När tävlingarna försvann

När hela världen och vardagen blev konstig i mars så slog samtidigt tacksamheten över att ha en hobby som hundträningen mig så starkt. De stunderna som vi hade tillsammans på plan var också de stunder som jag allra bäst kunde stänga verkligheten ute och bara fokusera på nuet. När jag går promenader i skogen med hundarna då går mina tankar ofta runt på väldigt mycket annat samtidigt. Kanske borde man öva sig på att vara mer här och nu även där, men samtidigt så har de promenaderna också gett mig så väldigt många kreativa tankar och idéer som jag haft glädje av. Det är nog något väldigt starkt som underlättar att tänka konstruktivt om framtiden när man rör sig framåt.

Foto: Malin Johansson, Hundnörderiet

När jag tränar, då är jag däremot redan duktig på att stänga ute allt annat för det har jag ju verkligen övat mig på. Det blir en sån himla skön paus från allt och det har jag upplevt många gånger tidigare och hade nu en sån glädje och tacksamhet över igen.

Att det inte fanns några tävlingar att träna inför påverkade inte min träningsmotivation alls egentligen. Förr var en inplanerad tävling verkligen viktig för att jag skulle prioritera träningen och något som jag behövde för att stödja min motivation. Så vet jag att det är för många och jag vet att situationen under våren gjorde det lätt att tappa motivation och fart. Senaste åren har jag dock verkligen känt en sån glädje och tillfredsställelse i själva träningen, både i att utföra den och i att själv se våra framsteg. Tävlingarna i sig har inte känts lika viktiga längre. Nästan så att det gjort mig lite orolig för att jag skulle kunna ge upp tävlingsbiten helt och det var jag egentligen inte säker på att jag verkligen ville.

Det är förstås inte nödvändigt att tävla. Det är ju ett argument som också framförts många gånger den här våren när det handlat om att alla tävlingar först ställdes in och sedan när det öppnades upp för vissa tävlingar. Samtidigt så kan man ju säga att det har alltid funnits andra saker som är viktigare och nödvändigare att ägna sin tid, pengar och energi åt, så det är egentligen inget nytt. Visst är vi i ett läge där vi alla behöver hjälpas åt för att minska riskerna för smittspridning, men samtidigt så kan vi väl se värdet av den verksamhet som vi har på klubbarna både för människors hälsa och välmående? Jag tror att det är många hundmänniskor som i hundsporten har en plats där de får uppleva en samhörighet och gemenskap som de inte har lika självklart på andra ställen i livet. Det tycker jag inte att vi ska glömma bort även om vi samtidigt gör vad vi kan för att begränsa smittorisken.

I lördags hade vi så vår årliga sommartävling på hemmaklubben, om än i lite anpassade och mindre tappning. Det blev också Tangos och min första lydnadsstart i år. Det var väldigt spännande att se om träningen vi gjort under våren hade gett önskade resultat vad det gällde känsla och förväntan inne på plan, men också upp till bevis för den ökade momentsäkerheten som jag tyckt mig ana. Tävlingens facit var att känsla, förväntan och momentsäkerhet var i topp och vi gjorde ett av våra bästa poängresultat någonsin. Efter denna starten fick jag både en boost av träningsmotivation och ett tävlingssug som jag inte riktigt känt av på länge. En synnerligen lyckad tävling för vår del med andra ord.

Något som gladde mig minst lika mycket som min egen start var att så många av de andra tävlande som jag pratat med på plats och hört av efteråt också var så himla glada och nöjda med sina starter, och detta oavsett vilka poäng de hade samlat ihop. Det gläder mig för deras skull och det gläder mig för min egen. Jag tror att det är så bra att vara omgiven av den här typen av kloka människor som ser sin prestation i mer än bara ett poängresultat. Då kan vi liksom hjälpas åt och påminna varandra när man glömmer vad som är viktigt på riktigt.

Foto: Malin Johansson, Hundnörderiet

Det blir också uppenbart att hundtävlingar handlar om mer än poäng, uppflyttningar och titlar. Att vara på väg mot mål, att kämpa och få se att man tagit sig en bit på vägen. Att få arbeta tillsammans med sin fyrbenta vän och få sätta det när det verkligen gäller. Att dela upplevelser och gemenskap både med sin hund och sina träningskompisar. Så kanske är de helt enkelt både onödiga och väldigt värdefulla på samma gång.

Att hålla på kriterier

Att hålla på sina kriterier när man vill att ett moment eller en detalj ska utvecklas i en viss riktning är enkelt i teorin, men inte alltid i praktiken. Den erfarenheten har i alla fall jag gjort ett antal gånger. Något som slagit mig särskilt den här våren är att det inte alltid är så lätt att ens hålla kvar vid just sina egna kriterier när man tränar tillsammans med andra.

Foto: Benjamin Jidhag

Kriterier handlar inte bara om belöningskriterier, utan minst lika mycket om hur man väljer att lägga upp övningarna så att hunden får tillräckliga förutsättningar för att göra det på det viset som man önskar.

Förr tränade jag väldigt mycket och ofta tillsammans med andra, men nu för tiden tränar jag av olika anledningar den allra mesta tiden själv. Kanske har jag därför blivit mer otränad på att förhålla mig till andra och andras kriterier i träningen och har låtit mig påverkas lättare. För det är ju inspirerande att träna tillsammans och få ta del av andra tankar och idéer om träningen. Att hitta delar som man vill testa att ta efter är utvecklande, men det behövs göras med eftertanke och av rätt anledning. Att det är något som man tror på och kan göra till sin grej och inte bara för att man inte lyckas hålla kvar i det som man ville göra från början.

I vissa sammanhang uppfattas jag säkert som petig och noggrann, framför allt i lydnadsträningen, men så uppfattar jag mig nog sällan själv även om jag gärna skulle vilja. När jag upplever att de runt omkring mig är mer noggranna för att de har snävare och tydligare kriterier, så har det nog en tendens att ge mig en självbild av att jag är slarvigare än vad jag faktiskt är. Eftersom jag verkligen inte vill vara slarvig så låter jag mig påverkas för mycket av det. En ännu större krock blir det i mitt eget huvud när jag samtidigt vill prioritera känsla och attityd i arbetet.

Foto: Benjamin Jidhag

Med olika målsättningar och olika förutsättningar så är det naturligt att man har olika kriterier och det är just det som jag tillfälligt glömmer bort ibland. Exempelvis så vill jag gärna att Tango ska bli mer självständig och få mer jävlar anamma i uppgifter som uppletande, spår och jaktapportering och då prioriterar jag de egna initiativen framför att få till det optimalt för bedömning. Vissa saker kan också främst få vara en rolig aktivitet att uppleva där och då mer än en träning som är viktig att ha progression i. Dock så märker jag att där jag inte själv har så tydliga och definierade kriterier från början så är det också mycket lättare att påverkas på fel sätt av andras. Utan att riktigt tänkt igenom så ändrar jag mitt träningsupplägg och det blir sällan bra. Inte för att ändringen i sig inte skulle kunna vara bra, men för att jag ändrar mest för att jag tror att jag bör göra det och inte för att jag kommit fram till att det är vad som är bäst för oss som ekipage.

Det som händer då är att det inte alls blir så tydligt och konsekvent som tanken var utan istället blir man lite velig och kanske inte heller helhjärtad i sina belöningar. Speciellt om man hamnar i läget att man belönar enligt sina egna kriterier, men samtidigt tänker att detta borde jag nog vara lite mer noggrann med och inte släppa igenom. Det tror jag att hunden känner direkt och det ger knappast en bättre känsla och självförtroende, vilket trots allt är det allra viktigaste för mig.

Som tur är så är det inte så ofta det blir så här och när man blivit medveten om det så har man ju också bättre förutsättningar för att ändra på det. För visst krävs det ett visst mod att säga ”Jag är nöjd med det här!” även när man vet att andra kan se både stora och små brister.

Är mental träning inte för alla?

Ju mer jag lär mig om mental träning, desto mer inser jag att likheterna med fysisk träning är väldigt stora. Man kanske rent ut sagt kan säga att mental styrka och uthållighet fungerar på precis samma sätt som fysisk.

För några somrar sedan lärde jag mig till exempel om begreppet mental träningsvärk. Det innebär att jag idag är mycket mer medveten om att jag inte hela tiden kan utmana mig och lägga på högre mental belastning. Återhämtningen är lika viktig för att jag ska bli mentalt starkare. Precis så funkar det ju med fysisk träning. Om man inte ger kroppen tid för vila och återhämtning så kommer träningen inte att göra dig starkare. Det kan till och med bli så illa att man tränar ner sig och blir svagare.

Jag har också några gånger blivit varse att när något blir tuffare än vad jag trodde så kanske jag inte hanterar det lika optimalt som om jag var mer förberedd. Man kan behöva ta ett steg tillbaka för att välja vilket tankemönster man ska ha och då är det helt plötsligt något som man är i fullt stånd att hantera. Likadant är det ju om man fysiskt ska lyfta något som visar sig vara tyngre än vad man trodde. Man kanske knappt lyckas rubba det, men tar man ett nytt grepp med rätt anpassad anspänning i musklerna så klarar man det plötsligt utan problem. Just den här biten är något som jag jobbar en del med själv. Att inte bli så besviken på min första reaktion, utan att våga ta om och känna mig stolt över den styrkan jag har och kan nyttja då.

En annan likhet med fysisk träning som slagit mig är att du behöver inte vara medveten om det eller kalla det för träning för att ändå bli starkare och uthålligare. En svampplockare som går många mil i skogen på hösten är kanske inte ute efter att få motion och bättre kondition, men det får hen ju på köpet. Det tycker jag också är rätt intressant när exempelvis en idrottare säger att hen inte har sysslat med mental träning. Det är jag helt övertygad om att hen har även om det aldrig har kallat det så. Jag läste även någon kommentar om detta från en hundtränare ”nu för tiden pratar alla om mental träning, det behövde vi inte förr.”

Så länge det funkar och man är nöjd med det man gör så spelar det kanske inte heller någon roll hur man benämner det eller om man är medveten om att man gör det. Men då ska man också komma ihåg att all fysisk träning gör en inte starkare. Om man inte ger musklerna tid för återhämtning, om man lägger på för tunga vikter eller använder fel teknik, då kommer kroppen att brytas ner eller skadas. Saknas istället medvetenhet om mental träning så tror jag att risken är stor att erfarenheter och mentala påfrestningar inte kommer göra en starkare i den mån det finns potential till.

Man kan tro att ålder och erfarenhet gör att man helt naturligt utvecklas och blir mognar och klokare, men jag är tveksam till att det alltid är sant. Om jag ser på mig själv idag jämfört med för 10 år sedan så är jag idag definitivt mer tillfreds i mitt eget skinn, gillar den jag är och känner mig lugnare och tryggare i det och det tror jag beror både på att jag har valt att jobba med just de sakerna och att jag fått tid att mogna. Det är inte särskilt schysst mot sig själv att bortse från det jobb man lagt ner och bara ge kredd till tiden. För samtidigt så finns det förstås sidor hos mig själv som inte har utvecklats till det bättre som jag behöver uppmärksamma och göra val kring hur jag vill att de utvecklas framöver.

Jag började intressera mig för mental träning efter att jag börjat tävla med hund. Mental träning och tävlingspsykologi säljs ju ofta in som ett sätt att skapa bättre prestationer. Det borde handla mer om att må bättre när man pratar om det tycker jag. På frågan om jag mår bättre än vad jag gjorde för 10 år sedan så är svaret i alla fall ett solklart ”Ja!” och det gör att jag är väldigt tacksam över att ha ett liv med hundar, hundsport och mental träning.

Kondition för koncentration

Något som intresserar mig allt mer och som jag försöker lära mig mer om är fysträning och friskvård, framför allt i syfte att hålla hundarna starka och hela. Dessutom tror jag att man genom en starkare fysik också kan få till vissa delar och rörelser i lydnaden ännu bättre och det är jag förstås inte ointresserad av det heller. Jag läser just nu Rörelseboken av Annika Falkenberg och hoppas att jag ska få ny kunskap genom den att utveckla fysträningen med. Så här långt är jag väldigt nöjd med boken som är väldigt grundlig.

Eftersom jag samtidigt också håller på att lyssna om Anders Hansens Hjärnstark så har jag också reflekterat en del kring hur man kan stärka den mentala kapaciteten. I boken refereras det till forskning gällande den mänskliga hjärnan och hur de påverkas av fysisk aktivitet. Det är förstås intressant i sig om man pratar hundsport. Föraren är trots allt halva teamet! Men jag tror dessutom att man även kan överföra många av de slutsatser som boken drar till våra hundar.

Forskning på människor visar att konditionsträning, i form av promenader, men i ännu högre grad löpning och sådant som man får upp pulsen mer av, ökar förmågan till koncentration. Ökningen sitter i under hela dagen efter ett konditionspass och tränar man regelbundet så ökar koncentrationsförmågan generellt, även sådana dagar som man inte tränat. Slutar man däremot att träna så försvinner förstås den effekten igen.

Just detta är ju något som jag verkligen märkt av hos Tango. Om vi har haft en period med mindre fysisk aktivitet generellt så brukar det bli väldigt snurrigt för oss på lydnadsplan och det tar faktiskt några veckor med mer träning innan vi är tillbaka så att jag känner igen oss. I vinter hade vi däremot ett uppehåll från lydnadslydnaden i tre månader, men har samtidigt hållit igång med långa promenader, simning, löpning, brukslydnad och spår. Den här gången har jag inte heller märkt av någon snurrighet alls i lydnadsmomenten. Det handlar alltså uppenbarligen inte om att hon glömmer bort det hon kan, utan snarare om att hon inte riktigt får tillgång till det. Det stärker än mer denna tes, att konditionsträning starkt påverkar koncentrationsförmågan.

För jag tror att det är som så man får se på de här sakerna när man ska nyttja sådana kunskaper praktiskt. Bara för att något visat sig vara sant i en undersökning betyder ju inte att det måste funka så för dig som individ. Men det kan ju vara en bra utgångspunkt att ha med sig när man söker och väljer lösningar och kanske förklarar det varför en viss sak fungerar bättre än en annan.

Om man har en hund som gärna springer fort och gärna leker aktivt då blir lydnadsträning, speciellt i de högre klasserna där avstånden i momenten blir längre, något som kan liknas vid intervallträning. Intervallträning har ju väldigt bra effekt på konditionen och där får man alltså förhoppningsvis en hel del koncentration på köpet. Det kan skapas en väldigt god spiral. För Salsa gav införandet av externbelöning en stor boost framåt i träningen. Kanske hade det faktum att hon då fick springa av och på plan för att få sin godis också en del i framgången. Om man däremot har en hund där pulshöjningen inte skapas lika naturligt genom belöningen så kanske det kan vara mycket värt att hitta andra sätt att få fram den.

När man pratar om att man behöver blåsa ur hunden innan träningen eller ger sig ut och cyklar på morgonen inför tävling så kanske det faktiskt inte handlar om att göra av med överskottsenergi, utan snarare om att skapa energi i hjärnan för att kunna koncentrera sig. Det kan ju faktiskt den hunden som inte har någon överskottsenergi den måste göra av med ändå behöva i minst lika hög grad.

Det finns en massa andra positiva effekter som olika typer av fysisk aktivitet har på hjärnan som man säkert också hade kunnat dra mer nytta av i sin hundträning. Att hjälpa hunden att hantera stress i vissa träningssituationer till exempel eller att skapa positiv känsla genom de endorfiner som frigörs vid fysisk aktivitet. Jag tror att det finns mycket vi skulle kunna göra med fysisk träning för att ge hundarna justare förutsättningar att lösa sina uppgifter och få lov att vara sina bästa jag både i vardagen och på träningsplan.

Det vi mår bra av

En av dem som lyser upp mitt liv.
Foto: Benjamin Jidhag

Det är en orolig och skrämmande tid vi lever i. Stundtals kan jag fastna i läskiga tankar om allt som händer, bli helt uppslukad och tappa sugen för det mesta. Då känns inte träning och tävling särskilt viktigt.

Samtidigt så tror jag att träningen är viktigare än någonsin för mig och min hälsa. Det är ju trots allt en aktivitet där jag är så inkörd på att vara här och nu och bara ha fokus på det jag gör just nu. Många års träning i att släppa tankar på allt annat just då kommer så väl till pass. Hundarna är också fantastiska terapeuter. De ger så mycket glädje och energi. Jag vet att jag verkligen ska unna mig dessa pauser och jag känner en stor tacksamhet över att ha hundarna och träningen i mitt liv.

Tango och jag har haft uppehåll med lydnaden i tre månader då vi satsat på brukset istället och under den tiden har jag samlat på mig en massa nya idéer att testa i träningen. Att dessutom få planera en kampanj och jobba med bitar som jag vill utveckla i vår träning hjälper mig att tänka framåt och ger mig också lite tilltro till att det så småningom kommer en framtid när allt är mer som vanligt igen och ordningen är återställd.

Tangos brukssatsning avslutades med en start i lägre klass i mitten av mars. Upptaget gick fint och vi plockade de första pinnarna säkert, men sen hade vi några tapp, missade några pinnar och sista vinkeln som innebar att vi även missade själva slutet. Upplevelsen av att tävla spår med Tango var verkligen milsvid i skillnad mot kicken jag upplevt bakom Salsa i spåret. Direkt efteråt funderade jag på varför vi skulle hålla på med det här när vi egentligen inte är så duktiga i spåret. Det här var ingen kul upplevelse och detta vill jag inte göra om igen tänkte jag.

Ett bra tag så har jag tänkt att när jag skaffar nästa hund, vilket ligger många år bort, så kommer jag inte att ha en lika tydlig bild av vad vi ska syssla med så som jag hade när jag skaffade Tango. Att vi skulle träna och tävla lydnad som huvudgren var jag så säker på från början. Det känns i och för sig väldigt bra att det blev så med facit i hand, men jag hoppas att jag hade kunnat vara flexibel om det hade behövts. Nästa gång ska jag dock vara mer öppen från början. Kanske blir det jaktapportering eller bruks eller så blir det en lydnadshund till? Vi ska göra det som passar oss bäst tillsammans. Det betyder inte nödvändigtvis vad man har mest fallenhet för, utan kanske snarare ska vara det man mår bäst av.

Där behöver man visserligen ha balans, tror jag, mellan sånt som faller sig enkelt och naturligt och sånt där man snarare får chans att jobba med sina svagheter. I spåret jobbar Tango och jag verkligen med våra svagheter tillsammans på ett roligt och utmanande sätt. Det ska vi absolut jobba vidare med och i framtiden hoppas jag att vi byggt våra svagheter så starka att vi kommer runt hela tävlingsspåret ihop.

För Salsa och mig så har spåret snarare haft motsatta funktion. Där känner vi oss trygga och säkra och vet vad vi gör. Jag bara hänger på och Salsa löser det mesta själv. När vi kämpat mer med lydnaden så är spåret där vi fått känna oss kompetenta och att det är lätt och flytigt. Det är nog så viktigt att få uppleva det tillsammans.

Salsa och jag gjorde också vår andra start i högre spår i mitten av mars och det var verkligen som en dröm att gå bakom Salsa i spåret. Uppletandet löste hon fint och lydnaden gick helt ok. Jag är så tacksam för de brukstävlingsdagar som jag fått dela med henne. De har varit helt fantastiska upplevelser på många sätt. Efteråt så kände jag trots det att nu hade vi tävlat klart i brukset. Jag har ingen bra förklaring och jag känner inte att jag behöver ha det. Nu är vi i mål. Salsa och jag ska ägna oss åt annat. Jag har inga storslagna mål. Vi bara är och gör lite av allt och det känns som att det är vad vi mår bäst av just nu.

På så vis är vi också ett bra team alla tre. Med Tango är träningen strukturerad och målinriktad och jag älskar det. Med Salsa är träningen spontan och avslappnad och jag älskar det med. Båda hundarna får det som de mår bäst av just nu och jag får båda delarna i mitt liv och det mår jag själv väldigt bra av.

Det är bara border collies som lyckas i lydnaden

I olika sammanhang, både på sociala medier och i verkligheten, framförs ibland synpunkten att det är minsann bara border collies som lyckas i lydnaden (nu för tiden …). Jag kan bli väldigt konfunderad när jag läser eller hör sådant. Det finns ju andra raser än border collie ända upp på pallen i VM så det håller liksom inte att säga att det är ”bara border collie” ens på den nivån.

Foto: Benjamin Jidhag

Men detta vet nog egentligen de flesta som säger så. Jag tycker uttrycket är tråkigt av flera anledningar. Det kan nog väldigt lätt bli en självuppfyllande profetia. Både att det gör att ännu fler som vet att de vill satsa på lydnaden väljer att skaffa border collie, men också att man inte satsar lika mycket om man valt en annan ras. Det är också ett väldigt tråkigt osynliggörande av alla som faktiskt tävlar i klass 3, SM eller landslag med hundar av andra raser. Varför räknas inte de?

Vad man egentligen menar med att ”lyckas i lydnaden” är förstås olika från person till person. För mig personligen så känner jag att vi har lyckats när vi tränar och tävlar lydnad och både hundarna och jag trivs med det och har kul på den nivån vi är. Det är vad som känns som ett lyckande för mig. Man kan förstås också relatera det till ett eget uppsatt mål och huruvida man når fram eller inte, men även där blir ju att lyckas olika från person till person. Att lyckas i lydnaden kan vara att ta diplomet i startklass, att ta sig till landslaget och allt däremellan. Det bestämmer man faktiskt helt själv. Om man då pratar om att man måste ha border collie för att lyckas i lydnaden så har man osynliggjort ännu fler som tävlar, tränar och njuter av att få ägna sig åt lydnadssporten.

En del verkar uppleva att regler och bedömning är utformade så att det gynnar just border collies. Det tror inte jag. Ja, jag tror att det finns en risk att när vi har sett många border collies göra fina utföranden så kan dessa utföranden bli målbilder och ramar som andra raser får svårt att passa in i. Jag tror att det är en fara som man ska vara medveten om, både som domare och hundtränare, att målbilden kan bli snäv på typ av utförande, snarare än på kvalitet av detsamma. En rottweiler som springer med bra tempo och stannar direkt i rutan ser väldigt annorlunda ut mot en border collie, men det kan ju vara lika bra och ska då så klart belönas med lika högt betyg.

Min erfarenhet, efter att ha tävlat ganska mycket med både golden och lagotto i klass 3, är dock inte att man ofta får obefogade avdrag för tempo eller att man inte blir rättvist bedömd. Att jag har dessa erfarenheter innebär självklart inte att andras upplevelser inte är sanna. Jag känner bara att det är viktigt att ge ett annat perspektiv från min egen verklighet, för att jag tycker att det är riktigt trist om uppfattningen att det alltid är så ska hindra folk från att ens försöka.

Det finns säkert många anledningar till att det är så många border collies i lydnadens klass 3. Att det är en hundras som avlats för arbete med sin förare både på nära och på långt avstånd gör att det förstås inte är någon slump, men jag tror att dominansen över andra raser blir förstärkt av vissa faktorer. Detta är förstås ren gissning, men man kan väl ändå anta att jämförelsevis med de flesta andra raser så köps det en stor andel border collie-valpar av förare som från början vill satsa på att tävla lydnad på hög nivå. Jag tror också att det blir en positiv spiral av att det finns många duktiga hundtränare som tillsammans kan skapa en stor gemensam kunskapsbas på just den typen av träning som generellt passar border collies.

I grund och botten så får man trots allt väldigt olika förutsättningar för att kunna lösa uppgifter tillsammans på en lydnadsplan beroende på om och vilket arbete som en hund är ämnade för. Det finns också stora skillnader mellan individer i samma ras och vilka utmaningar man har att ta sig igenom. Bara för att det står border collie i stamtavlan betyder inte att man fått en hund som kommer att älska att göra lydnadsmoment, samarbeta med sin förare och så vidare. Det är förstås inte särskilt roligt att ses som en i mängden av alla border collie-ekipage när man har en egen helt unik resa precis som alla med andra raser.

Ibland tror jag att man blandar ihop just fördelar och förutsättningar när man diskuterar varför det är just vissa raser i de högsta klasserna. Speciellt när man är ny så kan man lätt tro att det är lättare med vissa raser och att man därmed inte behöver lägga ner lika mycket jobb och träning. Jag skulle säga att hela poängen är att man kan träna så mycket mer med en hund med rätt förutsättningar. Det är motiverande med en hund som alltid vill träna mer och tränar man mycket så ökar man chanserna att bli bättre. Men inte bara för att man alltid vill träna, man behöver träna för att tillfredsställa den typen av hunds behov. Av egen erfarenhet så vet jag att den drivkraften kommer också att ta en ut på en hel del träningspass.

Där är också en stor skillnad på mina två hundar. Om jag tränar lydnad lika mycket med Salsa som jag gör med Tango så kanske vissa delar bli bättre och säkrare, men hon tappar samtidigt i intresse och engagemang. Det innebär att vi totalt sätt kanske ändå inte blir bättre när det gäller. Man är mer beroende av att träna smart och med kvalitet och för att komma dit så behöver man som hundtränare träna mycket för att utveckla sina egna färdigheter. En ekvation som kan vara svår att få ihop. Dessutom upplever jag att det är svårare att få fram det där allra bästa som Salsa kan under de förutsättningar som är vid en lydnadstävling jämfört med hur det är med Tango. Det tror jag också är en viktig aspekt att ta hänsyn till när man diskuterar olika hundars förutsättningar.

Träningsviljan var också det som var det viktigaste när jag valde vilken ras jag skulle skaffa som hund nummer två. Jag valde definitivt inte en jaktgolden utifrån hur bra jag trodde att den skulle prestera på tävlingsplan. Däremot så visste jag att jag gärna ville träna mycket och jag ville ha en ras där sannolikheten för att individen som skulle flytta hem till mig skulle trivas med ett sådant liv var stor. Jag ville ju att både hunden och jag skulle få göra det vi gillar tillsammans och som tur var så var det precis så det blev med Tango. Att typ av träning och mängden därav anpassas efter hundens behov tycker jag är viktigt ur etisk synvinkel. Träningen ska vara hundarnas guldkant i vardagen och inte något som vi gör bara för att jag vill tävla.

Helt ärligt så tycker jag att det är jätteroligt med stor variation av raser på lydnadsplan och att det finns utrymme för ännu större variation när det gäller exempelvis en sådan sak som antalet raser och antalet individer i olika raser som är representerade på SM. Jag tror att det är bra med förebilder och att en större rasvariation gör att sporten känns relevant för fler. Däremot så kan jag inte se det som ett problem att det ser ut som det gör just nu för självklart vill vi att de som är bäst ska kvala till SM oavsett ras. Jag relaterar tillbaka till förra inlägget om att ta ansvar. Om man själv ser det som ett problem att det är alltför stor andel border collies på kvallistan så är det faktiskt bara att försöka göra något åt saken och ta sig dit själv, men att beklaga sig över det får man gärna låta bli. Det sprider faktiskt bara tråkig stämning och missuppfattningar som riskerar att motverka den variation som man från början ville ha.

Foto: Daniel Eidenskog

Ansvar är en möjlighet – inte ett ok att bära

För några veckor sedan lyssnade jag på ett intressant och tankväckande avsnitt av podden Monkey mindset. Avsnittet heter Därför ska du ta ansvar och handlar om de mekanismer som gör att vi ibland undviker ansvar och gärna vill skylla ifrån oss när något går fel. I avsnittet presenteras det som att vi människor gärna likställer ansvar med skuld när något går fel och att det är en tanke vi behöver jobba med om vi vill bli bättre på att ta ansvar för rätt saker och sluta skylla ifrån oss. En intressant tanke tyckte jag som jag kände igen både mig själv och andra i.

I avsnittet presenteras frågan ”Vad kan jag göra för att lösa det här problemet?” som en utgångspunkt för att ta reda på om något är ens ansvar. Ibland kanske svaret är ”ingenting”, men då har man iaf slagit fast det och då behöver man ju inte lägga mer tid på att gnälla över det. För att gnälla eller älta var ju trots allt inte svaret på frågan. Jag gillar frågan för att den siktar framåt på hur jag kan förändra något och jag tror att det i sig kan hjälpa en att sudda ut den här kopplingen som vi gör mellan ansvar och skuld. Man behöver inte slå fast varför ett problem har uppstått. Kanske tror vi att vi behöver det för att kunna hitta lösningen, men jag är tveksam.

Jag tror att en väldigt vanlig tankeloop kan vara ungefär så här: Tango tuggar på apporten – jag har tränat för dåligt på att hålla fast – vi behöver träna mer på hur hon ska hålla apporten. Alternativet är: Tango tuggar på apporten- vi behöver träna mer på hur hon ska hålla apporten. Det är en ganska lätt slutsats att dra. Samma resultat kan man tänka, men jag tror att det är en risk att man ibland fastnar på steg två alldeles för länge. Då kommer man inte vidare med att faktiskt lösa problemet.

Om man likställer ansvar med skuld så finns det en risk att man inte tar ansvar för att man inte vill ha skulden om det blir fel, men det är också en risk att man tror att man tar ansvar bara för att man tar på sig skulden för ett problem. Många med mig är noga med att ta på sig skulden själv och inte lägga den på hunden när ett problem uppstår, och det är väl sympatiskt. Men om det stannar där och man ändå inte gör något för att lösa problemet, är det då att ta ansvar för det?

Det betyder inte att man måste försöka lösa alla sina träningsproblem, men om man inte gör det så kanske man för sin egen skull ska lägga ner jobb på att inte längre se de som problem. En del saker kan man ju välja att leva med.

Foto: Josefin Zaar

En del hundtränare pratar om att hunden ska ta ansvar för vissa saker på träningsplan. Det kan handla om position i fria följet, aktivitetsnivå eller omkring sina belöningar. Jag har tänkt att ansvar är något som är alltför komplext för hunden att ta. När man istället ser det som att agera för att lösa ett problem så kan det vara lättare att sätta in en hund i det, men då måste man ju också ta in den andra aspekten av frågan. Vems är egentligen problemet? Kan jag förvänta mig att någon annan ska lösa ett problem som definierats av mig och som den andra varelsen inte ser och förstår. Troligen inte. Tango ser ju inget problem i att tugga på apporten, däremot så tror jag att hon kan se ett problem i att hon får för få belöningar och försöka lösa det. Om sedan vägen till fler belöningar finns i att hålla apporten stilla? Det är faktiskt upp till mig som hundtränare och inte henne att ta ansvar för.

Det kan vara en hjälpsam tanke även i situationer med människor som man tycker tar för lite ansvar för ett gemensamt problem. Det behöver inte betyda att de inte vill och kan ta ansvar. Kanske ser de bara inte problemet på samma sätt som en själv.

2019 med tre (och några till) ord

Foto: Benjamin Jidhag

Om jag ska välja tre ord att sammanfatta hundåret 2019 så är det tacksamhet, utveckling och träningsglädje.

Tacksamhet

Hundarna har i huvudsak mått bra och varit friska under året. Salsa hade känningar av sin höftböjare igen i början av året, men efter vila, lite smärtlindring och elektroterapi så var hon återställd och har inte visat något senare under året. I samband med detta så röntgades Salsas rygg och höfter för att utesluta att där fanns något problem, men där såg allt fint ut och det är ju väldigt skönt att höra. Tacksamhet över att ha hälsan i behåll. Det är trots allt viktigare än något annat.

Foto: Jenny Wibäck

I år tog Salsa och jag oss till slut också till start i högre klass spår. Det var en otroligt rolig dag. Några missar i spåret och uppletandet som kostade poäng, men det räckte ändå till ett godkänt resultat och det gav mersmak trots att jag innan hade tänkt att detta skulle bli vår enda start i högre. Att få gå ett långt spår på ett nytt ställe, att leta i en ruta där jag inte vet var föremålen ligger, det gör att tävling faktiskt är ännu roligare än träning när det gäller bruks. Det är häftigt att få vara i team med en hund som har en sån entusiasm och arbetsglädje i den här typen av uppgifter. Tacksamhet för dessa utmaningar som Salsa och jag får ta oss an tillsammans.

Utveckling

Under 2019 har Tango och jag startat på WT två gånger och både gångerna fått uppflyttning till öppen klass. Efter att inte ha tränat jakt ett enda gång under 2018 så kickade vi igång 2019 med jaktträning redan på nyårsdagen. Det höll vi i till och från fram till i höstas. Det märktes att Tango hade utvecklats mycket i sina retrieveregenskaper. Hon är bättre på att markera och bättre på att slå på nosen vid rätt tillfälle. Jag tycker att det är jättekul med inlärning av dirigeringar och jag hoppas att jag någon gång ska ta mig tiden att träna för en start i öppen klass. Året slutade med en start i appellklass spår och även där fick vi en uppflyttning med oss. Jag är så glad för den utveckling som Tango har visat i nosarbete under året.

Efter att ha dömt första tävlingen för 2019 så bestämde jag att om jag inte skulle må bättre i min roll som domare eller känna mer tillfredsställelse över min insats, så skulle jag sluta döma när året var slut. Jag tyckte att det var så jobbigt och vill egentligen sluta på studs, men ville ge mig själv chansen att utvecklas och lära mig mer innan jag gav upp. För varje uppdrag så har det ändå känts något bättre, så jag kämpar på trots allt. I november vågade jag mig också på att hålla kurs igen och även i den rollen så trivdes jag bättre. Jag lär mig oerhört mycket av att hålla kurs och hoppas förstås att jag också har något att ge de som går kurs. Det är utvecklande att vara utanför sin comfortzon, väldigt jobbigt, men samtidigt utvecklande och jag är stolt över att jag tagit dessa chanser till utveckling.

Träningsglädje

Att få tävla SM i lydnad skulle lätt kunna kvala in under rubriken tacksamhet, men jag tror att definieras ännu bättre av ordet träningsglädje. De två månaderna inför SM var oerhört inspirerande och jag njöt verkligen av att få lägga fokus och prioritering på att vara så bra som möjligt när det var dags att äntra planen i Hallsberg. Jag njöt av den här perioden och alla härliga pass vi körde tillsammans minst lika mycket som av själva SM:et. Så kul att Tango och jag fick en så positiv upplevelse på vårt första SM och jag hoppas att vi får en ny chans både till en sådan här träningsperiod och SM-start.

Foto: Daniel Eidenskog

Träningsglädje har vi haft mycket av under året i övrigt också. Själva träningen i sig har mycket större betydelse för mig nu för tiden och tävling känns inte riktigt lika viktigt längre. Tango och jag får mer och mer flyt för varje år som går känns det som. Tango verkar också tycka att träningen och uppgifterna blir både viktigare och roligare. Min träningsmotivation har hållit sig stark under hela året oavsett med- eller motgång och det känns som en väldigt stabil grund att stå på.

Salsa och jag började träna nosework lite mer ambitiöst i somras. Det var en perfekt träning för oss under perioder när jag lagt mer tid på Tangos lydnadsträning. Med kortare tidsinsats så kan ändå båda hundarna få samma tillfredställelse och det är trots allt den viktigaste parametern att vara rättvis i. Salsa älskar verkligen allt där hon får använda sin nos och jobba självständigt. En träningsglädje som smittar av sig på mig.

Så summerar jag 2019 och ser samtidigt framemot att få uppleva allt som 2020 har att erbjuda oss.

Med uppkavlade ärmar

När jag hade deppat klart över mina tillkortakommanden som hundtränare så var det alltså dags att göra upp en plan för vägen framåt. På ett sätt tillbaka till en bra känsla inne på tävlingsplan kanske man skulle kunna säga, men Tango och jag är ju inte exakt samma som vi var för ett år sedan. I vissa hänseenden så har vi tappat, men i andra så har vi samtidigt utvecklats och den utvecklingen vill jag förstås ta med. Framåt är alltså riktningen för oss. Jag vill att vi ska ha roligt när vi tävlar och jag vill att det ska kännas lätt och flytigt.

Något som jag fått lära mig ett antal gånger om oss som ekipage och som jag får acceptera är att vi behöver en stor träningsmängd för att vara i tävlingsform. Mer än andra? Säkert mer än vissa, men samtidigt också ganska oväsentligt hur det förhåller sig med det. Det viktiga är ju att jag vet vad vi behöver göra och ser till att ge Tango och mig förutsättningarna för att göra det jag vill på ett sätt som jag vill.

Precis som det varit denna hösten, så kommer det att komma perioder med mindre träning i framtiden också. Det är nog rent av en förutsättning för att leva ett balanserat och hållbart liv för oss båda, men jag får nu också inse att i sådan perioder så ska vi inte tävla. Egentligen så handlar det inte om att vi ska träna så mycket mer än vad vi gjort i våra aktivaste perioder, men jag ska göra mig själv mer medveten om vår formkurva. Jag tänker nu sätta mig ner och titta framåt i kalendern och försöka planera formkurvan och därefter behöver jag samtidigt bli bättre på att anpassa mig efter hur den i verkligheten blivit.

Även om jag alltså också tidigare har förstått att vi behöver en stor träningsmängd för att vara på topp, så har den bakomliggande orsaken till det inte varit helt klar för mig. Det är nog faktiskt inget jag ens reflekterat så mycket över om jag ska vara ärlig. Nu har jag dock en teori. Tango är nog egentligen inte en hund med väldigt hög arbetskapacitet och motor. Det är lätt att bli lurad av att hon ofta ligger på en hög aktivitetsnivå och har mycket energi och spring i benen, men det är ju egentligen inte samma sak. Jag skulle kanske inte säga att hon ger upp lätt, men hon tar gärna hjälp av mig och det är ju också en väldigt fin egenskap. Hon samarbetar gärna och hon gör gärna sina uppgifter, men när det tar emot så blir insatsen inte helt hundra. Det är en sida som jag känner igen i mig själv när det gäller fysiska utmaningar. Jag är visserligen seg och envis, men har svårt för att mobilisera mina krafter och ta i det där lilla extra när det är riktigt tungt. Egentligen så tror jag inte att detta är någon egenskap som är särskilt unik för Tango och mig. Det finns ju en funktion i att inte göra slut på sina krafter och det är ju både smart och normalt. Samtidigt så vet ju jag också hur härligt det känns när man blir pushad, tar i och verkligen ger allt. Det är ju en fantastisk känsla i sig självt och den vill jag gärna ge oss båda tillfälle att uppleva.

Att göra lite till när det tar emot är något som jag tror att vi behöver få kontinuerlig träning på för att hålla i liv. Jag behöver visa och påminna Tango om att det är väl värt att göra det på lydnadsplan. På sommaren när det är varmt så får vi naturligt mycket sådan träning eftersom vi inte behöver träna särskilt länge för att hamna där, men på hösten och vintern så krävs det desto mer och då blir det samtidigt inte lika ofta som man får till det där.

Det är viktigt för oss att träna mycket lydnad, men det är inte bara i lydnadsträningen vi kan jobba med detta. Jag tror att man kan träna sitt pannben, som detta till viss del handlar om, även i andra situationer. Till exempel i spårandet så har Tango en gräns när hon inte riktigt orkar koncentrera sig fullt ut och att i de läget få henne att försöka lite till och då nå fram till slutet stärker pannbenet lite till. En annan sak som jag måste arbeta mer med är att hålla på kriteriet för Tangos engagemang. Om hon inte är med i träningen fullt ut så blir det varken kul för henne eller för mig och sådana goda vanor kan vi förhoppningsvis ta med oss in på en tävlingsplan så småningom.

Det pratats kanske en del om fysträning för att hålla hunden stark och hållbar, men jag tycker ändå att det är en underskattad bit. Att fysisk aktivitet, styrketräning och pulshöjande träning har stor effekt på våra hjärnor är känt genom forskning och det borde rimligtvis vara samma för hundarna. När vi fystränar regelbundet så höjer vi vår koncentrationsförmåga och förbättrar inlärningen, det är jag övertygad om. Jag har tänkt att vi ska återuppta simträningen för det passar ju bra så här års och jag ska försöka hitta ett sätt att få in löpning i våra rutiner. Allra helst och bäst hade varit om vi kunde träna lite intervaller, och det har jag velat i flera år, men ändå inte lyckats ta mig över det mentala motståndet. Kanske är det dags nu.

Ett sista område som jag försummat det senaste är att se till att tävlingsträna regelbundet och se till att Tango får lika hög förväntan på tävlingslika situationer som hon har i träning. Jag tränar väldigt gärna själv med mina hundar och jag har nog helt enkelt blivit lite för bekväm med det och i princip inte skapat eller tagit några tillfällen för tävlingsträning det senaste halvåret. Jag blev nog lite tagen på sängen av hur mycket vi faktiskt behövde sådan träning så det får det bli ändring på.

Det är skönt att ha en plan och även om jag vet att det kommer att krävas mycket jobb från oss båda, så vet jag också att det ger mig en stor tillfredsställelse att göra en plan och följa den mot ett uppsatt mål. Kanske når vi inte hela vägen fram, men då vet jag i alla fall att jag har gjort vad jag har kunnat.

Konsten att se sina egna segrar

Foto: Benjamin Jidhag

Den här hösten har varit väldigt intensiv på jobbfronten. Jag har både fått jobba mycket mer och haft mer krävande uppgifter än vanligt och det har definitivt gått ut över min stressnivå och min fritid. Just nu är jag rätt så slutkörd och det kommer att ta ett tag innan jag återhämtat mig helt har jag fått lov att inse. Trots att jag inte kunnat prioritera hundträningen så som jag brukar så har den haft en minst lika viktig roll för välbefinnandet. Flera gånger har jag stannat upp och känt en stor tacksamhet för att jag har hundarna och inte minst vår träning i mitt liv.

För träningen i sig är verkligen pricken över i:et. Att jag har hundarna som gör att jag prioriterar att röra på mig och ta mig ut i dagsljuset är förstås så viktigt för min hälsa. När jag bara är ute och promenerar, vilket jag så klart också mår väldigt bra av, så går tankarna i huvudet ofta runt ändå, men på träningsplanen då tvingas jag att fokusera på exakt det som jag har framför mig och gör just nu. Det är ett effektivt sätt att stänga av allt annat för en stund och det har gett mig ett skönt och välbehövligt andrum. När jag åkte hem från ett av mina sena pass i november så tänkt jag ”Det här är ändå det som är att vara en lyckad hundtränare för mig. När träningen gör hundarna och mig lyckligare och våra liv bättre.” Prestation är oviktigt, resultat är oväsentligt. Det är inte ens viktigt att utvecklas. Det är hur man upplever träningen som har någon betydelse.

Ett område där vi dock har sett bevis på stor utveckling är det här med Tangos jakt- och viltintresse. Den senaste tiden har vildkaninerna alltför ofta uppehållit sig på träningsplanen på hemmaklubben. Första gången jag kom till klubben och såg dem skutta runt på planen bredvid där vi skulle träna så tänkte jag ”Vilken tur att vi kan träna linförighet och framförgående iaf.” Till slut så insåg jag att Tango faktiskt inte brydde sig särskilt mycket om dem och vågade träna med henne lös. Jag har till och med kunnat skicka henne på uppgifter i riktning mot kaninerna och hon har valt sina uppgifter helt oberörd av dem. Jag är så oerhört stolt över att vi har kommit hit, att hon inte bara går att bryta, utan att hon helt själv väljer bort dem. Det är nog egentligen min allra största prestation som hundtränare och det har gett oss så många härliga stunder tillsammans på träningsplan. För drygt 1,5 år sedan när hon under några veckors tid drog av planen någon gång varje pass, oftast utan att jag ens hunnit se efter vad, så hade jag aldrig i mina vildaste fantasier kunnat tro att vi skulle nå så här långt.

Trots att vi haft en härlig känsla och flyt i träningen så har den inte hängt med in på tävlingsplan. I år har vi faktiskt gjort ganska många konstiga starter där momenten inte blivit som vanligt, känslan inte har varit rätt och vi helt enkelt inte fått till det som jag önskat. Jag har inte kunnat sätta fingret riktigt på vad det är som inte stämt, men efter årets sista start så började ana vad det berodde på och inte minst vad jag behövde göra för att få ordning på det.

Och jag blev helt matt bara av tanken på allt jobb vi har framför oss och allt jag behöver ändra på i träningen. När jag känner att vi kämpar och anstränger oss till max och det ändå inte räcker så kan jag inte hjälpa att jag blir besviken. Inte på Tango, men på prestationen i sig. Det känns trist att inte kunna visa upp den utveckling som jag upplever i träning på tävling. Det är tufft att inse hur mycket kontinuerlig träning som krävs för att vi ska vara i tävlingsform och jag måste acceptera att vi under de förutsättningarna som varit denna höst tyvärr inte räcker till.

Besvikelsen handlar minst lika mycket om att jag inte hanterar motgången på bästa sätt i mina tankar. Besviken på att jag låter motgångarna överskugga våra segrar. Här känns det som att jag verkligen borde vara rättvisare och schysstare mot mig själv. Det behövdes trots allt bara några dagar för att jag skulle landa på fötterna, kavla upp ärmarna och bestämma mig för att det är värt att försöka återerövra glädjen även på tävlingsplan. Vi kanske inte är där jag skulle vilja vara ännu. Jag har mycket kvar att lära mig och jag inser att det kommer att ta mycket tid och kraft, men jag vet också att om det är något som jag redan har så är det viljestyrkan och förmågan att göra det jobbet och prioriteringarna. När vi nu har så roligt när vi tränar så är det ju inte heller så svårt att acceptera att vi behöver träna desto mer. Tango kommer definitivt inte att beklaga sig.