäng, men det är ju ofta inte så avgörande för hur man upplever prestationen i sig.

Salsa var faktiskt helt tyst ända fram till fjärren. Vi löste omdirigeringar på rutan och jag imponerades av henne när hon sprang till konen i dirappen trots att hon var helt fokuserad på externen som var rakt till vänster om oss. På fria följet fick vi till och med bättre betalt, betyg 7,5, än vad Tango och jag fick, trots att jag tyckte att Tango gjorde ett fint fritt följ.

Efter att Salsa fick sitt sista första pris till championatet på adventstävlingen så hade vi ett långt lydnadsuppehåll. Istället tränade vi brukslydnad och spår. I april blev det debut i högre klass. Det var verkligen en otroligt rolig tävlingsdag. Vi utmanades lite i spårupptaget och valde att avstå skallet och platsen på lydnaden, men vi fick betyg på allt vi gav oss på och det räckte till ett godkänt resultat. Framför allt så hade vi en riktigt rolig dag tillsammans med lustfyllda utmaningar. Att tävla bruks, speciellt spåret och uppletandet, är som att gå på en fest för Salsa. Träningen inför är förstås rolig, men själva tävlingen är ännu mer spännande och kul för oss båda när någon annan lagt spåret och man är på främmande mark. Inför tävlingen hade jag en tanke om att detta blir vår första och enda start i högre spår, men på vägen hem från tävlingen kände jag mig inte lika säker.

Vår hemmatävling i början av juli fanns tidigt med i planeringen för Salsa och jag tror att jag till slut anmälde Salsa utan att egentligen känna efter om jag var sugen på att tävla lydnad igen med henne. När vi hade satt igång och tränade lydnadslydnaden igen efter sju månaders uppehåll kände jag att det här är vi nog ganska färdiga med. Åtminstone vad det gäller tävlingsbiten. Jag tror att jag haft ett behov att visa för mig själv att jag inte hade gett upp drömmen om championatet om vi inte hade lyckats i december, men nu finns ju inte det suget och drivkraften kvar. Vi skulle självklart kunna fortsätta att utvecklas och förbättras, men jag saknar fler ambitioner för oss tillsammans och det är en ingrediens som känns viktig för att en lydnadssatsning ska kännas lockande för mig. Det finns istället så mycket annat som vi kan ägna oss åt som lockar mer.

En del i det är nog att jag känner att Salsa och jag aldrig riktigt kommer att kunna visa allt fint hon kan på en tävlingsbana. Kan ni förstå att hon sätter alla moment så som doldis, ruta, runda-moment, vittring helt klockrent efter sju månaders vila från momenten? Och tänk att arbete runt externen fungerar så bra att jag exempelvis kan skicka henne på en vittring nära mot den och hon löser det! I mina ögon är hon världens bästa och det räcker nog att jag vet det, även om ingen annan kommer att få se hennes allra bästa.

De senaste veckorna har vi istället ägnat oss åt att träna nosework och det tycker Salsa är väldigt roligt. Det skulle vara kul att träna mot en ny start i högre klass någon gång, men jag trivs samtidigt väldigt bra med att satsa den mesta av träningstiden på Tango så det är ett val jag gjort just nu. Jag vill försöka hitta ännu mer sådan tid framöver och jag är nyfiken på att se hur vi två kan fortsätta att utvecklas i lydnaden. Nosework passar då Salsa och mig väldigt bra eftersom det ger stor tillfredställelse i förhållande till nedlagd tid. Jag vill ju att båda hundarna ska leva bra och roliga hundliv där de får växa och bemästra utmaningar. Just för tillfället får de utmaningarna bara se lite olika ut.