Hunden som har ”Det”. Det handlar om mindset – del 2

20181113_101735.jpg

I tredje och sista delen om mindset kommer jag skriva om min plan för att utveckla mitt mindset. Innan dess så vill jag reflektera kring några tillfällen där jag stött på olika mindset inom hundsporten.

Om det finns de som gärna vill ses som en talang som hundtränare, så finns det definitivt också dem som gärna vill att deras hund ska ses som en utomordentlig talang. ”Med en annan förare så hade min hund kunnat bli hur bra som helst.” Hunden har alltså talangen medfödd, men föraren har inte haft kapaciteten eller ambitionen att plocka fram det enligt det tankesättet.

Valet av ras, eller snarare de bakomliggande anledningar till valet, skulle jag säga också kan påverkas av vilket mindset du har. Med ett statiskt mindset kanske man väljer att skaffa en Border Collie, eller varför inte en Jaktgolden, just för att de verkar ha de bästa förutsättningarna för att komma långt i den grenen man utövar. Kanske blir vissa då också förvånade när de inser att det trots den talangfulla hunden krävs en massa träning för att nå fram till topprestationer? Kanske är Border Colliens talang främst den att den kommer att vilja träna lika mycket som de högpresterande förarna? Eller så tänker man kanske tvärtom och skaffar en hund av en ras som inte brukar visa framfötterna på tävlingsplanen för då kan man i alla fall säga ”Med en Border Collie hade jag minsann också kunnat tävla SM.” Med ett dynamiskt mindset så ser man nog inte hundens medfödda förmåga som lika avgörande och viktig, utan hur man som team kan utvecklas och arbeta ihop så bra som möjligt.

En annan sak som jag kommit att tänka på är att det ibland i lydnadssammanhang pratats om grunder som om att bra grunder är en egenskap som hunden, när den har blivit några år, antingen har eller inte har. Kan det vara därför man ibland drar sig för att backa tillbaka till grunder i träningen? För det skulle ju innebära att hunden inte har bra grunder och har man inte bra grunder så kommer man ingenstans. Det vet ju alla, eller hur? Eller när man tänker tanken ”med nästa hund ska jag lära in det bättre från början.” Med ett dynamiskt mindset så lägger man nog hellre fokus på att utveckla grunderna med den hund man har bredvid sig idag.

Jag läste nyligen den här artikeln som handlar om en undersökning där man kom fram till att hundar reagerade med mer aktivitet när de utsattes för nya okända ord. Man drog slutsatsen att det berodde på hundars stora vilja att försöka förstå oss människor. Jag kan inte låta bli att dra lite kopplingar till teorierna om mindset. Tyder inte detta på att hundar har ett dynamiskt mindset? När de möter en svårighet eller utmaning så anstränger de sig mer för att bemästra den. Hunden verkar ha ett större driv för att lära sig och förstå något nytt än att visa upp det den redan kan. Extra intressant att det är motsatt med oss människor. När vi möter ett nytt okänt ord så reagerar vi med mindre aktivitet. Även detta är en sak som vi kan lära oss av våra hundar.

Det här leder mig fram till många tankar kring hur man kan utveckla sitt hundtränande. Det verkar inte särskilt klokt att ge hundar lätta uppgifter  för att bygga mer engagemang och aktivitet på träningsplan. Snarare borde man nog tänka tvärtom. Eller tänk om man alltid belönade hunden utifrån hur mycket den anstränger sig och försöker, istället för hur korrekt och bra den utför sina uppgifter. Kanske inte så lätt i praktiken alltid, men visst hade det varit spännande att se hur ens träning och samarbete skulle utveckla sig i längden?

Medfödd talang eller träning? Det handlar om mindset – del 1

Mindset

Det finns många peppande ordspråk som jag gillar och som lyfter fram hur ansträngningar och motgångar kan leda dig framåt. Jag blev så glad när jag upptäckte en bok som beskriver teori och forskning som förklarar just den här typen av tankesätt. Det handlar om boken ”Mindset – du blir vad du tänker” av Carol S. Dweck. Den handlar om hennes forskning om hur olika mindset påverkar hur vi hanterar både motgångar och framgångar i livet och inte minst vilka drivkrafter vi har.

Dweck menar att människor grovt indelat kan ha två olika mindset. En del människor har ett statiskt mindset (fixed) och då anser man att många egenskaper så som intelligens, talang och förmåga är medfödda, fasta och oföränderliga. Andra människor har ett dynamiskt mindset (growth) och då anser man istället att allt sådant kan man utveckla genom ansträngning. En så enkel skillnad i tankesätt, men som enligt hennes forskning påverkar mycket mer än vad man kanske tror. Boken är verkligen jätteintressant och fylld med exempel från olika människor och situationer. En sammanfattning om vad det hela handlar om kan man få i hennes TED talk.

En person med ett statiskt mindset måste hela tiden bevisa sin förmåga och talang och söker bekräftelse för just dessa. En person med dynamiskt mindset kan koncentrera sig på att utvecklas och lära sig nya saker och på så vis springer den troligen om personen med det statiska mindsetet i längden, även om deras förmågor från början var likvärdiga.

Samtidigt ska man inte förväxlas att tro att resultatet bara handlar om den egna ansträngningen. Att det är det enda som avgör hur du kommer prestera. Självklart har även ens ursprungsläge och förutsättningar stor betydelse, men oavsett var du börjar så avgör ditt mindset, din ansträngning och inte minst ditt engagemang i din utveckling hur långt du kan komma. Med ett dynamiskt mindset så blir det ganska ointressant att jämföra sig med andra. Allt handlar om den egna resan man gör och tillfredställelsen av att arbeta för att utvecklas.

Med ett statiskt mindset så tänker man att om man har en talang eller förmåga så ska man inte behöva anstränga sig så mycket. Fundera till exempel på hur ofta du hört eller sagt ”vi har tränat väldigt lite” jämfört med ”vi har tränat väldigt mycket” i tränings- och tävlingssammanhang. Jag upplever i alla fall att det sägs ”lite” betydligt oftare. Varför är det så? Kan det bero på att vissa tycker att prestationen är mer värd om den beror på hundens och/eller förarens talang? Eller är det ett sätt att sänka förväntningarna och skydda sitt ego? För att efter ett misslyckande kunna säga att om jag hade tränat så hade vi klarat det. Så skulle man kunna analysera det utifrån teorierna om mindset.

IMG_20180728_230015_835.jpg

Jag känner igen mig själv i delar av båda mindseten. Jag har tagit motgångar personligt och de har fått mig att tappa tron på min förmåga. Samtidigt så har jag ju många gånger fortsatt försöka, ansträngt mig och tränat mer och på så vis faktiskt tagit mig genom motgångar. När jag tittade tillbaka på de senaste månaderna så hittade jag några erfarenheter där mitt mindset har påverkat hur jag upplevt dem.

För en månad sedan var hundarna och jag iväg på läger ihop med några träningskompisar. Jag konstaterade efteråt att jag inte var särskilt nöjd med min hundtränarinsats den där helgen. Min planering höll inte, upplägget av övningarna blev inte bra och jag gjorde en del tekniska missar. Men egentligen kan jag tycka att jag skulle kunna vara nöjd med min insats ändå. För försökte jag göra mitt bästa? Ja. Hade jag förberett mig? Ja. Lärde jag mig något av det som gick fel? Ja. Det kanske inte kändes så just då, men jag är övertygad om att den helgen tog oss framåt. Jag lärde mig saker även av det som inte gick som jag hade velat och inte heller fick det mig att träna mindre efter den helgen, snarare tvärtom.

Strax innan det så hölls distriktets lydnadskonferens för domare, tävlingsledare och tävlingssekreterare, som jag hade fått ansvar för att hålla i. När det närmade sig ångrade jag så att jag hade tagit på mig att ordna detta och trots att jag hade väldigt kompetent hjälp så kände jag mig som en bluff som nu skulle avslöjas. Ta bara det faktum att av alla deltagare på konferensen så var jag både yngst och den med kortast tid i hundvärlden. Nu skulle min okunskap och oduglighet avslöjas. Jag hade med andra ord ett väldigt statiskt mindset inför detta uppdrag. Jag hade önskat att jag istället kunde se vilken bra chans det var för mig att utvecklas och lära mig nya saker.

Under sommaren upplevde jag stora motgångar i träningen med Tango. Det var jakten, det var ofokus och det var förlusten av att kunna känna flow. Jag var riktigt långt under isen och jag tog motgångarna som bevis på att jag inte dög som hundtränare. Jag tänkte många tankar som passar in i ett statiskt mindset där jag värderades utifrån min förmåga och där jag inte kunde förmå mig att se någon utvecklingspotential. Jag var en dålig hundtränare. Punkt. Men faktum är att jag slutade aldrig att försöka. Jag kämpade varje dag med min motivation och gav mig ut och tränade. Någonstans måste jag ändå ha trott på att det kunde bli bättre. När jag nu tänker tillbaka på den här tiden så försöker jag att inte tänka på det som perioden när jag tappade greppet och föll så långt ner, utan på hur värt det var att kämpa då för att komma tillbaka till där vi är idag. Jag har fått uppleva flow i träningen igen och det är värt allt. Med den här erfarenheten i bagaget vet jag att det kommer vara så värdefullt för mig att utveckla ett mer dynamiskt mindset. Mer om det kommer.

IMG_20180725_171531_313.jpg

Känslan av att vara ett team på plan

20181102_095653.jpg

Efter ett knackigt år så känns det som vi äntligen har fått lite flyt igen och framför allt så har känslan av att vi är ett starkt team som gör detta tillsammans åter infunnit sig. Under sommaren kändes det som jag var i ständig kamp med omgivningen om Tangos uppmärksamhet. Det var ingen konflikt jag hade med Tango, utan jag tror att hon gjorde och gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar, men det var oerhört svårt för henne att släppa jakt- och vilttankar och fokusera på lydnadsmoment istället. Jag trodde att för att vi skulle få det att funka på lydnadsplan igen så skulle vi behöva ha ett 100% fokus på rätt sak i varje del av momenten. Dit har vi inte kommit än, men ändå känns det som att vi är ett team till 100% igen och vi kommer att kunna ta oss igenom en massa utmaningar tillsammans. Vi har kul ihop och vi blir starkare tillsammans för varje pass.

Extra kul är att det inte bara har märkts på träning. För två veckor sedan blev Tango lydnadschampion och nu i helgen tog vi vårt tredje första pris den här SM-kvalperioden. Våra kvalpoäng är blygsamma och det räcker troligen bara till en reservplats, men vi har ju några tävlingschanser kvar så kanske … Sist, men definitivt inte minst, så kunde jag bryta henne när hon gav sig iväg efter två älgar på promenaden häromdagen. Att det fungerar är kanske den största vinsten av alla.

img_20181021_142350_182.jpg

Efter att Tango kastrerades i april så känns det som att hon med tiden har fått helt andra möjligheter att styra sitt eget handlande och göra bättre val. Anledningen till att hon kastrerades var att hon var väldigt påverkad av sina hormoner. Vid löpen fick hon separationsångest, hon blev skendräktig och fick mjölk i juvren efter varje löp och jag såg tydliga samband mellan jaktintressets intensitet (och oförmågan att släppa det) och löpcykeln. Min teori är att när hennes system var så belastat av hormoner så gick hon igång med hela systemet när hon utsattes för jaktretningar och hade liksom ingen möjlighet att styra sig själv med någon vilja. Jag kunde definitivt inte nå henne i de lägena, men jag tror inte ens hon kunde nå sig själv. Allt gick på impuls och instinkt. Idag är hon annorlunda och kan göra bra val på ett helt annat sätt.

Självklart vill hon fortfarande jaga om hon skulle få chansen och viltdoft och andra jaktretningar kommer säkert alltid att vara våra mest utmanande störningar. Jag har jobbat jättemycket under det här halvåret för att hon ska kunna vara lös på promenader och gå att bryta när hon bara börjar tänka på jakt. Det kräver total uppmärksamhet från min del och att jag håller konstant fokus på henne hela tiden, men det fungerar och att jag till och med kunnat bryta henne i läge där hon är på väg mot synligt vilt känns ju som ett tydligt bevis för det.

Jagandet är kanske där det verkligen ställs på sin spets, men det går igenom i andra områden också. Idag är min känsla att hon och jag vill åt samma håll. Vi kämpar fortfarande med att förbättra fokus, men det känns som att vi gör det tillsammans och att Tango också vill lyckas med sina uppgifter även när det är svårt. Tango har alltid varit en lättsam hund som inte har något riktigt begrepp för rätt eller fel i lydnaden. Jag gillar verkligen den inställningen och är glad att vi behållit den tillsammans. Det gör henne till en lycklig hund, även om vi inte alltid är ett lyckat lydnadsekipage. ”Inte så noga om det blir rätt, bara det blir roligt,” tror jag är hennes motto. Men visst är det kul när det roligaste är att kunna lösa sina uppgifter och utmaningar på plan. Det kan även jag erkänna.

Här kommer en film från vår senaste tävling i Göteborgs hundarena i oklippt version. Jag är så nöjd med känslan genom hela programmet och det känns som att tävlingssituationen har flyttats närmare min comfortzon igen. Teamkänslan var på topp och vi visar upp precis den glada tävlingslydnad som jag vill ha. Jag kanske får klä ut mig till Musse Pigg även i fortsättningen. Det var omkastad momentordning och det börjar med runda-momentet. Tango störs mycket av apporten som ser annorlunda ut, men som hon kämpar med sin självkontroll för att ändå göra klart sin uppgift och runda konen. Jag är så stolt. Det hade vi antagligen inte löst i våras.

 

I min comfortzon

41960021_10155756568485205_6505352050014945280_o

Det pratas mycket om hur viktigt det är att våga gå utanför comfortzonen. Att våga utmana sig själv och utsätta sig för det där som man kanske inte är helt säker på att man klarar. Jag är ju egentligen en rätt mesig person så min comfortzon är nog ganska så liten i sin ursprungliga form. Både i sociala sammanhang och vid andra tillfällen, som exempelvis nu till helgen när jag ska dra iväg med husvagnen alldeles själv för första gången, så kan jag bli rejält nervös innan och måste anstränga mig för att ha en så positiv inställning som möjligt. Samtidigt så går jag nog ganska ofta utanför den där comfortzonen, och det är väl egentligen ganska modigt. Kanske är jag en mesig och modig person på samma gång. Det är förstås också en väldigt härlig känsla när man klarat av något som man inte trodde att man kunde.

Det kan dock vara stor skillnad på att klara av något och att prestera som bäst. Jag har insett att jag ofta behöver vara i min comfortzonen för att kunna göra mitt allra bästa. Det finns säkert de som blommar ut och presterar bättre utanför comfortzonen. När jag gjorde lumpen så var jag långt utanför min comfortzon och sen den tiden har jag haft en bild av mig själv som en ganska dålig skytt. På senare tid har jag fått tillfälle att göra andra erfarenheter av mig själv som skytt. Det var skjutövningar vid repövningen förra året, ett företagsevent med lerduveskytte och pistolskytte på möhippa. Till min förvåning så är jag faktiskt en riktigt skaplig skytt. Den stora skillnaden är att jag nu varit i betydligt bekvämare och tryggare situationer och det är intressant vilken effekt det faktiskt haft på min prestation.

42045350_10155756568250205_71825880552308736_o

Inom hunderiet så upplever jag att min comfortzon tyvärr blivit mindre det senaste året. Jag tror att det väldigt mycket är kopplat till Tango och hennes jaktinstinkt i och med att det kommit till uttryck även på lydnadsplan och den osäkerhet som det skapat hos mig. Inte bara för att hon faktiskt har dragit iväg från mig, det har ju faktiskt inte hänt så väldigt många gånger, utan även de gångerna hennes intresse väcks av viltlukt eller prassel utanför plan och jag känner att hon inte riktigt är med mig till 100% påverkar min känsla och självförtroende väldigt mycket. Det krävs dessutom så väldigt mycket av mig som tränare för att behålla hennes engagemang så högt för uppgifterna att annat inte stör hennes fokus.

När vi då är i situationer lite utanför min comfortzon, vare sig det gäller tävling eller träning ihop med andra, så har jag inte riktigt lyckats vara mitt bästa jag det senaste och jag tycker inte att vi fått till någon bra känsla. Därför är det just nu ett viktigt mål för mig att återta tävlingssituationen så att jag känner mig trygg och säker där och att vi kan få ut mer av det som jag ser att vi kan göra på träning även där.

Tävlingar i sig har inte varit så långt utanför min comfortzon tidigare. Jag har ofta upplevt det som mer nervöst att gå kurs för en ny instruktör eller med en ny grupp framför att tävla. Jag tror att jag var mycket hjälpt av att ha varit funktionär på tävlingar innan jag själv tävlade så jag visste precis hur det gick till och hur de som är på plan agerar. Eftersom jag så väl kände igen situationen och var trygg med den så kunde jag lägga allt fokus på att föra mina hundar.

42059397_10155756568270205_3047851021083607040_o

Vid den senaste tävlingen Tango och jag gjorde så hade jag bestämt mig för att bryta direkt om hon tydligt släppte engagemang för att göra nästa uppgift. Rent konkret hade jag bestämt mig för att jag inte skulle säga något mellan momenten för att påkalla hennes uppmärksamhet. Om hon inte spontant följde med, så skulle vi bryta och istället skulle Salsa få chans till träning och aktivitet. Hon var fint med i 1,5 moment, sen började det svikta lite, men jag fick inget bra tillfälle att bryta förrän efter fjärde momentet som var rutan. Genom att ha den här planen, stå upp för hur jag vill att det ska se ut när vi är inne på plan och dessutom hålla mig till det jag föresatt mig så flyttade jag faktiskt tävlingen lite närmare tillbaka mot min comfortzon igen. På många sätt så är det en av de tävlingarna som jag är mest nöjd med i år och då har vi trots allt även lyckats få till två 1:a pris vid andra tillfällen.

Att gå utanför comfortzonen är nödvändigt om man vill öka dess omfattning, så det tänker jag fortsätta med, men samtidigt så inser jag att det inte är där jag presterar som bäst. Just nu krävs det att jag är den bästa hundtränaren jag kan vara för att få till det på det sätt som jag vill både i momenten och i känslan på plan. De passen vi gör själva, där jag upplever att vi har bra känsla i samarbetet och vi får mycket rätt i momenten, är på många sätt ännu viktigare nu och jag får anstränga mig för att hitta en bra balans mellan att vara i och utanför min comfortzon.

Signalera!

En sak att fundera på när man lär in något nytt är vad man ska kalla beteendet för. Om det är ett lydnadsmoment så finns det vissa riktlinjer att förhålla sig till, även om man kan välja vilket ord eller i vissa fall handtecken man vill, och om det är något annat beteende så är det ju ännu friare. När jag började med lydnaden så reflekterade jag inte särskilt mycket över vilket ord jag skulle använda utan tog i princip de ”vanliga”, men allt eftersom så har jag insett att viss betydelse har det ju faktiskt vilket ord man väljer.

img_20180819_193747_506.jpg

En aspekt är att hitta signaler som inte låter så lika för hunden att de kan misstas. Att man ser till att välja ord, eller kanske snarare ljud, som låter olika och har olika längd. Jag har till exempel märkt att det ljud som är i början av ordet lätt gör att mina hundar ställer in sig på att det är en viss uppgift som ska göras. Med båda hundarna så har jag haft problem med att vid raka skick till rutan så har deras tanke ofta istället blivit att runda den högra närmaste konen och därför hamnat precis till höger om rutan. Då har jag haft signalen ”rutan” och ”runt” och de var uppenbarligen så lika att det lätt blev fel tanke från start när det ju dessutom innebär kona/konor i båda fall. Med Salsa så löste det sig ganska naturligt när vi kom upp till elitklass och man skickade till rutan från sidan. Med Tango så bytte jag signal från ”runt” till ”kör” och det hjälpte väldigt mycket.

img_20180402_210848_770.jpg

Efter att jag insett detta med ”rutan” och ”runt” så slog det mig att det nog var ganska dumt att jag till Tango hade tre vitt skilda beteenden som alla hade signal som började med ”f ”, dvs. fot, fäll och fram (=spring rakt fram), som alla kunde ges från utgångsposition dessutom. Snacka om att skapa förvirring! Så tänkte jag lite längre och kom på att det är en bra förutsättning för att inte få tjuvstarter, att hon ofta blir påmind om att lyssna på hela ordet och inte bara första bokstaven. Alltså var det kanske egentligen ganska (omedvetet) smart med just dessa signalerna. Skillnaden mot exemplet med rutan är att jag direkt ser när hon påbörjar fel uppgift och kan ge henne feedback på det. På tävling och i kedjor har jag ju dessutom förberedelser som gör att hon är beredd på vilken uppgift hon kommer att få. På träning kan det däremot vara väldigt nyttigt för henne att öva på att ställa upp i utgångsposition och verkligen lyssna efter vilken uppgift som är aktuell. Utförandena blir inte lika fina som när hon är beredd på uppgiften, men hon får nyttig träning i att just lyssna.

För hundarna hade det säkert underlättat att skilja på signalerna om jag hade tänkt mycket friare och inte alls brytt mig om betydelsen av orden. Samtidigt så har jag insett att en sak som hjälper mig att hålla på kriterierna är att ordet som är signal på beteendet beskriver hur och inte bara målet. Till exempel så ska Tango fälla bakåt med stilla framtassar från stå och sitt till ligg när jag säger ”fäll”. I mitt huvud har det varit lättare att hålla på det kriteriet än om jag exempelvis hade haft ”ligg” som signal. Jag tror inte att det är en obetydlig faktor i att vi fått till en fjärr med väldigt säkra rörelser utan förflyttningar. Alltså får jag i valet av signal försöka göra en kompromiss mellan vad som är tydligt för mig som förare och vad som är tydligt för mina hundar.

IMG_20170706_165743_094

Kanske har du som läst detta noterat att jag väljer att skriva signal, istället för kommando. Signal är i mina ögon ett mer neutralt begrepp för det som vanligtvis kallas för kommando och det är ett begrepp som mycket bättre beskriver det som jag funderat kring i denna blogg. Jag ger ingen order till mina hundar på träningsplan och jag befaller dem inte att göra något heller. Jag ger dem tecken om vilken uppgift vi ska göra tillsammans och jag ger dem signal på vilket beteende som kommer vara lönsamt just nu. Signal är ett ännu bredare begrepp som inte enbart omfattar det ord eller handtecken jag gör, utan exempelvis också olika förutsättningar i miljön som ger hundarna signaler om vad som väntar. Det finns andra delar av deras liv där jag på ett annat sätt bestämmer över dem, exempelvis att stoppa från att jaga efter vilt och om behovet uppstår så gäller det förstås även på träningsplan, men i de uppgifter som vi gör i träning och tävling, där samarbetar vi och det bygger i högsta grad på ett frivilligt deltagande av båda parter.

img_20180531_193119_435.jpg

Mental träningsvärk

Ångest, tvivel, skuldkänslor och stressen från

Citat från boken Tough Love av Johannes Hansen

Köpte boken Tough Love i början av sommaren, men har inte kommit mer än en tredje del så här långt. När jag läste den här meningen idag så insåg jag direkt att ”ja, det är en riktigt stor dos av mental träningsvärk som jag drabbats av” och det var så skönt att få säga just de orden till mig själv och känna hur sant det var. Det kändes så rätt att jag inte riktigt kan fatta att jag inte förstått det tidigare. Boken känns redan värd investeringen i både tid och pengar.

Min dipp har gett mig ganska mycket prestationsångest också vad det gäller den mentala biten. Jag kände mig så mentalt stark och trygg innan och jag har hela våren tränat mentalt för att fortsätta att utvecklas och ta mig vidare till en ny nivå. Så mådde jag plötsligt väldigt dåligt i min hobby och tänkte en massa tankar som jag visste varken var bra eller konstruktiva, men jag lyckades inte styra om dem ändå. Hur kunde det egentligen bli så? Kommer jag någonsin att känna den där styrkan och tryggheten inombords igen?

Jag har känt mig väldigt framgångsrik. Inte alls framgångsrik som i framgångsrik på tävlingsplan, utan framgångsrik i att må väldigt bra och trivas med att träna och tävla hund. Jag har varit så tacksam över att jag hittade till hundträningen och allt positivt som den fört med sig och jag hade inte alls förväntat mig en sån här dipp. Det var på sätt och vis det jag upplevde var det största misslyckandet i det hela.

Med den här nya insikten om mental träningsvärk så känns det istället väldigt logiskt att det blev så här. Jag har utmanat mig själv en massa den här våren inom flera områden av hunderiet. Jag har spänt bågen och vågat sätta nya sorters mål och det är förstås i grund och botten något väldigt positivt, men jag har väl inte gett mig själv den vila och återhämtning som jag hade behövt. Det blev nog lite för mycket på en gång, särskilt med de förutsättningarna som Tango och jag haft i vår träning, och hela systemet blev överbelastat. Träningsvärken var ett faktum.

Att det är just träningsvärk betyder ju att om jag fortsätter med samma träning, men ser till att också återhämta mig mellan passen så kommer jag också att bli starkare. Det betyder också att jag fortfarande är så stark och trygg som jag känt mig tidigare. Inget av det jag gjort har egentligen varit fel. Det funkade bara inte att göra allt på samma gång just nu. Om ni visste hur mycket lättnad som ryms i de här orden. Jag hoppas att den här tanken på mental träningsvärk även kan hjälp någon annan som tvivlar, känner sig otillräcklig eller har prestationsångest så som den redan hjälpt mig.

received_1825176747542002.jpeg

Att hitta styrka när man känner sig som svagast

20180627_203943.jpg

En av mina styrkor i hundträning, och i livet i stort, är att jag är envis och kan jobba länge och uthålligt för att nå mina mål. Jag brukar kunna hitta tankegångar som skapar motivation att fortsätta även när det är motigt, men för en tid sen så tog det trots det abrupt och plötsligt, men förhoppningsvis bara tillfälligt, stopp. En vanlig liknelse är att det var droppen som fick bägaren att rinna över, men nu kändes det mer som att det var droppen som fick bägaren att sina. Även om bägaren med drivkraft också har fyllts på stundtals det senaste året, så kändes det som att det hade tagits desto mer ifrån den och nu var både den och energin slut.

Plötsligt kändes det som att det roliga med att träna hund inte längre övervägde. Det finns många olika faktorer, men det som dränerat mig allra mest är att jag inte trots en massa jobb, som i sig tagit mycket energi, hade fått ordning på Tangos jagande så som jag ville. När jag inte känner att jag kan lita på henne så förlorar jag också möjligheten att kunna känna flow och därmed försvann ju också min viktigaste drivkraft i träningen.

För vissa kanske det är självklart att det är hunden som gör fel och ska bära skulden när den drar på vilt. Och ja, det är fel och det är något som inte kan tillåtas, framför allt med tanke på viltet. Och visst har jag blivit arg, rädd och ledsen på samma gång de gånger hon faktiskt har dragit. Men det är ju en instinkt som är väldigt naturlig för en hund och jag klandrar inte Tango för att hon är och beter sig som en hund. Jag klandrar mig själv för det är mitt ansvar som hundägare att se till att hon inte jagar och det är jag som har brustit om det misslyckas. Allt jobb som jag lagt ner har inte varit helt förgäves. I vardagen och på promenader har vi gjort många framsteg både i att kunna bryta och att släppa jakttanke de senaste månaderna. Därmed har Tango kunnat få mer frihet och det är jag väldigt tacksam för. Att mina hundar får må bra och leva liv där deras behov kan tillfredsställas på ett bra sätt är det allra, allra viktigaste för mig.

Träning och tävling är grädde på moset i hundlivet, men just då kändes det, trots de framstegen i vardagen, ändå hopplöst att hitta tillbaka till en bra känsla på lydnadsplan. Skulle jag någonsin kunna känna den tilliten till Tango som jag gjort tidigare? Detta fick mig att börja tvivla på min förmåga som hundtränare överhuvudtaget. Jag saknar nog helt enkelt kapacitet för att lösa det här, tänkte jag, och när jag tittade på vår träning i stort och smått så såg jag bara brister. Varje fokustapp, varje miss i helhet eller detalj och varje brist på engagemang från hundarna kändes som ett personligt misslyckande. Jag vände till och med min mentala styrka i att inte ge upp till något negativt. Realistiskt så borde jag ju förstå att de målen jag drömmer om kommer vi aldrig att nå. Jag borde sluta inbilla mig något annat och kanske ägna tiden åt något som jag kan klara av istället. Om jag bara inte var så envis …

När jag varit som mest nere så har jag haft flera fina träningskompisar som stöttat, peppat och visat omtanke på olika sätt. Jag har fått hjälp med många konstruktiva tankar både om träningen och hur jag kan tänka istället. Många bra påminnelser om hur man ska bryta sina tankemönster, men just då var det svårt för mig att att ta det till mig. Det är förstås så värdefullt att ha kloka vänner omkring sig som stöttar, men jag fick inse att det är ingen annan än jag som kan ta mig ur den här mentala svackan. Det måste komma inifrån och jag måste först bestämma mig för att jag vill fortsätta försöka. En observation fick mig dock att se att mycket av mina negativa tankar handlade om vad (jag trodde att) andra tyckte och tänkte. Vad spelar det för roll egentligen? Och ska du bry sig om vad andra tycker så är det väl bättre att lyssna på dem som faktiskt säger att de tror på dig?

img_20180628_224033_428.jpg

Ibland kanske man måste ända ner i djupet för att kunna ta sats mot botten och vända uppåt igen. Så kändes det verkligen den här gången. När jag kände mig som sämst så skulle jag dels starta upp min första kurs i tävlingslydnad och sen även åka iväg på lydnadsläger. Inte den bästa timingen och ingetdera kändes jättelockande just då. Jag kunde överhuvudtaget inte förstå hur jag hade tänkt när jag tog på mig att hålla kurs. Hur skulle jag kunna ha något att ge andra, när jag inte alls fick till det själv? Men det var ju försent att börja tänka så då och istället gällde det att försöka göra mitt bästa. Trots allt så har det varit riktigt roligt att hålla kurs. Att till 100% koncentrera sig på andras träning gav mig dessutom en möjlighet att ägna mig åt hundträning utan att behöva eller kunna tänka på min egen. Det var riktigt skönt och påminde mig om varför jag tycker att det här är så kul.

Att åka iväg på läger var tufft på ett annat sätt. En utmaning att blotta alla våra brister och att orka hålla ihop flera intensiva dagar i rad. Man vill ju få andras observationer på det man gör på plan. Det är ju liksom därför man åker på läger. Utmaningen var att jag skulle ta till mig det på ett konstruktivt och bra sätt, så att det skulle ta oss framåt i det läget vi var just då. Stundtals blev det lite jobbigt, men det kändes trots allt bättre än vad jag hade trott. Jag kände mig till och med stolt över det vi gjorde på plan och fick med mig flera bra verktyg som jag tror kan hjälpa oss framöver. Hopplöshet utbytt mot en spirande hoppfullhet.

Jag brukar försöka hitta styrkan som finns i varje svaghet, men i Tangos jagande har jag inte kunnat hitta någon förrän precis häromdagen. Då insåg jag att tack var att förlusten kan bli så stor om hon släpper fokus på mig och sina uppgifter så kommer jag få träna upp det där fokuset och koncentrationen väldigt mycket mer och säkrare än vad jag hade gjort annars. Lyckas jag med det, kan det nog leda till en väldigt fin lydnad i framtiden. Vår största svaghet kanske till slut kan leda till vår största styrka. Kanske når vi aldrig de målen jag hade tänkt och drömt om och kanske får jag hitta andra mål, men vi kommer åtminstone längre än om vi inte försöker alls.

Konsten att vara nybörjare

Varje gång man börjar med något nytt så får man lov att bli nybörjare igen. Det är lite lustigt egentligen. Det är många som säger att de gillar att göra nya saker, men inte så ofta man hör att folk gillar att vara nybörjare och det är väl egentligen samma sak. För visst är det mycket som är härligt med att göra något man inte gjort innan? Man utvecklas ofta mycket i början och framsteg brukar vara en stor motivationshöjare för mig.

Samtidigt så finns det ju för det mesta fallgropar att akta sig för och det svåra när man är just nybörjare är att se de där fallgroparna innan man liksom redan står med foten i en. Man ska ha lite tur att möta rätt person som ska introducera en i något nytt. Eller tur? Det är kanske det som är en del av konsten att vara nybörjare att hitta just rätt person som kan hjälpa en in på rätt väg. En annan del tror jag är att faktiskt våga prova efter eget huvud och skaffa sig egen erfarenhet även om det inte blir den rakaste vägen.

20180518_211715.jpg

I höstas var hundarna och jag och testade på simning i bassäng för första gången. Salsa är en duktig och passionerad simmare i naturen, medans Tango är lite mer skeptisk. Till detta med simning i bassäng var de dock lika skeptiska båda två. Vi blev introducerade på ett sätt som absolut var schysst och med omtanke om hundarna och säkerheten, men tyvärr så blev det ett väldigt stresspåslag hos dem båda. Jag tror säkert att de hade kommit över det efter några gånger. Nu öppnade det ett annat hundsim närmare oss och det blev istället så att vi började om där. Där gjorde vi på ett helt annat sätt och jag fick lära mig att vara i bassängen med hundarna istället. Redan första gången var det stor skillnad i upplevelsen för hundarna och efter bara några gånger så hoppade båda hundarna i vattnet direkt. Nu när vi kommer till hundsimmet så springer hundarna direkt upp till rampen och jag får stoppa dem från att hoppa i. Underbart att se! Jag är väldigt glad också över att det nu finns ett ställe att simma hundarna på här i Varberg, både för den fysiska träningen,  men inte minst för att hundarna faktiskt fick möjligheten att lära sig behärska något som låg strax utanför deras komfortzon. Det växer både människor och hundar av tror jag.

20180525_103100.jpg

Vissa saker väljer man egentligen inte själv att prova så som en aktivitet eller hundsport. Hundarna är ju individer och inga oskrivna blad ens om de kommer till oss som 8-veckors valpar. De har olika saker i sig från start som man får lov att förhålla sig till på ett eller annat sätt. Det kan vara saker som man inte alls hade tänkt sig att man skulle träna på, men det är ju bara att kavla upp armarna och ta tag i det ändå. Med Tango har jag varit nybörjare på att hantera en hund med starkt vilt- och jaktintresse. Hon vill jaga rådjur, harar, kaniner och katter. Att apportera döda fåglar är hon dock fortfarande inte särskilt intresserad av. Med mer erfarenhet hade jag säkert uppmärksammat och kunnat stävja en del saker på ett tidigare stadium, men nu var jag just nybörjare på detta och jag får helt enkelt jobba med det utgångsläge som jag fått. Jag lär mig en massa saker på vägen och det är jag samtidigt väldigt tacksam för. Som en klok träningskompis sa ”Undra vad den här hunden ska göra mig expert på?”

Ett annat område där jag är nybörjare just nu är i domarrollen. Jag gjorde sista provet i mars och nu har jag precis fått döma min första tävling. Det var en smått surrealistisk upplevelse att få PM till tävlingen och se sitt eget namn stå som domare. Jag kan lova att jag var rätt nervös innan, men jag insåg att det var bara att ta djupa andetag, göra mitt bästa och tro på att det duger. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och de blir förstås ännu högre i sådana här situationer där min prestation i högsta grad påverkar någon annan. Dessutom är man i en roll där andra kan och har rätt att förvänta sig mycket av en, samtidigt som man faktiskt fortfarande är nybörjare. Skillnaden mot tidigare är nog att idag kan jag, även om det finns utvecklingspotential och jag gör några misstag, ändå känna att det jag gjort varit tillräckligt bra. Det vore liksom inte rättvist mot mig själv att kräva perfektion, och just det kravet är väl aldrig riktigt rättvist.

För om man vänder på det, visst vore det konstigt om jag inte kunde bli en bättre domare om några år? Att förbereda mig väl inför uppdragen och att reflektera efteråt är vägen dit tror jag. Det viktigaste för mig som domare är att följa regelboken efter bästa förstånd och bara döma det jag ser. Att döma handlar mycket om att ta snabba, och ibland svåra, beslut. Man måste kunna stå för det betyg man sätter och inte bry sig om vad andra tycker om ens domarprestation, men man får samtidigt vara beredd på att man kommer göra misstag eller tänka lite fel ibland. I den situationen måste man kunna backa och erkänna att det faktiskt blivit fel, och se till att lära sig något av det. Så länge det är människor som dömer så måste det få lov att vara ok med misstag. Det har jag tänkt långt innan jag själv blev domare och jag ser ingen anledning till att sluta nu. Jag tror det är så viktigt för att bli en bra domare att kunna reflektera över sin insats efteråt både för sig själv och tillsammans med andra som vill hjälpa en att utvecklas som domare.

Om knappt en månad ska jag prova på hur det är att hålla kurs i tävlingslydnad för första gången. Tydligen gillar jag det här med att vara nybörjare.

Mer rätt, mindre fel

20180327_161613.jpg

I januari-februari så gjorde Tango och jag tre starter i klass 3. Inför tävlingarna så kändes det som att vi med lite tur skulle kunna knipa ett första pris, men turen infann sig inte eller så hade jag helt enkelt överskattat vår förmåga lite grann och vi drog på oss fler nollor än vad jag hade trott. Oavsett så blev det bra utvärderingar av träningsläget just då och jag har låtit det forma min träningsplanering för de kommande månaderna. På så vis så kändes det bra att ha tre tävlingar att utvärdera och inte bara en. Om något har hänt en gång på tävling, så vill jag givetvis se till att träna igenom det, men ibland är det ju rena tillfälligheter som gör det och det kan vara en fara att dra alltför stora växlar på det. Med tre tävlingar i ryggen så kunde jag se att det fanns några svårigheter som inte bara var en tillfällighet utan behövde en mer djupgående plan.

En av de sakerna var att Tango inte var helt trygg med att bli lämnad i en hall på sitt i grupp (betyg 6, 10, 0). Trots att jag tycker att vi tagit alla chanser till att träna detta, så räckte det uppenbarligen inte. När det var en ny inomhushall och hon blev lämnad med främmande människor och hundar så var det för svårt. Hon ljudade och flyttade på sig, men lämnade inte platsen. Gruppmoment i inomhushall är ju ganska speciellt och stor skillnad mot att gå bakom ett plank utomhus, men oavsett så har jag nu prioriterat detta väldigt högt i träningen.

I runda-momentet visade det sig att vi också hade oväntade problem (betyg 0, 0, 0). Runda-momentet har känts som vårt säkraste sändande-moment och så var det precis tvärtom på tävling. Dessutom samma fel alla tre gånger, att hon går direkt till en apport istället för att runda konen. Jag har fortfarande ingen riktig teori om vad det är som blivit så svårt vid dessa tillfällen och när jag testat av det på träning, i kedja och på ny plats, så har det funkat igen. Det gör det svårt att lägga upp en träningsplan, men jag tänker att jag helt enkelt får se till att träna det riktigt ofta inför kommande tävlingar och se om jag blir något klokare. På grund av den senaste tidens väder och underlag så har vi tyvärr inte kunnat träna det så mycket. I det sammanhanget är det intressant att vi förra veckan på en träningstävling, trots att vi inte gjort momentet på över tre veckor, ändå satte det på första försöket. Skönt förstås, men jag blir ju inte så mycket klokare av det.

Något annat som slog mig när jag tittade tillbaka på de genomförda tävlingsprogrammen var att vi missat ett skifte i zätat vid två tillfällen (betyg 6,5, 8,5, 6,5) och tar jag med de två tävlingarna vi gjorde i slutet av sommaren så är statistiken ett missat skifte på fyra av fem tävlingar. Aj! Dessutom med en hund som jag tycker är duktig på signalkontroll. Här finns det stor utvecklingspotential. Jag tror att det främst handlar om fokus och medvetenhet från min sida och att prioritera momentet högre när vi tävlingstränar med andra. Samma sak skulle jag säga gäller för fjärrdirigeringen (betyg 9, 0, 7,5). Där har hon gjort fina skiften, men onödiga extra kommandon och extra skiften har dragit ner betyget. Vi behöver träna mer med att någon annan bestämmer skiftena och att mitt fokus blir delat mellan TL/skylten och Tango.

Än viktigare för mig är att ta med sig kvittona på vad som faktiskt utvecklats och fungerat bra. Omedvetet, och något oförklarligt, så hade jag tappat den där känslan av att vi kan prestera på topp och att vårt samarbete och fokus blir bättre när det är tävling, som jag haft tidigare. Det var väldigt skönt att känna att det fortfarande var så och att teamkänslan var som allra starkast inne på tävlingsplan. Dessutom kändes fria följet super, inkallningen jättefin och rätt pinne kom in på vittringen alla gånger. Betygsmässigt är jag allra gladast över att vi fått betyg på dirigeringsapporteringen och rutan alla tre tävlingar och dessutom 10:or vid varsitt tillfälle. Som vi har kämpat med dem!

20171223_1216400.jpg

De slutsatser jag drar av det vi fått att fungera och hur är att det handlar mycket om att Tango ska få göra rätt och bygga muskelminne. Mycket mer än vad jag har trott. Exempelvis så har jag det senaste tränat dirigeringsapporteringen så att jag tagit med Tango ut när jag lagt ut apporten, och alltså bara lagt ut en i taget, sedan har jag ställt upp, skickat till konen och sedan till apporten. När vi gör så här så springer hon alltid rätt, men om hon bara får titta på håll, även om jag bara lägger ut en apport, så är hon av någon anledning inte lika säker på var apporten hon ska ta är. Trots att förberedelsen inte alls liknar momentet på tävling så har det ändå tagit oss framåt och det har blivit mer rätt också i tävlingslika situationer.

Jag har inte varit så rädd för att få fel och tränat mycket på att jobba klart i momentet när felen dykt upp med omdirigeringar etcetera. Att inte vara rädd för fel och att inte någon av oss störs av felen till nästa moment är absolut en styrka som är viktig för mig, men jag vill ju ha mer rätt från början än vad jag har fått. Så nu har jag justerat mitt agerande i träningen och försöker istället lägga upp det så att det ska bli just rätt från början och avbryta och börja om med mer hjälper om det ändå blir fel i momentträningen. När vi tränar kedjor så gör jag som vi brukar och jobbar klart för de erfarenheterna och möjligheten att rädda upp moment vill jag ändå ha och tränar jag inte på det så kommer det inte att fungera på tävling.

På vissa sätt så ställer det högre krav på mig som förare att kunna förutse svårigheter och att ge rätt hjälper innan det hinner bli fel. För mig är det en kul och spännande utmaning att försöka förändra och förbättra min egen tränarförmåga. Vi får se var vi hamnar, men jag tror att detta kan bli både utvecklande och bra för både Tango och mig.

Alla dessa måsten

För tillfället går jag en onlinekurs i tävlingspsykologi för Eva-Marie Wergård, som för övrigt är superbra, och den har fått mig att återigen reflektera, mer än vanligt, över hur jag pratar med och om mig själv. För två år sedan gick jag samma kurs fast i en version med fysiska träffar och en del saker kommer givetvis igen. Det gör absolut ingenting för idag kan jag ta till mig helt andra saker än jag kunde tidigare. Numera har jag lite bättre koll på hur jag ska coacha in mig själv på rätt spår igen till exempel. Jag upplever inte heller att jag blir så rädd för mina negativa känslor längre för jag vet hur jag ska hantera det. Det är en väldig trygghet att ha och jag är övertygad om att jag kan utvecklas väldigt mycket mer inom detta område.

I grund och botten så har jag inte varit en person som är superpetig med vilka ord och begrepp jag använder i alla lägen. Jag har kunnat använda vissa ord slarvigt. Och ja, slarvigt är ett bra exempel på just ett sånt ord. Allt oftare stannar jag upp och funderar på vad det jag säger betyder egentligen och om jag faktiskt menar det exakt så som jag säger det. Kommunikation är ofta svårt och kan man vara tydligare, exaktare och precisare i sitt språk så bör det ju underlätta. När man kommunicerar med andra, varesig de är två- eller fyrbenta, så är en viktig aspekt att ha i åtanke att vad jag säger och vad den andra uppfattar inte nödvändigtvis behöver vara samma sak. Vad är det som säger att det inte funkar på samma sätt med hur vi uppfattar det vi själva säger? Så även om jag inte lagt så stor betydelse i det tidigare så tror jag idag att små ändringar i ordval kan göra stor skillnad oavsett om man själv är medveten om det eller inte.

20180215_133951.jpg

Som ett exempel så bestämde jag mig efter sommaren för att sluta använda uttrycket ”det är mycket nu” framför allt i förhållande till mitt jobb. Dels så var det faktiskt inte sant, det har varit mycket konstant det senaste åren så med andra ord så är det alltid mycket, dels så är det helt enkelt mest bara en ursäkt, som jag hade börjat använda alldeles för ofta. Jag kunde säga som ursäkt när jag glömde bort saker som jag normalt kommer ihåg. Det blev också ofta använt som sådan när jag skulle tacka nej till saker. Jag har nu istället fått öva mig på att säga: ”nej, jag kan inte” och låta det räcka som förklaring. Det här experimentet föll ganska bra ut. Visst har jag sagt det några gånger, men betydligt färre än vad jag hade trott att jag skulle göra. Om någon har frågat hur det är på jobbet har jag istället försökt vara mer konkret och exempelvis svarat ”vi förbereder faktureringen” eller något liknande. Faktum är att jag har känt mig mer tillfreds med arbetsbelastningen än tidigare och det har inte att göra med att vi haft mindre att göra.

Just nu lyssnar jag på Emma Igelströms självbiografi och hon skriver på ett ställe om skillnaden på att säga att ”Jag måste göra något” mot att säga ”Jag vill göra något” och hur det ändrat hennes syn på saker. Hon belyser att de allra flesta måsten handlar om att det blir en konsekvens om man inte gör det som man inte vill ha. Exempelvis om man säger ”Jag måste städa”. Det är ju knappast så att man är tvingad till det, men om man inte gör det så blir det smutsigt. Man kan istället välja att säga ”Jag vill städa för jag vill ha ett rent hem”. Det blir en helt annan känsla i den meningen och jag vet att jag mår bra av att känna att jag har kontroll och kan påverka mitt eget beteende och handlande. Det finns trots allt så himla mycket annat som man inte kan kontrollera.

När jag lyssnade på detta resonemang blev jag direkt inspirerad till att begränsa mitt användande av ordet måste och istället säga vill. Detta så klart också relaterat till hundträningen. Inte säga ”Jag måste träna dirigeringsapportering” utan ”Jag vill träna dirigeringsapportering”. Visst kan man se det som ett neutralt och obestridligt faktum att man måste träna för att bli bättre. Så är det ju. Men i stunden är det ju stor skillnad att gå ut på plan och tänka ”Jag vill träna” istället för ”Jag måste träna”. Ibland tror jag användandet av måste om något som jag egentligen vill är ett sätt att rättfärdiga min prioritering, men jag borde lära mig att det är ok att prioritera saker bara för att jag vill göra dem och kunna stå för det framför allt inför mig själv.

När jag tänker efter så inser jag att måste är ett ord jag använder väldigt ofta. Jag kan säga ”Tango måste vara fokuserad vid konen när jag ska dirigera henne”. Så är det ju faktiskt inte alls. I våra spelregler på lydnadsplan finns det inget tvång på att vara fokuserad. Jag borde istället säga ”Jag vill att Tango är fokuserad vid konen när jag ska dirigera henne” eller ännu hellre ”Tango vill vara fokuserad.” Jag vill faktiskt inte att hundarna bara ska göra sina uppgifter, de ska vilja göra dem. I praktiken så blir ju inte träningen annorlunda även om jag uttrycker just det här olika rent språkligt, och mina hundar förstår förstås inte den skillnaden, men det ska bli riktigt spännande att se om det kommer bli någon skillnad för dem genom hur jag uppfattar den.

IMG_20180114_101430_963.jpg