Innan jag publicerade förra inlägget så funderade jag på om jag skulle lägga ut det av rätt anledningar. Jag upplever nämligen att jag har ett alltför stort behov av att tala om för andra att jag är medveten om alla våra brister. Det är något som jag noterat hos mig själv och känt att jag velat göra något åt. Tänker på det ofta om jag lägger ut något på Instagram till exempel. Jag kan lägga ut sådant som jag av olika anledningar vill dela med mig av, men jag har svårt att göra det utan att ändå kommentera de brister som finns. Lite som att bristande självinsikt, det ska i alla fall ingen kunna säga att jag har. Men varför skulle det vara så farligt har jag frågat mig.
Jag vill arbeta mot att inte bära min självinsikt som en rustning på det viset. Kanske skulle jag till och med utmana mig själv med att få andra att tro att jag inte är medveten om brister och svagheter. Det vore nog verkligen att gå utanför comfortzonen för mig. Jag kom ändå fram till att detta blogginlägg framför allt beskrev en utveckling i mig själv som jag ville dokumentera och dela med mig av. Medans jag själv funderade kring detta så la Eva-Marie Wergård ut följande funderingar just kring självinsikt på Instagram:
Det var som vanligt kloka tanker hon delade med sig av tyckte jag. Ett hett tips är att följa Eva-Marie på Instagram och ta del av allt inspirerande som hon lägger ut.
Jag funderade vidare kring detta med självinsikt och värdet av det. Jag håller helt med om att för mycket självinsikt kring sin kapacitet snarare riskerar att tynga ner än att lyfta upp. Men i vissa lägen tror jag nog att det finns ett värde och framför allt när vi tävlar tillsammans med en individ som inte själv kunnat göra valet att vara med på vår satsning. Om du kan hantera ett missat mål som en chans till lärdom så kan du satsa så högt du bara vågar och lite till. Om du inte kan det och kommer att ta ut det på din omgivning så kanske du inte ska tävla med hund alls förrän du lärt dig. För det där är faktiskt också självinsikt om sin förmåga. Om det ska vara etiskt att tävla tillsammans med djur så kan jag inte riktigt se att man på något vis kan göra avkall på den delen. Självinsikt i hur jag påverkar andra i min omgivning är en viktig del av empati och det är än viktigare när det handlar om djuren som faktiskt inte har möjlighet att välja bort oss.
Att bli äldre och lära känna sig själv mer och mer har på många sätt varit värdefullt för mig och mitt mående. Att kunna vara förberedd på mina egna reaktioner och veta vad jag mår bra och mindre bra av. Att blir trygg med mig själv och den jag är, men samtidigt hitta verktyg för att utveckla de sidor hos en själv som man önskar vore annorlunda. Här upplever jag dessutom att ökad självinsikt snarare har gjort mig modigare i att våga anta utmaningar.
Om jag ska gå tillbaka till den typen av självinsikt som är mer kopplad till vad man tror om sin egen kapacitet, så har det däremot haft stor betydelse för mig att komma bort från tanken om mål jag kan uppnå till att välja mål jag vill uppnå. Att vilja nå ett mål handlar för mig minst lika mycket om att vilja gå den vägen som leder dit. Det uppsatta målet är mer som en rörelseriktning än en slutpunkt. Tanken att målsättningar behöver vara realistiska och att jag i min målsättning ska slå fast vad jag tror om min förmåga har verkligen inte gynnat mig. När man väljer mål utifrån vill, istället för kan, så blir också självinsikt helt överflödigt. Jag har kommit fram till att jag hellre är naiv och har kul på vägen före att kunna pricka av mål som slutförda.
Förra sommaren fick jag en kommentar på ett inlägg här på bloggen som skar lite i mig när jag fick den. Jag förstod att det säkert var en klok tanke, och det var vad jag skrev i respons, men jag förstod den egentligen inte alls rent känslomässigt. Jag var inte där då, inte alls.
Så här löd kommentaren: ”För mig är det där erkännandet – men jag är inte bättre än så här – som en dörr som öppnar sig emellanåt. När jag erkänner utan att fundera på vad andra ska tycka. De får bara acceptera helt enkelt, jag är inte bättre än så här. Det hjälper mig att hitta vårt samarbete som allt bygger på, utan prestige och prestationskrav.”
Anledningen till att den kommentaren skar i mig var att när jag fick den så trodde jag att jag behövde känna att vi var bra för att må bra och ha kul i träning och på tävling. Dessutom så hade jag svårt att låta bli att läsa kommentaren som ”du är inte bättre än så här”, trots att jag redan då visste att det absolut inte var så det var menat. Idag är det inte alls lika laddat för mig med det vi inte gör bra. Det är bara saker som vi kan lära oss och bli bättre på. Jag har lärt mig att utvecklingspotential inte främst är kopplat till vad vi presterar nu, utan till hur mycket vi är beredda på att anstränga oss för att bli bättre. Därmed behöver mitt självförtroende inte byggas på en tilltro till min kapacitet idag utan lika väl grundas i en tilltro till förmågan till utveckling.
Här måste jag också flika in att jag älskar att få kommentarer på bloggen och särskilt sådana som denna som fått mig att tänka både ett och två varv extra. Så stort tack till alla som delar med sig av sina tankar tillbaka till mig!
Jag fick en aha-upplevelse för ett tag sedan när jag själv i en liknande situation höll på att säga just ”det kan hjälpa att tänka, jag är inte bättre än så här”. Det är ingen mening som jag tänkt särskilt mycket på eller aktivt jobbat med att närma mig, men någonstans i bakhuvudet fanns den väl kvar och nu var jag redo för den. Det kändes som jag fick ett ännu tydligare kvitto på att jag utvecklats i mitt mindset under det här senaste halvåret.
Det här låter kanske jättetokigt för en del. Man ska väl tänka positivt och säga till sig själv att man är bra? Nu tänker jag inte heller att man ska använda det som ett mantra att upprepa för sig själv. Då kan det förstås bli destruktivt. För mig har det istället blivit ett verktyg för att slå hål på prestationskrav och förväntningar vare sig de kommer från andra eller från mig själv. Det är precis så som jag tror att kommentaren var menad när den skrevs.
Sedan det blev klart att Tango och jag kvalat till SM så har jag uteslutande sett på det med tacksamhet över att få delta och göra dessa erfarenheter och egentligen inte alls som en prestation i sig. Om jag skulle jämföra så ser jag exempelvis Salsas championat som en mycket större prestation. Samtidigt så kan det vara svårt att inte påverkas av andras reaktioner på det och i det lägga en förväntan på att det vi gör på en lydnadsplan ska vara på en viss nivå.
Vid några tillfällen den här senaste månaden så har jag haft känslan att andra som sett oss tänkt att vi är alldeles för dåliga för att vara med i sammanhang så som SM. Där har verkligen det där att med en axelryckning säga till mig själv ”vi är inte bättre än så här” varit ett sätt att skaka av mig sådana känslor och jag är så tacksam för att jag nu har det i min verktygslåda. Jag äger vår prestation fullt ut genom det. Vi är inte bättre än så här, men ni skulle bara veta hur mycket kul vi kan ha med det!
För en dryg vecka sen kom beskedet att Tango och jag hade kvalificerat oss till SM i lydnad som i år går i Hallsberg. Att få tävla SM har varit ett drömmål. Något som jag har haft blygsamt sikte på egentligen ända sedan Tango flyttade hem till oss. Förra sommaren så kändes tanken på att ta sig till SM helt befängd och jag kunde inte förstå hur jag ens hade kunnat ha det som mål. Jag har lärt mig mycket sedan dess, bland annat att jag inte vill välja mål utifrån vad jag tror att vi klarar, utan välja både mål och väg grundat på vad jag faktiskt vill göra. En annan lärdom är att det viktiga inte är att aldrig tappa tron på sig själv, det viktiga är att inte sluta arbeta mot det mål jag faktiskt vill nå. För har jag inte bara valt mål, utan även väg utifrån att jag vill gå den, ja då spelar det faktiskt inte lika stor roll om jag inte når fram till slutdestinationen.
Varför har jag då velat ha SM som mål? Ja, den frågan har jag ställt mig själv många gånger och för mig är det nog väldigt kopplat till varför jag vill tävla med hundarna överhuvudtaget. Jag är fascinerad av att kunna vara bäst när det gäller, att sätta momenten just på tävling och att visa upp sitt bästa samarbete under bedömning. Med bästa så menar jag vårt bästa som ekipage, och inte i förhållande till någon annan. Med en SM-start sätts ju allt detta ännu mer på sin spets. Ingen annan tävling blir en lika självklar prioritet över alla andra och man kan inte skjuta fram målet några veckor. Det är just denna specifika tidpunkt som man vill toppa formen till och jag tror inte att jag skulle kunna få fram den känslan med någon annan tävling. Min tacksamhet över att få möjligheten att anta denna utmaning tillsammans med Tango är ofantligt stor.
Att göra en plan för träningen och alla förberedelser inför är en stor del av upplevelsen för mig som jag också ser väldigt mycket framemot. Jag har fått en push att lägga in en högre växel, men också att prova lite nya saker. Jag tror att Tango verkligen kommer att gilla den här satsningen och min förhoppning är att kunna bygga mycket självförtroende i henne och att vi kommer att bli ännu starkare tillsammans genom den här erfarenheten. Även om jag håller fast siktet vid att Tango och jag ska tävla SM när hon är 12 år gammal, så vill jag stanna upp och njuta av den här gången som om det blir den enda. Jag vill kunna se tillbaka på det här SM:et som en av alla härliga och roliga saker Tango och jag gjort tillsammans och i det bygger vi också något bra inför framtiden.
I ett avsnitt av Monkey Mindset (en podd om mental träning) så sägs det att 99% av prestationen är förberedelserna inför en tävling, medans själva tävlingen bara står för 1%. Jag tycker att det låter väldigt rimligt. Däremot är det ju inte rimligt att utvärdera hela sin prestation, alltså inklusive alla förberedelser, bara utifrån en liten del av den. Även om allt går åt skogen under SM så vill jag kunna se prestationen jag gjort i förberedelserna inför och därför har jag skrivit ner en noggrann plan och tänker logga hur jag följer den. Det första jag har skrivit ner i min planering är att syftet är att lära mig mer om hur vi blir bäst när det gäller.
När jag var ute och promenerade häromdagen så kom en härlig målbild lite grann från ingenstans och liksom bara landade i mig. Det var något som jag inte ens hade reflekterat över tidigare, men jag började tänka på hur jag skulle känna när jag vaknar upp på måndagen efter SM-helgen. Målbilden som jag fick upp var att vi kommer att vakna och vara sugna på att gå ut och träna tillsammans. Jag kommer att vara full med inspiration och nya lärdomar och vilja omsätta dem i min egen träning. Min plan är att verkligen satsa allt jag kan mot SM under dessa månader och jag inser att vi kanske kommer behöva lite vila efteråt. Men vår träningslust vill jag ska vara intakt.
Den här bilden pryder min träningsplan och den känslan av stolthet och glädje över min lilla hund som jag kände där och då vill jag ha med mig ända in på plan i Hallsberg. Foto: Rose-Marie Johansson
Så vad har jag då konkret lagt in i min träningsplan. Jag har bestämt mig för att satsa mycket på att vara i bra fysisk och mental form vid SM. Därför kommer jag att prioritera mycket konditionsträning för Tango och mig tillsammans. Jag tror att en god fysisk form kommer att ge oss båda gott självförtroende och bra förutsättningar för att orka med långa dagar på tävlingsplatsen, värme och andra påfrestningar.
Mentalt så tränar jag bland annat genom en affirmationsbok som jag har jobbat med sedan i oktober. Det har varit ett sätt att göra mental träning väldigt praktisk och konkret för mig själv. Mitt beting är att skriva en sida efter varje pass och där skriver jag dels ner bra saker och positiva känslor från passet, och dels affirmationer för sådant som jag vill ska utvecklas i vårt samarbete. Att blanda mellan verklighet och fantasi på det viset har känts väldigt effektfullt för mig.
En korning bild fotad från Norrtelje Tidning. Ett härligt minne från när vi var åskådare på SM 2016.
Miljöträning i stökiga miljöer har jag också planerat in lite tillfällen för och här ligger mitt fokus framför allt på att Tango får öva på att orka med miljön utan att den tar för mycket krafter och att kunna slappna av och ta det lugnt när tillfälle ges. Jag är väldigt glad för att Tango och jag har varit och tittat på de senaste fyra SM i lydnad så att jag dels vet hur miljön runtomkring och på plan brukar vara, och dels vet hur Tango klarar av den. Där har hon verkligen utvecklats från år till år och det känns gott att ha med sig nu.
Sist, men inte minst, så har vi själva lydnadsträningen. Där vill jag inte ändra så mycket utan använda det jag vet funkat tidigare för oss som ekipage. Det blir fokus på att ha en så stabil helhet som möjligt och så har vi några särskilda detaljer som jag gärna vill förbättra. Lite specifika saker som att ha många, och närgångna, funktionärer på plan, att kunna göra saker tätt mot publik eller med andra hundar som gör fartiga moment i ringar nära tänker jag dock att vi ska öva oss på.
Det är helt enkelt en väldigt rolig, spännande och utvecklande tid som vi har framför oss och min tacksamhet över att jag får göra detta tillsammans med Tango, men även med stödet från familj, vänner och våra träningskompisar, är oerhört stor.
På senare tid så har jag funderat en del på vad jag drivs av när jag kämpar för att prestera. Kanske i första hand inom hundsporten, men även i andra områden. Som sin egen coach är det viktigt att ha koll på sin egen drivkraft för att kunna värna och föda den. Det är något som verkligen har slagit mig de senaste åren. Motivationen ska man vara rädd om, både hundens och sin egen.
Jag skulle inte säga att prestationsångest har stor plats som drivkraft i träning och tävling för mig, men visst kan den göra sig påmind ibland och framför allt är det något som jag fått jobba mycket med för att hantera även inom många andra områden i livet. När jag gick Jenny Wibäcks kurs Starka Tillsammans, som för övrigt starkt rekommenderas, så diskuterade vi prestationsångest och jag ramlade över ett för mig nytt ord som jag gått och sugit på ett tag. Prestationslängtan!
Det sägs att vi lever i ett prestationssamhälle. Att allt handlar om att prestera och att det får väldigt negativa följder. Överdrifter är ju inte bra åt något håll, men jag vet inte om alternativet vore bättre? Om ingen ville prestera i det större perspektivet, vem skulle då odla vår mat, forska för att utrota sjukdomar eller utveckla framsteg inom andra områden som är livsviktiga för vår överlevnad? Det får mig att tro att viljan att prestera är en viktig drivkraft för oss människor i stort som tar sig uttryck på olika sätt och det gäller att hitta ett sätt att hantera det på som man mår bra i.
När man drivs av prestationsångest så handlar det ju mest om att undvika negativa känslor om man inte presterar. När jag drivits av prestationsångest så känner jag mig mest tom eller möjligtvis lättad när jag uppnår ett mål. Kanske kan prestationsångestpiskan få mig att arbeta hårt, men samtidigt blir jag nog mindre benägen att våga prova nya vägar. Om jag inte lyckas så faller jag så hårt. Viktigast av allt, och särskilt när det handlar om min fritid och mitt samarbete med hundarna, så har vi inte haft kul på vägen och då faller hela poängen med hundsporten för mig.
Att drivas av prestationslängtan innebär för mig också att kunna glädjas åt och njuta av hundarnas och min prestation även om resultatet inte blev ”bra” eller man nådde sitt mål. I prestationsångesten upplever jag att jag släpper in andra människors tankar och åsikter på ett annat sätt. Jag tror att det blir viktigare att prestera inte bara för min egen skull och utifrån mina egna kriterier utan även utifrån andras.
Att prestera är för mig just att ta i, göra mitt bästa, satsa högt och jobba hårt. Det gäller att komma ihåg det även de gångerna som man inte når vad man anser vara ett bra resultat. Jag har fortfarande gjort en prestation, kanske till och med en ännu större prestation än de gångerna som jag når hela vägen fram.
Jag gillar känslan av att ha klarat av eller uppnått något. Jag gillar att ta i för att komma framåt. Det är alltså positiva känslor som jag får när jag presterar. Jag vill inte vara min prestation. Mitt värde ska inte bestämmas av att jag presterar. Men jag vill utvecklas och lära mig nya saker. Därför känner jag att prestationslängtan var ett så passande och hjälpsamt ord för mig.
Det kan ju vara svårt att hantera känslor som prestationsångest, men jag tror att om man istället tänker om den till en prestationslängtan så har man mycket vunnet. När jag för några veckor sedan fick bakslag på olika områden i träningen, så var min första reaktion att backa, vilja gömma mig och slicka mina sår. Några dagar efter det gjorde jag det här inlägget på instagram:
Med lite eftertanke insåg jag att jag istället skulle göra precis tvärtom. Vara offensiv, satsa högt, göra jobbet och tro på att det kommer att vara värt det till slut. Jag låter min prestationslängtan driva mig och då finns det ingen plats för prestationsångest.
Jag har länge haft ett utkast för ett blogginlägg med denna titel, men inte kommit till skott att färdigställa det förrän nu. Jag har precis lyssnat på det senaste avsnittet av Sveriges Radios program Kropp och själ (Sund med hund) som handlade just om människans förhållande till hundar och det fick verkligen tankarna att snurra.
För några år sedan så gick jag kurs för en instruktör som berättade att hen resonerade ungefär som så att vi ger våra hundar så himla bra livsförutsättningar med tillräckligt med mat, varma och torra sovplatser, motion och trygghet från faror etcetera att då kan vi faktiskt anse oss ha rätt att ställa krav tillbaka på hunden. Jag vet att jag inte riktigt reagerade på det resonemanget då, men i efterhand så har jag insett att jag inte alls håller med. I mina ögon är det en självklarhet att ge mina hundar dessa saker utan någon som helst motprestation. Hundarna har inte valt mig, men jag har valt mina hundar och det ställer stora krav på mig att åtminstone uppfylla deras basala behov. Något annat är faktiskt helt otänkbart.
När Salsa kom till mig och jag började gå kurser och lära mig mer om hundträning fick jag uppfattningen att det mest effektiva sätt att träna hundar på var att bygga det på frivillighet och belöningsförväntan. Det var självklart att välja bort krav och straff, eftersom jag hade hittat en annan metod som var både effektiv och schysst. Med tiden har jag förstått att man kan träna hundar på många olika sätt och få bra resultat. Jag har dock fortsatt att träna med samma utgångspunkt och det beror ju på att jag nu gör det valet enbart utifrån ett etiska ställningstaganden. Jag har också insett att jag är beredd att offra något för det. Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att jag skulle få bättre resultat i träningen om jag ställde mer krav på Tango, men även om jag hade vetat att det var så till 100% så spelar det ingen roll. Resultatet i sig är ju inte det jag bygger mitt beslut om metod på.
En fara med att ställa krav tycker jag är att man aldrig helt kan veta att hunden kan utföra det vi i så fall kräver av dem. Man ger ju sig själv tolkningsföreträde att bedöma att hunden är frisk, inte har ont eller av annan anledning är oförmögen att utföra det som man begärt. Man utgår också från att man kan avgöra att hunden kan och förstår uppgiften i alla lägen. Det tycker inte jag är särskilt rättvist. Visserligen är våra hundar så otroligt förlåtande mot oss, men att tro att sådant inte skadar ens relation tror jag är väldigt naivt.
Jag tycker dessutom att man ska börja de etiska övervägningarna innan man ens väljer metod. Tycker jag att det är etiskt rätt att träna min hund i detta? Finns det något värde för min hund lära sig detta? Det är något som jag funderar på ibland både i förhållande till hundsportandet, men även i vardagen. Även om man uteslutande arbetar med frivilliga beteenden och belöningar så handlar det om att medvetet förändra beteende hos en annan individ som inte själv har valt om och vad som ska förändras. Även ”bara” belöningar är ett oerhört kraftfullt påverkansverktyg. För att ge ett exempel, om jag lär min hund att göra väldigt osunda rörelser som ger en stor belastning på dess kropp så är väl inte det okej bara för att jag tränar med frivilliga beteenden och belöningar?
Nu har jag, eftersom jag fortsätter att hålla på med det, uppenbarligen kommit fram till att för mina hundar så har hundsportandet i sig ett värde. Dessa etiska överväganden är något som jag gärna hade pratat om och diskuterat oftare både på ett allmänt hundägarplan och inom hundsporterna. Inte för att komma fram till rätt och fel, utan för att höja våra blickar och kunna fatta bättre övervägda beslut för våra hundar.
I introt till SR:s program ställer de frågan ”Är det sunt att umgås med någon som alltid ska göra som man säger?” Jag hade gärna sett att den diskussionen hade tagit större plats i programmet än vad den gjorde för det är en intressant aspekt. Varifrån kommer behovet av att ställa krav till våra hundar och förvänta oss att de bli uppfyllda? I programmet görs en liknelse mellan tamdjur och slavar och hur människor inte kan leva lyckliga som slavar, medans tamdjuren har anpassat sig och gör det. Jag tror inte att det är så många som ser sina hundar som slavar, men faktum är att vi bestämmer så oerhört mycket om deras liv och leverne. Är det ett sorts behov av att kunna kontrollera en annan varelse som man har och får tillfredställt genom sitt hundägande? Jag tror och hoppas ju inte det för egen del, men det kanske kan vara nyttigt att fundera över detta då och då. Vågar jag utmana mig själv att släppa kontrollen? Kan jag lära mig att acceptera en oförutsägbarhet i min hunds beteende både på plan och i vardagen?
Jag utgick från frågan ”Varför är det så farligt att ställa krav?”, men om man ska ställa krav i relationen med sina hundar kanske man först ska börja med att ställa sig frågan ”Varför är det så viktigt för mig att ställa krav?”
Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om hur jag hanterar informationen som jag får från tävling och träning. Första steget för mig är att försöka sortera in det jag konkret kunnat se i mitt eget system beroende på vad jag tror orsaken var. Jag tror att vad vi kan prestera i en viss situation beror på flera olika variabler och i mitt huvud har jag delat in det i fyra områden. De fyra områdena är motivation, kunskap och teknik, förutsättningar och förmåga. Alla dessa fyra områden påverkar ju i sin tur varandra och jag kan jobba med flera parallellt för att utveckla en specifik brist eller styrka för den delen.
Motivation – Att hunden vill samarbeta och förstå mig och att den vill utföra uppgifter som jag ger den. Motivation uppnår jag dels genom belöningar så klart, men lika viktigt tror jag är att på ett djupare plan se till att lydnadsträningen ger mina hundar känslan av att vara kompetenta och duktiga.
Kunskap och teknik – Att hunden kan de uppgifter som man vill att de ska göra samt på vilka signaler de ska göra dem. Helt enkelt det som är momenten och dess delar. För oavsett hur motiverad hunden är så kan den knappast utföra något på en signal som vi inte först har lärt dem.
Förutsättningar –Här tänker jag både på inre och yttre förutsättningar. Yttre förutsättningar så som miljön, underlag och störningar som kan påverka vårt samarbete på en lydnadsplan. Inre förutsättningar så som hundens aktivitetsnivå i just den stunden till exempel.
Förmåga – Den sista biten handlar för mig om att hunden har den fysiska och mentala förmågan för att utföra det jag ber den om. Det handlar alltså exempelvis om vilken fysisk kondition hunden har, vilken förmåga den har till att växla aktivitetsnivå och samla ihop sig eller förmågan att kunna släppa en störning. Skillnaden på inre förutsättningar och förmåga tänker jag är att en inre förutsättning kan man på verka i stunden exempelvis genom uppvärmning, medans en förmåga är något man får utveckla på längre sikt.
För några veckor sedan så var alltså Tango och jag och tävlade i Göteborg. Resultatmässigt så blev det ingen höjdartävling, men den gav definitivt mycket information och motivation till träning. Vi började med trygga och stabila gruppmoment och det var ju en vinst i sig på något som vi jobbat mycket med. Själva programmet började däremot desto sämre. Vi nollade rutan som var första momentet och lite senare även dirigeringsapporteringen. Sista momentet som var runda valde jag att bryta och belöna när hon var vid konen.
Så här analyserade jag själv tävlingen efteråt:
Motivation – Tango var glad och hade bra förväntan på både sina uppgifter och på mig mellan momenten. Det känns inte som att det är någon större skillnad på vårt samarbete och kommunikation på tävling och träning och det gillar jag verkligen. Jag känner att hon vill göra detta.
Kunskap och teknik – Många delar som vi jobbat med fungerade bra, men vi behöver ha mer säkerhet i doldisen. Att hon plötsligt på dirigeringsapporteringen inte visste att hon skulle springa runt konen var väldigt förvånande och det har inte dykt upp vare sig före eller efter så jag tror i första hand inte att det är en brist i förståelse av momentet.
Förutsättningar – Att vi drog startnummer 15 vilket förstås innebar många timmars väntan mellan gruppmoment och det individuella programmet var inte optimalt för oss. Tango fick ligga i bilen och jag var ute och rastade henne med jämna mellanrum. Jag kände att hon redan var ganska trött efter bara några timmar på tävlingsplatsen och tror inte att hon vilade så bra i bilen tyvärr. Efteråt funderar jag på om det hade gjort skillnad om jag hade suttit ute i bilen ihop med henne. Det ska jag nog testa nästa gång vi har ett liknande upplägg. I övrigt så var jag väldigt nöjd med min uppvärmning och kände att vi var samlade och i bra samarbetsmode när vi gick in på plan. Doldisen var extra svår för oss eftersom domare och skrivare stod ganska nära på vägen ut och Tango blev lite tryckt från dem, sprang snett och sedan inte ville dirigeras åt deras håll. Allt sådant blir ju tightare i en inomhushall så det behöver vi träna mer på.
Förmåga – Här tror jag att vi hittar den största bristen att åtgärda. Vi var inte i vår bästa form varken fysiskt eller mentalt just då. Några veckor under december och januari så tog vi det väldigt lugnt med lydnadstränandet och på grund av influensa, jobb och skidsemester så blev det även några veckor med väldigt lite fysisk aktivitet. Jag visste att vi inte hade tagit oss tillbaka till tävlingsform och vi gjorde några träningspass som var mer än lite snurriga. En bra fysisk kondition har ju stor påverkan även på den mentala förmågan. De sista passen inför tävlingen så kändes formen ändå på uppåtgående så med rätt förutsättningar hade det kanske kunnat gå. Och hade formen varit på topp så hade vi säkert klarat av de förutsättningar som var.
Detta var troligen vår sista tävling i den här kvalperioden till SM så på så vis var det ju en ganska viktig tävling att göra ett bra resultat på för att bättra på våra kvalpoäng. Var det kanske ett dumt beslut att jag dragit ner på träningen under en period så kort innan det? Nej, det kan jag faktiskt inte säga att det var även med facit i hand. Nu vet jag ännu bättre hur många veckors full träning som vi behöver ha i oss för att hitta formen och det tror jag att jag har stor glädje av inför framtiden.
Jag har ju ett riktigt långsiktigt mål som jag siktar på med Tango. Lydnads-SM 2027! Kanske ett helt orimligt mål att ha och väldigt mycket utanför min kontroll, men jag tycker att det är ett bra och konkret mål som hjälper mig att fortsätta tänka långsiktigt och hållbart på både det fysiska och mentala planet. Det ska inte hindra oss från att uppleva sådant som finns chans till just nu. Det är bara så roligt att träna med Tango så det vill jag få chans att göra under många år framöver och jag tror att man behöver ha en plan och göra vissa val på vägen för att ha chans att uppnå det. Ur den etiska aspekten känns det också väldigt viktigt att vår lydnadssatsning inte ska hindra henne från att leva ett långt och friskt liv. Fånga dagen! Lev i nuet! Men tänk också på framtiden! Typ.
Den vintervila som hundarna fick tror jag därför var viktig på många sätt, inte minst för att de skulle få en chans att återhämta sig fysiskt från de belastningar som lydnadsträningen ger. Om den kostade oss något på kort sikt så var den självklart värd det om Tango istället håller sig i hel i många år framöver. Att Salsa därefter har haft problem med ett bakben trots den vilan gör mig bara ännu mer motiverad och övertygad om det. Jag hoppas att Salsa snart är hel och fräsch igen och att vi kan fortsätta att uppleva en massa äventyr tillsammans. Åtta år är definitivt ingen ålder för en frisk lagotto. Men jag vet också att även med de bästa intentionerna så blir det inte alltid som man tänkt sig och det gäller att njuta av alla de stunder som vi faktiskt fått och får tillsammans.
Vanans makt är stor. Jag brukar tänka det som en regel som lyder ”det är lika långt till nästa gång som det är sedan den senaste,” och att detta gäller både önskade och oönskade beteenden. På en föreläsning nu i veckan hörde jag en annan variant: ”det som man gjorde igår kommer man troligen göra imorgon.”
I höstas var jag på en föreläsning där vi fick i uppgift att föreställa oss vad vi skulle vilja säga till oss själva på nyårsafton om hösten som då hade varit. Ett sätt att formulera en målbild för den närmsta tiden. Jag sa att jag vill säga att jag trivts med vardagen. När nyårsafton kom så tänkte jag på detta och det kändes verkligen som att jag hade uppnått det. Att jag dessutom längtade tillbaka till vardagens rutiner och vanor under julledigheten är väl ännu ett bevis på detta.
Istället för att bara prata om bra och dåliga vanor så gillar jag att tänka på det utifrån hur funktionella vanorna är. Exempelvis om man vill göra en förändring i träningsupplägg behöver man kanske ändra sina vanor så att de blir mer funktionella mot det nya målet, men det betyder inte nödvändigtvis att den tidigare vanan var dålig.
För mig har mina vanor stor betydelse för att få till så mycket träning som jag vill med hundarna. Jag kan ha lite svårt att komma igång med aktiviteter, särskilt om det inte finns någon given tidsram och plats där det ska utföras tillsammans med någon annan. Därför är det mycket lättare för mig att åka iväg och köra ett rejält pass på klubben direkt efter jobbet när jag liksom redan är igång än att åka hem först. För även om jag tar mig ut och tränar efter lite återhämtning så tar det mycket mer energi för mig att göra det så än om jag redan är igång. Visst tränar vi en del detaljpass hemma, men jag utnyttjar absolut inte de möjligheterna som faktiskt finns optimalt. Det är en känsla som jag haft ett tag.
Inspiration till att lägga om en del av våra träningsvanor fick jag häromdagen när jag lyssnade på Hundtränarpoddens intervju med Jenny Nyberg. Jag vill testa att träna mer koncentrerat på en sak per pass och att passen efterföljs av fysisk aktivitet. Om du redan lyssnat på avsnittet så förstår du säkert varför. Om vi ändå ska hinna träna på allt jag vill träna på så behöver vi få till många korta träningspass oftare. Min plan är att köra ett pass på morgonen och ett pass efter jobbet där vi fokuserar på en del eller åtminstone ett moment per pass. Efter passet ska vi vara fysiskt aktiva, åtminstone genom en rask promenad. Detta för att optimera inlärning och utveckling av färdigheter.
Eftersom jag har varit dålig på att få till den typen av träning tidigare så är detta en utmaning för mig att få det till en ny vana. Motivationen har dock blivit ännu starkare sedan jag börjat testa upplägget. Salsa har hittills fått köra tre sådana pass med träning av momentet skall med två vilodagar från momentet mellan varje pass och utvecklingen till det tredje passet var faktiskt överraskande stor.
Det krävs ju mer än bara väl inlärda moment och detaljer för att lyckas på tävling. Uthållighet och kondition för koncentrationen och fokus behöver man också träna så jag kommer så klart även fortsättningsvis att träna längre pass med blandade moment och kedjor. Hur stor del av passen som ska vara av den typen får bero på var vi är i förhållande till tävlingar etcetera. Jag har ju varit intresserad av att periodicera träningen mer och detta blir nog ett bra tillfälle till att utveckla en struktur för det.
Ett sätt för mig att hitta nya vanor och öka hur ofta något sker är att sänka trösklarna. Att sätta låga trösklar för beteenden jag vill ha mer av hos mig själv precis som när man gör en kriterieplan för ett shejpingpass med hundarna. Just nu tänker jag exempelvis att morgonträningen innebär fokus på någon del där vi inte behöver något material och att det är fem belöningar per hund. Det är trots allt inte särskilt svårt att få till på vilken morgonpromenad som helst.
Likadant ska jag försöka tänka med spårandet som jag skulle vilja få till oftare. Jag har liksom låst mig lite vid att när vi spårar så ska båda hundarna få göra det och det ska vara lite längd och liggtid på spåren och så vidare. Väldigt snabbt blir det ett ganska tidsmässigt stort projekt som inte är så lätt att få till så ofta som jag vill. En tanke som slog mig häromdagen var att även om jag vill att båda ska få spåra lika ofta så kan jag istället för att alltid spåra med båda vid samma tillfälle tänka att hundarna ska få vartannat spår. Att tänka så istället tror jag kan göra stor skillnad i praktiken. Dessutom så är ett kort spår så klart bättre än inget. Med lite lägre ambitioner kanske vi i slutledningen får gjort mer.
Jag har fått frågan om tips kring frambensfjärr, alltså fjärrdirigering med frambenen stilla, från lite olika håll och tänkte att det var läge att skriva ihop ett litet inlägg om hur jag tränat fjärren med Tango. Det blir ingen genomgång steg för steg, men jag tänkte att jag skulle skriva lite om det som jag tror varit framgångsfaktorer för oss. Jag är väldigt nöjd med momentet som vi har idag. Fjärren känns lätt när vi gör den sist i en kedja på tävling och vi kan göra den på samma sätt nästan oavsett vilken aktivitetsnivå Tango har. Det som har förbättringspotential är att skiftena i sig skulle kunna vara flashigare och renare samt Tangos fokus på mig, men det sistnämnda gäller ju i stort sätt alla moment.
Att jag valde frambensfjärr med Tango berodde nog mycket på att jag hade lite tråkiga erfarenheter av fjärrträning med Salsa, där jag inte hade fått till något säkert och stabilt moment som höll på tävling. Helt bestämde jag mig förstås inte förrän jag hade testat att göra skiftena med Tango och sett att hon faktiskt hade förutsättningar för att kunna göra dem med stilla framben. Hon hade dock minst lika bra förutsättningar för att ha stilla bakben. Jag tror i och för sig också att väldigt mycket av de tankarna och principerna jag har om Tangos frambensfjärr skulle kunna överföras till träning av bakbensfjärr.
Tangos och min fjärrträning gick dock inte särskilt bra i början. Jag hade svårt att få till skiftena som jag önskade med helt stilla framben och efter ett tag hade vi fått en hel del frustration och ljud när vi tränade momentet. Jag trodde inte att det var läge att avancera i avstånd och att göra flera skiften efter varandra, men det visade sig att det var exakt det som var lösningen. Jag tackar Jenny Wibäck för den pushen! Så här i efterhand så tror jag att det var att vi blev kvar i detaljpet på nära håll alldeles för länge som var problemet. I början använde jag nästan alltid en tasstarget för att hjälpa henne att hålla tassarna stilla och kunna komma ut på avstånd. Viktigt att uppmärksamma är dock att beroende på vad det är för target och underlag så kan det ibland vara svårare för dem att ha tassarna helt stilla på targeten. Ibland kanske targeten faktiskt blir mer av en stjälp än en hjälp.
Våra framgångsfaktorer
Lekbelöning
För Tango har godis ingen lugnande effekt, snarare tvärtom. Det är mycket svårare för henne att bli medveten om vad hon gör för belöningen när hon följer en godishand till exempel. Då tänker hon bara på godiset. Kamplek har däremot varit bättre att använda som belöning för exempelvis stadga och den har även gett bättre fokus och koncentration i övningarna. De är ju tre saker som är väldigt bra att ha med sig in i fjärrdirigeringen. Dessutom så får hunden väldigt mycket övning på att växla aktivitetsnivå mellan kamplek och fjärrträning och det har man stor glädje av när man senare ska lägga in fjärren i kedjor efter olika typer av moment. När man som vi hade hamnat i att det fanns en hel del frustration i momentet så var det också bra att hon fick chans att få ur sig den i leken så att den inte byggdes in ännu mer i momentet. Att få lösa upp ordentligt från koncentrationen som inlärningen och momentet kräver tror jag kan vara bra för fler.
Beröring för ökad kroppsmedvetenhet
I stort sätt från början så jobbade jag mycket med att ta på Tangos framben och tassar mellan skiftena. Alltså när jag på nära håll visade henne skiftena med godis eller hand så rörde jag vid frambenen mellan varje skifte. Min tanke är att genom att stimulera dem taktilt gör man hundens hjärna väldigt medveten om just de kroppsdelarna och att de då även blir mer uppmärksamma på hur de rör, eller inte rör, dem i skiftena. Att jobba med mottryck, alltså att dra i frambenen så att hunden behöver ta i för att hålla dem stilla hjälper också till för att ge hunden en medvetenhet om att tassarna ska hållas stilla och att de musklerna aktiveras inför att de ska göra skiftena.
Inga nej
I min lydnadsträning vill jag inte använda ”nej” eller någon annan hämmande signal när det blir fel. Jag har ett fel-kommando, ”oj”, som betyder ”nu blev det fel, försök igen”. Det ska alltså inte vara hämmande på något vis, men det har jag inte velat använda i fjärrträningen. Fjärrdirigeringen kan lätt bli väldigt laddad. Vi står mittemot hundarna och granskar varje rörelse. Kanske rynkar man ihop pannan när man kisar mot hunden. Vad ger det för känsla i hunden? Att då lägga på felande signaler när hunden kanske inte ens förstår vad det är som är fel tycker jag kan bli ganska orättvist. När det blir fel har jag därför valt att inte uppmärksamma det, utan istället se till att nästa skifte blir så som jag vill ha det genom att lägga på en hjälp eller göra det lite lättare på något annat sätt. Om jag till exempel går fram och drar lite i den tassen som hon flyttat så att hon måste hålla emot, så blir nästa skifte i stort sätt alltid så som jag vill ha det. Jag vill att Tango ska tycka att fjärren är lätt och att det aldrig blir fel. Det har varit lönsamt för oss.
Förväntan framåt
En fördel som jag upplever med frambensfjärren jämfört med bakbensfjärr är att man i frambensfjärren kan nyttja förväntan och fokus framåt mot föraren i momentet. Tillsammans med en bra förståelse för att hålla framtassarna stilla så ger mycket vikt på frambenen att de blir mer stabila och att skiftena blir lättare. Jag brukar växla mellan att Tango får springa till mig och ta belöning, att jag möter upp med omvänt lockande eller att jag lägger belöningen framför henne när hon gör hela eller delar av momentet.
Några av våra beskrivna fjärrövningar filmade idag. Tyvärr är ljudet lite osynkat.
Det var lite av mina tankar om frambensfjärr och fjärrträning i allmänhet. Den som har några frågor eller vill att jag ska utvecklas något får gärna skriva en kommentar så ska jag försöka svara så gott jag kan där.
Det är dags att summera ännu ett år. För mig har det här året framförallt betytt att jag fått en annan bild av mig själv vad det gäller att hantera motgångar. Både att jag kunde bli så knäckt, men också att jag kunde samla ihop mina krafter och fortsätta kämpa när det kändes som svårast. Tidigare har jag tänkt och sagt att jag är en person som tar i som mest i medgång, men jag är inte lika övertygad om det längre. Men vi börjar från början.
I början av året så spårade vi mycket och jag hade planer på att tävla bruks med båda hundarna. Efterhand så insåg jag att jag inte vill prioritera brukset på det viset med Tango just nu och så länge som det finns tävlingsplaner i brukset för Salsa så åker Tango med och får träna spår och uppletande i alla fall. Framför allt var jag nyfiken på att ta reda på om spårande så som jaktberikning skulle påverka Tangos oönskade jaktbeteenden. Nog tror jag att det hjälper henne, men det är också många andra åtgärder som fått in oss på rätt bana igen.
Tango och jag gjorde några starter inomhus under vintermånaderna, men fick inte riktigt till de resultaten som jag hade hoppats på även om känslan under själva programmet var bra. Det största problemet var att Tango inte alls kände sig trygg med att bli lämnad i inomhushall på gruppmomenten under tävlingarna och det har vi arbetat mycket med inför den här vintersäsongen.
Trots att jag försökt arbeta förebyggande med jaktberikning så eskalerade Tangos jaktbeteende väldigt mycket under våren och kulminerade i april. Det hade varit en nedåtgående spiral som bara gick fortare och fortare och jag visste inte hur jag skulle kunna bromsa upp den. Jag kände att min kunskap och förmåga som hundtränare definitivt inte räckte till och hela det senaste året hade gett mig en rejäl smocka på självförtroendet. Jag beslutade att jag skulle kastrera henne och strax där innan fick jag en privatlektion i anti-jakt-träning hos Sara Andersson. Från henne fick jag med mig bra verktyg för att inte tillåta jagandet som jag efter kastreringen kunde börja arbeta med.
Under vintern satsade Salsa och jag mot en start i högre spår i början av april. Det var så kul att träna nya lydnadsmoment och det gav mig en extra sporre för att spåra mer. Tyvärr så snöade starten bort och vi gick då över till att köra lydnad under sommaren. Vi hittade inte riktigt tillbaka till den bra känslan vi hade haft under några av starterna året innan. Vi var båda väldigt frustrerade och fick inte till något bra teamarbete.
När Tango var återställd efter kastreringen så hade vi fem tävlingar under två veckor som en möjlig chans för att kvala till SM. Året innan hade jag bestämt att jag inte skulle satsa mot SM redan 2018, men jag hade ändrat mig under vintern och tänkt att det var värt ett försök. Då hade vi inga resultat och jag visste att chansen var väldigt liten, men ville ändå våga satsa. I efterhand kan man förstås fundera på om det var så klokt att satsa så högt när vi hade en så jobbig tid bakom oss och mina reserver var rätt slutkörda, men jag är samtidigt tacksam för att jag vågade det även om vi inte lyckades den här gången.
Några dagar efter den kvalperiodens sista tävlingshelg gjorde vi en träningstävling där Tango var helt i sin egen värld och bara tänkte på att jaga de lågt flygande svalorna som cirklade omkring på plan. Det blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Känslorna som jag hade haft i april kom tillbaka 10 gånger om och jag hade svårt att se att allt arbete som jag lagt ner sedan dess hade gett något resultat. Kanske lätt att tänka att det var tävlingsmisslyckande som fick mig dit, men jag upplevde då och så känns det fortfarande, att det var förlusten av det lättsamma och glädjen i träningen som var allra värst. Att hela tiden hålla 100% fokus på att hon inte skulle få chans att jaga eller nära det beteendet gjorde att jag inte alls upplevde träningen på samma sätt som tidigare. Jag hade tappat så mycket självförtroende och var helt övertygad om att vi aldrig skulle lösa detta och kunna nå några av de målen som jag hoppats på tidigare. SM var liksom inte ens på samma karta som vi. Tanken på att om det inte var kul längre, varför skulle vi ens hålla på? skrämde mig nog mest av allt.
Men som ni vet nu så gav jag inte upp och jag fortsatte att försöka. Jag tror att jag har mycket större chans att lyckas nå mina mål om jag tror på att jag kan, men en av de viktigaste sakerna som jag har lärt mig i år att fortsätta försöka ett tag till även när jag tror att det är helt omöjligt. Om det är något jag verkligen vill och som betyder mycket för mig, då är det faktiskt värt att fortsätta att jobba mot målet, även när jag inte längre tror att jag kan uppnå det. Med ihärdighet kommer framsteg. Kanske inte i den takt man vill och önskar och man kan komma till ett läge där man faktiskt väljer att satsa på andra saker. Men precis som att jag inte impulsivt har satt mina mål, så vill jag inte impulsivt ge upp dem.
Sommaren var ju som alla minns fruktansvärt varm. Sedan tidigare år så visste jag att Tango blir väldigt påverkad av värmen och jag hade gjort en plan för att arbeta med det för att skapa en större tålighet. Det var nog tur för då visste jag inte vilket extremt väder vi hade att vänta oss. Dessutom gjorde vilan och återhämtningen efter kastreringen att hon inte var i den fysiska formen som jag hade planerat att hon skulle ha när värmen kom. Trots det så upplever jag att vi kom en bra bit med att tåla värmen och kunde hålla igång träning under hela sommaren. Salsa upplevde jag som mer påverkad än tidigare år, speciellt i början, och en oroväckande insikt om att hon börjar åldras slog mig.
Även om den varma sommaren inte gav de bästa förutsättningarna för lydnadsträningen så hjälpte den oss framåt med en annan sak. Det var en nödvändighet att köra korta pass på lydnadsplan, men tidigare har Tango aldrig kunnat vara med när jag tränat Salsa. Jag skulle kanske inte kalla henne lugn, men det funkar och det har definitivt gått åt rätt håll.
I augusti åkte Tango och jag för att titta på SM i lydnad för fjärde året i rad. Vi hade en egen liten lägenhet med trevliga grannar och härligt sällskap under de fyra dagarna. Höjdpunkterna var förstås att få se våra träningskompisar Jenny och Pingu och Lena och Billy gå in på plan. Att få se pappa NeMo med matte Tina ta sig till final var förstås inte så dumt det heller. För egen del var jag så glad över att Tango orkade med miljön mycket bättre än tidigare år, då hon blivit rätt trött och grinig. I år fanns inget av det beteendet och jag vågade tänka att det var lovande inför framtiden.
Vi tränade på under hösten. Tanken var att Salsa och jag skulle få en ny chans på att tävla bruks, men precis när anmälan till tävlingarna stängt så upptäckte jag att Salsa inte rörde sig som vanligt. Hon fick en rejäl check hos hundfysion som konstaterade att hon troligen hade sträckt sig och sedan kompenserat för det. Efter två behandlingar med elektroterapi och vila var hon som vanligt igen, men jag strök mig från tävlingarna för att inte utsätta henne för några onödiga påfrestningar. Det finns bara en Salsa och hon ska bli en gammal, hel och frisk hund.
Tango och jag hittade tillbaka till mycket av vår tidigare trygghet, tillit och glädje på träningsplan under hösten. Nu kändes det som att hon inte bara hade förmågan att bryta sina jakttankar, hon ville bryta dem och hon ville göra sina uppgifter på plan. Det var en fantastisk känsla när vi till slut tog det tredje 1:a priset till championatet och sedan dess har det blivit två till. Tävlingsframgångarna betyder dock ingenting jämfört med att ha fått tillbaka känslan av det som är vi på träningsplan.
Salsa och jag fick också avsluta det här tävlingsåret på topp när vi till slut tog det tredje 1:a priset och även hon blev champion. Jag hoppas verkligen att Salsa får vara frisk och kry under många år framåt och att vi kommer hitta nya utmaningar att kasta oss in i. Jag har tyvärr inte varit en lika bra omvärldsguide som hon behövt de senaste månaderna, vilket har resulterat i mer reaktivitet från hennes sida, så det ska jag definitivt bättra mig på.
Året har inte bara inneburit utmaningar tillsammans med hundarna. Jag blev färdig domare under våren och höll min första tävlingslydnadskurs i somras. I båda de rollerna har den övervägande känslan varit en otillräcklighet som inte är helt bekväm. Jag har väldig mycket kvar att lära och hoppas att jag får många chanser att utvecklas som domare under 2019. Om jag kommer hålla kurs igen har jag inte bestämt mig för än, men jag har börjat känna mig lite revanschsugen så kanske.
Nu är det bara kvar att blicka framåt mot nästa år. Just nu så är jag väldigt nyfiken på att lära mig mer om och utvecklas inom områden utanför tävlingslydnaden för att sedan ta med mig nya kunskaper in i vårt tränande och tävlande. Att uppleva nya saker ihop med hundarna, kanske arbeta mer med beteenden i vardagen eller fysisk träning till exempel. Jag vet inte exakt vad det blir ännu och kanske blir det lite av många olika saker, men jag känner mig nyfiken och vetgirig och det är en härlig känsla inför ett nytt år.
För snart 8 år sedan föddes Salsa, en alldeles vanlig, krullig och lite knasig hund av rasen lagotto romagnolo som blev min första hund. Jag hoppades att vi skulle leva ett aktivt liv ihop med lite kurser och så, men några tävlingstankar fanns det definitivt inte då. Att det blev just Salsa som fick flytta hem till mig berodde nog på ungefär lika delar okunskap som lyckosam slump. Ett år senare började vi upptäcka hundsporter så som lydnad, bruks och rally tillsammans. När Salsa var 2 år debuterade vi i lydnaden och sedan dess har det rullat på med träning och tävling. Ibland har vi förstås också stått still i en uppförsbacke, men det hör ju till.
Jag minns inte exakt när drömmen om ett lydnadschampionat föddes och jag vet inte riktigt när drömmen blev ett mål med en plan. Jag vet dock att resan dit började långt innan målet hade uttalats. På hemmatävlingen första advent i år nådde vi alltså till slut precis upp över gränsen och tog vårt tredje första pris. Salsa blev till slut och mot alla odds lydnadschampion.
Jag har varit väldigt glad för och trivts väldigt bra med att under många år fått ha lydnadschampionat som drömmål. Det är både häftigt och skrämmande att kämpa mot ett mål som man vet att oddsen egentligen inte är för att man kommer uppnå. Det är ett härligt mål eftersom det inte påverkas alls av hur andra tävlande presterar. Det har alltid känts helt naturligt så att Salsa och jag tävlar i vår alldeles egna liga och inte mot någon annan. Så borde och vill jag också känna med Tango egentligen, men det kommer tyvärr inte alltid riktigt lika självklart och naturligt.
På vägen hem från tävlingen i oktober då Tango blev lydnadschampion så landade en känsla av acceptans för att Salsa och jag kanske aldrig skulle gå i mål med just det. Alltså jag ville fortfarande kämpa minst lika mycket för att nå dit, men nu kändes inte tanken på att jag en dag kanske skulle få acceptera att vi inte skulle nå championatet som en potentiell besvikelse. Jag insåg att oavsett vad som händer så kommer jag att var så stolt över det vi faktiskt har presterat på tävlingsplan och framför allt vara så stolt över hur vi har gjort det. Där kom lättnaden över att inte längre känna någon press över att ro detta projekt i land. Så när Salsa nu fick sitt tredje första pris så var det ren och skär glädje. Jag är så tacksam över att jag fick uppleva det på just det sättet.
Sedan debuten i klass 1 för snart 6 år sedan har det totalt blivit 48 starter varav 35 stycken i elitklass och klass 3. Tänk bara hur många tidiga helgmorgnar det är som jag valt att gå upp och ge oss chansen! Om man ens ska ställa sig frågan om det hade kunnat göras på färre vet jag inte. Det är mycket möjligt att man hade, men jag ångrar inte en enda start. Jag har lärt mig så oerhört mycket av alla dessa tävlingar, även dem som jag med facit i hand inte borde ha gjort, som jag tror att jag kommer att ha nytta av i framtiden både som tävlande och funktionär. Jag tror dessutom att alla tävlingarna, på ett eller annat sätt, har bidragit till att vi till slut tog oss ända fram till målet.
Allra mest har jag förstås lärt mig av träningen tillsammans med Salsa. Jag har varit tvungen att hitta egna stigar att trampa upp både för att förklara moment, men inte minst för att hitta motivation som gör det värt att arbeta tillsammans. Visst har vi haft en massa fin hjälp från duktiga tränare och träningskompisar, och det är jag så tacksam för, men det har nästan alltid behövts en egen liten knorr när man ska få med Salsa på tåget. Jag älskar att hon hjälpt mig att utveckla min kreativitet som hundtränare och att det i alla lägen har varit nödvändigt att vi gör vår egen grej. Här är ett inlägg. som jag skrev för några år sedan om det typiska i träningen med (min) lagotto.
Salsa har alltid älskat att få ha saker för sig själv. Att få springa ett varv (eller två eller tre) på plan med en boll i munnen, det är inte mycket som går upp emot det i hennes värld. Första gången vi provade apportering med en apportbock tog hon den, drog av plan och försökte gräva ner den i skogen. Med det utgångsläget är jag väldigt stolt över att vi fått 10:or på samtliga apporteringar i elitklass och klass 3 vid minst något tillfälle. I det sammanhanget går det dock inte att låta bli att nämna att vi också nollat vittringen när Salsa kom in med rätt pinne, men sedan totalt vägrat att släppa den till mig.
Salsa har en massa sidor som gör henne till en väldigt härlig träningskamrat. Hon är väldigt aktiv och kvick, men har samtidigt haft lätt för att varva ner. Hon har bjudit mig på så många skratt.
En stor utmaning har däremot hennes osäkerhet på främmande människor och hundar i kombination med reaktivitet och hög integritet varit. Att kontakt ska ske på hennes villkor och att hon ska få tillräckligt tid och utrymme att hantera en uppkommen situation, har jag tyvärr inte alltid lyckats uppfylla även om jag blivit duktigare på det över tid. Här har samtidigt träningen varit vår räddning då den gett henne ett större självförtroende och trygghet i sig själv, men kanske framför allt oss en starkare relation. Jag tror att det även med en osäker hund finns ett värde i att våga utsätta sig som ekipage för påfrestningar, i lagom omfattning förstås, framför allt för att utvecklas och kunna hantera det vardagliga livet ännu bättre.
Motivation och tilltron till att fortsätta mot målet har förstås inte alltid varit på topp. Om jag ser tillbaka och funderar på när jag var som allra närmast att ge upp så var det nog strax innan jag upptäckte det här med extern belöningen, som jag bloggade om i ett inlägg förra året. Att jag hittade det som gjorde det svårt för oss på tävling och kunde träna specifikt på det har gjort så stor skillnad både i praktiken och för min motivation.
För tillfället är jag trots allt lite mätt på att tävla lydnad med Salsa och siktar nu hellre på nya mål i andra grenar. Förhoppningsvis ska vi kunna komma till start i högre klass spår nästa år. Vår sista lydnadstävling hoppas jag dock att vi inte gjort än. Om inte annat så har vi en distriktsmästartitel att försvara för andra året i rad. Det är Salsa och jag det, vi som tävlar i vår alldeles egna liga.
